Brev från Aydin i Danmark: Kära Sverige! - Tidskrift för KRIMINALVÅRD

KÄRA SVERIGE!

Aydin Soei Foto: Asger Ladefoged, Ritzau Scanpix

Min svenska flickvän har under flera år försökt övertyga mig om att Sverige är Danmarks sofistikerade storebror, överlägsen på alla sätt. Större, mer civiliserat och kunnigare. En kung bland kungar i Norden. Hon har upprepat sitt budskap så ofta att jag nästan hade börjat tro på henne.

Men när jag följer med i hur du kopierar stora delar av Danmarks sätt att bekämpa gäng genom hårdare straff, samtidigt som du blundar för de ”mjukare” preventiva metoderna som faktiskt har fungerat när det gäller att bryta matkedjan till gängen här i landet, börjar jag allvarligt tvivla på hur smart du egentligen är.
Jag förstår naturligtvis att du, Sverige, behöver reagera när kriminaliteten har ökat till så våldsamma nivåer – med rekordmånga skjutningar och oskyldiga offer. De senaste åren har den svenska gängkonflikten exploderat så till den grad att Sverige nu är det land med flest dödsskjutningar per invånare i Europa. Något måste utan tvekan ändras i Sverige. Men jag tror att du är på väg in på ett sidospår.

Låt mig förklara.

FÖR 15 ÅR SEDAN VAR DANMARK DET LAND I NORDEN där gängproblemet var störst, och strategin från politikerna på Christiansborg har främst bestått i att lansera gängpaket och strängare straff. Detta kopierar ni nu från svensk sida – med överfulla fängelser som följd. Du verkar å andra sidan mycket lite intresserad av att låta dig inspireras av hur vi på denna sida av sundet har investerat i det förebyggande arbetet, som har visat sig ha en verklig effekt när det gäller att bryta matkedjan till gängen och föra unga in i den större gemenskapen.
Som dansk sociolog och författare har jag sedan utbrottet av den nuvarande danska gängkriget för ett och ett halvt decennium sedan intervjuat gängmedlemmar och undersökt hur man förebygger att unga i särskilt utsatta områden hamnar på en allvarlig kriminell bana. Jag har följt den danska gängkonflikten noggrant sedan slutet av 00-talet, och jag har behandlat den i flera böcker.
Slutsatsen av nyare dansk gänghistoria är att strängare straff i bästa fall har begränsad effekt, men bidrar till att kriminella ökar sitt kriminella kapital och nätverk i överfulla fängelser. Detta har lett till en förhärdning, professionalisering och geografisk spridning av gängfenomenet.
Men samtidigt innebar startskottet på den nuvarande danska gängkonflikten i slutet av 00-talet att kommuner, bostadsbolag och civilsamhället skruvade upp det socialt förebyggande arbetet, vilket verkar ha haft en positiv effekt när det gäller att bryta matkedjan till gängen.
I Danmark har man sedan början av årtusendet infört bostadssociala insatser i utsatta områden, där man lokalt har arbetat för att utjämna socialt arv och lyfta barn och unga från utsatta familjer. Detta har till exempel varit genom att hjälpa barn att få ett veckopengs- och fritidsjobb, genom att ordna läxhjälp och utbildningsvägledning och genom att föra fler in i lokala gemenskaper i lokala ungdoms- och idrottsklubbar. Det har samtidigt blivit vanligare att få föräldrarna mer involverade genom lokala mamma- och pappagrupper. Sammantaget har dessa insatser bidragit till att färre unga lever ett riskfyllt gatuliv, och till att bryta matkedjan till en allt hårdare kriminell (gatu)miljö.
Ungdomskriminaliteten är historiskt låg i Danmark, antalet gängmedlemmar har minskat med en tredjedel under det senaste decenniet, och andelen unga i utsatta områden som får en utbildning är högre än någonsin. Medan det kriminella minoriteten blir allt mindre, är det allt fler som har kommit i jobb och utbildning, varför det också är färre som är mottagliga för den falska berättelsen om lojala brödraskap som gängen erbjuder.
Den danska insatsen för att förebygga kriminalitet och öka barns och ungas livschanser i utsatta områden är med andra ord en verklig framgångssaga. Jag förstår därför inte att man i den svenska debatten har större fokus på att kopiera straff och sanktioner från Danmark, när det samtidigt är den dyraste och mest osäkra delen av den nationella insatsen mot gängproblemet.

I 2017 UTKOM EN RAPPORT FRÅN DET DANSKA JUSTITIEDEPARTEMENTET, som granskade effekten av de strängare straffen som politikerna hade förespråkat under 00-talet. Den visade inte oväntat att de långa fängelsedomarna hade ingen eller negativ effekt i förhållande till kriminalitet och återanpassning till samhället. När den dåvarande justitieministern, Søren Pape, konfronterades med rapporten från sitt eget departement, svarade han att han ”inte bryr sig så mycket om huruvida en gängmedlem blir återanpassad” och hjälpt tillbaka till civilsamhället. De strängare straffen handlar om ideologi och rättskänsla, betonade han över för Danmarks Radio. ”Det finns typer, där man tänker: ’De förstår bara en sak, och det är ’storsläggan’.”
Det politiska flertalet på Christiansborg ställde sig generellt skeptiska till slutsatserna från vårt justitiedepartement – och nu exporteras den mest tvivelaktiga delen av den danska gängbekämpningen till Sverige.
När jag läser uttalanden från ledande svenska politiker nu, låter det till förväxling som ett eko från Danmark. Jag kan således förstå att den svenska justitieministern, Gunnar Strömmer, under ett fängelsebesök i Stockholm i februari gav uttryck för att det stora antalet fängslade var ett tecken på att en handlingskraftig svensk regering för en politik som fungerar.
Sanningen är bara att beläggningsgraden i de svenska fängelserna på kort tid har ökat till 127 procent, och att antalet insatta i fängelserna kommer att öka från de nuvarande cirka 9 400 till 35 000, om du, Sverige, fortsätter i samma takt.
Straff är naturligtvis en oundviklig och integrerad del av ett rättssamhälle, och att påstå att fängslingar inte har någon effekt stämmer förmodligen inte. Under den danska gängkonflikten har det till exempel visat sig att det faktiskt kan sätta stopp för antalet skjutningar när det genom utredningsarbete och razzior polisen lyckas att beslagta vapen och fängsla medlemmar som planerar att hämnas mord på så kallade bröder. Men man måste ha i åtanke att det inte är längden på straffen som är avgörande i förhållande till att bromsa en vålds- och hämndspiral. Och ännu viktigare: Man måste vara medveten om att det uppstår en rad bieffekter av de längre fängelsedomarna som kan bidra till att förstärka gängproblemet, om de står ensamma.
Det ökade antalet gängmedlemmar i danska fängelser har således inneburit att gängen under 2010-talet började konkurrera allt mer om att rekrytera i fängelserna, och att den sociala kontrollen mellan fångarna skruvades upp.
”Det är svårare att vara solokriminell idag, eftersom det finns fler gäng, så trycket är mycket större, och miljön i fängelserna har blivit hårdare,” säger den tidigare storkriminelle Abdi, som bland annat har avtjänat straff för skjutningar, knivhuggningar och mordförsök, i min föregående bok Omar – och de andra.
Fler fångar i fängelserna och en ökad konfliktnivå har inneburit att det finns mindre tid och överskott till att arbeta på att återanpassa de intagna till att bli en del av civilsamhället efter avtjänat straff. Istället har det i fängelserna skruvats upp med erbjudandena om att ansluta sig till än det ena eller det andra gänget och göra kriminella ”affärer”, påpekar Abdi:
”Jag fick så många erbjudanden när jag avtjänade senast. ’Har du lust att öppna en haschklubb?’ och det ena och det andra. Där kan man vårda intressen och nätverk, så man kan komma ut och för att göra kriminell karriär, om man önskar det. Det boostar ens kriminella cv helt vilt, och man har möjlighet att ansluta sig till gäng, och det har blivit mer utbrett idag.”

KÄRA SVERIGE, DET ÄR NATURLIGTVIS ETT LEGITIMT OCH ÄRLIGT VAL att införa strängare straff utifrån ideologiska överväganden. Men om du insisterar på strängare-straff-politik, även om det inte finns bevis för att det faktiskt minskar antalet gängmedlemmar, samtidigt som du ignorerar betydelsen av förebyggande arbete, så är du dömd att förlora din kamp mot gängen.
Berättar svenska politiker kanske för dig, Sverige, om de negativa sidorna av att kopiera dansk kriminalpolitik, eller är de själva blinda för den delen av den danska historien? Det jag fruktar mest för din del är att du förbiser hur nätverk bildas i fängelserna och sedan potentiellt exporteras till olika delar av ditt territorium. Precis som det tidigare har hänt i Danmark.
Det värsta exemplet på detta är möjligen historien om bildandet av gänget Loyal to Familia, som har dragit till sig mest negativ uppmärksamhet i Danmark det senaste decenniet. Idén att bilda Danmarks största gatugäng uppstod i fängelset, och det var också där ett nätverk över stads- och landsdelar fann samman i en struktur med ryggmärken och lokala avdelningar, som man tidigare kände från internationella gäng som Hells Angels och Bandidos. Gänget bildades officiellt i slutet av 2012, och snart hade de lokala avdelningar över hela landet och försökte till och med att öppna avdelningar i Sverige.
Kort därefter kunde man i Köpenhamns stadsdel Nørrebro, där jag själv bor, iaktta unga män med etnisk minoritetsbakgrund bärande på gänglogotyper och se kronrakade etniskt danska män med tatueringar upp och ner längs halsen och i ansiktet, som hängde ut och höll vakt i området. Nätverksbildningen och inspirationen från fängelsevistelser och organiseringen i internationella gäng bidrog till en mer förhärdad och professionaliserad kriminell miljö.
Som en av dem, som tidigare har varit en del av det kriminella miljön på Nørrebro, har uttryckt det till mig: ”Tidigare var det ingen tvekan om att det fanns ett implicit hierarki. Du fick en utskällning om du inte följde reglerna, men det var inte systematiserat som idag, där de har titlar som sergeanter och krigsministrar.”

Kära Sverige, jag hoppas verkligen att du är uppmärksam på hur du bör skydda ”svagare” fångar mot gängens rekrytering och kontroll i fängelserna. Jag hoppas att du ser till att inte bli medansvarig i att skapa kriminella nätverk och sprida gängproblemet ytterligare från landsdel till landsdel, när du låter kriminella från olika geografiska områden avtjäna straff sida vid sida.
Man kan möjligen begränsa gängrekryteringen och kriminell nätverksbildning om fängelserna inte är överbelagda. Men det är de ju. Jag fruktar att det ska gå för dina anställda i Kriminalvården, som det har gått i Danmark, där fängelsevakter i stor skala har flytt från yrket på grund av de försämrade arbetsförhållandena, som är ytterligare en oavsiktlig konsekvens av politikernas ”hårda hand”.
Också på detta område har gränserna flyttats i Danmark under 2010-talet, där gängmedlemmar har hotat att söka upp fängelsevakter och deras familjer utanför fängelserna och gjort allvar av det. Mest spektakulärt var det när en fängelsevakt på väg till jobbet 2016 skadades av pistolskott avfyrade av en medlem av Loyal to Familia. Gänget försökte därefter att skicka en tydlig signal om vem som bestämmer i fängelserna, genom att kasta in en tidning genom brevinkastet till ett antal vakter, där förstasidesartikeln handlade om pistolskottet på en av deras kollegor. En annan fängelsevakt blev ett par månader senare slagen i ansiktet och spottad på, medan han satt i en bil framför sina barns förskola och väntade på att hans fru skulle komma ut med barnen.

Kära Sverige, enligt Kriminalvården ska det lyckas er att utbilda 15 000 nya fängelsevakter, om ni ska kunna hänga med i den takt som ni fyller fängelserna med fångar som avtjänar allt längre straff. Hur ska det lyckas er att locka till sig och behålla fängelsevakter till överbelagda fängelser, där man som anställd inte har resurser att utöva den delen av yrket som handlar om återanpassning, så att fångarna inte återvänder igen, kort tid efter att de har blivit frigivna?

KÄRA SVERIGE, JAG FÖRSTÅR DIN RÄDSLA och behovet av att visa handlingskraft. Jag blir också orolig när jag följer med i vad som händer på andra sidan sundet. Under de senaste fem åren har det varit över 300 skjutningar årligen i Sverige, och rekordåret 2022 sköts 63 personer till döds. Antalet skjutdöda minskade något förra året, där 53 personer miste livet, men det är fortfarande oroväckande högt.
Till jämförelse begicks det 2022 och 2023 respektive åtta och tre skjutningar i Danmark, där utvecklingen generellt har gått i motsatt riktning när det gäller utvecklingen i antal gängmedlemmar och mord i det kriminella miljön. Gängproblematiken i Sverige riskerar att förstöra ett nordiskt rykte som ett fredens, trygghetens och jämlikhetens land, men den största tragedin i denna historia är nog det stora antalet både offer och gärningsmän, som är barn. Här ligger möjligen den största skillnaden mellan den danska och svenska gängkonflikten. I Danmark är barn inte involverade i skjutningar, även om minderåriga periodvis har använts av etablerade gäng som springpojkar och hashhandlare.
Som någon som betraktar Sverige utifrån, undrar jag hur man kan notera att barn berövas liv och framtid, utan att dra slutsatsen att man bara kan bryta matkedjan till gängen genom att ge barn och unga ett alternativ till det destruktiva ”brödraskapet” som gängen erbjuder. Detta kan endast ske genom att prioritera tidigt förebyggande arbete minst lika högt som man prioriterar straff och sanktioner.
I Danmark har vi ett försprång och en strukturell fördel. Den lokala infrastrukturen för att arbeta med förebyggande arbete är uppbyggd genom årtionden genom ett samarbete mellan bostadsbolag, kommuner och civilsamhället. Den lokala kriminalpreventiva insatsen intensifierades ytterligare vid startskottet på den pågående danska gängkonflikten för ett och ett halvt decennium sedan. Samtidigt som Christiansborg skruvade upp strafflängd och fängslingar, ökade kommunerna också sina insatser bland barn och unga i landets utsatta områden i samarbete med polis och bostadsbolag för att bryta matkedjan till gängen.
De strukturella utmaningarna är dessutom förmodligen mindre i Danmark, när det gäller att få så många som möjligt in i gemenskapen. De utsatta områdena, som danska politiker gärna kallar ”ghetton” och ”parallellsamhällen”, är typiskt mindre och geografiskt närmare storstädernas centrum, än vad fallet är i Sverige, och det har i Danmark i högre grad lyckats att bryta det sociala arvet när det gäller unga som bor i dessa områden. Segregationen är således mindre både geografiskt, socialt och kulturellt.
Ändå finns det ingen väg runt: om man verkligen vill bekämpa gängfenomenet, måste man prioritera förebyggande arbete genom en långsiktig insats för att bekämpa socialt arv och för att demontera ungas romantiserade och falska föreställningar om ett lojalt gemenskap av ”bröder” i gängen.

KÄRA SVERIGE, JAG ÄR RÄDD för att du har gett dig ut på en sisyfosuppgift med den väg du har slagit in på, för det tjänar ingenting till att bekämpa gängfenomenet som om det vore ett krig på slagfältet, medan man samtidigt ignorerar betydelsen av förebyggande arbete och återanpassning.
Jag skulle önska att det fanns mer utrymme för att utreda vad som har fungerat i Danmark när det gäller förebyggande arbete, men jag har nog nått gränsen för hur mycket längre du vill lyssna på din nordiska lillebror. Det får vänta till ett annat brev.
Jag nöjer mig med att konstatera att förebyggande arbete utgör en billig investering jämfört med vad man använder av resurser på straff och sanktioner. Det kräver framför allt mod att förbinda sig till långsiktiga strategier, där det fulla utbytet möjligen först visar sig en, två eller tre valperioder framåt i tiden.

Men vad är alternativet?

Kära Sverige, jag skulle påstå att du inte har råd att låta bli. Om du verkligen befinner dig högst upp på civilisationens och kunskapens trappsteg i Norden, som min flickvän påstår, så låt för din egen skull bli med att kopiera den minst effektiva delen av det danska tillvägagångssättet till gängen, samtidigt som du vägrar att låta dig inspireras av investeringarna i barns och ungas framtid, som faktiskt har visat sig fungera. Jag hoppas att du kommer att lyssna.

Skrivet med all kärlek

Aydin Soei

Om författaren:

Aydin Soei, en ledande expert och föreläsare inom medborgarskap, gängsamhällen och social dynamik i utsatta områden, delar med sig av sina insikter i tankeväckande föredrag. Med en utbildning i sociologi från Syddanska Universitetet och författare till fem böcker om unga i riskzonen för kriminalitet och socialt arv har Aydin djupgående förståelse av detta ämnesområde.

Ett föredrag med Aydin Soei ger er:
Djupgående insikt i integration, radikalisering och ”modborgarskap”
Perspektiv på ungdomar, utbildning och socialt ansvar ur en sociologiskt synvinkel
Inspirerande dialog från en prisbelönt författare och sociolog.

Läs mer om Aydin Soei!