Hur kan vi förebygga brott bättre? - Tidskrift för KRIMINALVÅRD

En intervju med Ali Reunanen, KRIS, Kriminellas Revansch I Samhället

Intervjuare: Thomas Ekbom, Tidskrift för Kriminalvård

– Hej Ali. Välkommen till en liten intervju.

Tack!

– En första fråga: Vad tycker du att man bör göra för de yngsta i samhället för att förebygga brott ?

Jag skulle så gärna vilja att dra tillbaka klockan sextio år då vi hade som jag ser det den svenska kollektiva uppfostran. Då lade föräldrar tillsammans grunden för ramar och regelverk för de som skulle växa upp. Då fanns det värdegrunder och man respekterade varandra. Men samtidigt vågade man kampa och tävla mot varandra men med regler, struktur och ofta med äldre fina förebilder.

Det är inte fel att tävla mot varandra. Det är bra att lära sig tävla men med regler, det är givetvis viktigt att vinna men också minst lika viktigt att lära sig att förlora med respekt för sin motståndare. Har man inga regler så blir det så gränslöst. Det som sker i samhället blir så fruktansvärt brutalt och hårt och det gäller på alla plan. Det gäller ju allt från våld till sexualitet till allting när man växer upp och ska formas som en individ i samhället.

Nu vet jag inte vad barnen får för ramar, för regelverk. Jag tror det saknas väldigt mycket. Det jag skulle önska är att man hade tillbaka den tid, då föräldrarna vågade och att de till och med var deras skyldighet att vara de förebilder som barnen så väl behöver och att kunna säga till varandras barn och att det inte blev någon föräldrakamp och de började försvara sina barns beteenden, t ex

”Det där har inte mitt barn gjort..”. Det är viktigt att man faktiskt lär sig väldigt tidigt att stå för det man gör mot en annan och faktiskt kan be om förlåtelse. Det är inte farligt att ta ansvar för sina handlingar, när en person tar ansvar för sina beteenden och handlingar och har skadat någon annan så bygger det självrespekt, självkänsla och självförtroende på riktigt som människa.

Jag har levt väldigt nära judo och judoklubbar och judoförbundet och har pratat med dem och det finns möjligheter att föra in judo på skolschemat, för att judo grundar sig på ett antal jättefina värdegrunder, allt från ära till mod och respekt och ödmjukhet och vänskap och självkontroll. Jag tror det vore bra för barn ja alla barn, både fysiskt, känslomässigt och mentalt att träna judo. I judon så är alla lika och man rättar till när någon gör fel och lägger inte på en deltagare skam och onödig skuld. Judon lär barnen tidigt att ta ansvar för sig själva och också för de nya och yngre deltagarna

Barn ska känna sig inkluderade, inte exkluderade. Man behöver lära sig och göra saker tillsammans där alla ska vara med. Man kan inte lämna barnen.

Skola, föräldrar, fritiden, idrott och andra organisationer är jätteviktiga. Man måste dra åt samma håll. Man måste sätta grunden tidigt. Då barnen är tolv-tretton år har man redan försummat möjligheten.

– Hur kan man bäst hantera de ungas situation, de som har misslyckats? T ex inte kommit in på gymnasiet.

En del unga passar inte för de teoretiska ämnena. De behöver få mer praktisk utbildning. De finns de om inte lär sig lika snabbt och behöver en annan pedagogik.

För de som har typ samma problem som jag passar ofta folkbildning i form av studiecirklar och även folkhögskoleutbildningar med deras pedagogik bättre än den vanliga skolan. Vi kan både bli och känna oss exkluderade vilket göra att vi ofta inte klarar av de krav som ställs inför att kunna fortsätta skolgång eller annan utbildning vilket som för mig gjorde att jag kände mig utanför och att det var något fel på mig.

När man får höra som barn att man inte kan så kommer man att uppfatta sig själv som dum

Vi hade inom KRIS utvecklat en egen grundläggande behandlingsutbildning som var en ettårig processutbildning, där av nio elever av tolv berättade direkt att de hade dyslexi och kommer inte kunna läsa någon teori alls. Redan under den första veckan fick de lära sig hur inlärning går till men också skatta sig själva på en skala för inlärning. De flesta låg väldigt lågt i början och var de väldigt negativa till att läsa och skriva. Men sedan de fått lära sig hur man lär sig så visade det sig att bara en av dem hade dyslexi på riktigt. Alla åtta höjde markant sin egen syn på sig själva gällande inlärning och skattade sig själva från ca 15-20% till 65-80%, riktigt roligt att se hur deras syn på sig själva stärktes och de växte i sina egna ögon. Det är tråkigt att se hur mycket det kan påverka människor när de blir dömda av andra och blivit itutade av lärare, av föräldrar att de hade dyslexi eller andra påståenden.

När man får höra som barn att man inte kan så kommer man att uppfatta sig själv som dum. Får man höra det flera gånger så kommer man att tro det. Vi behöver se till att barnen får uppmuntran i stället för att se till att de känner sig misslyckade. Med bra pedagogik kan alla barn lära sig.

– Hur kan samhället organiseras bättre så att färre känner sig utestängda? T ex efter frigivning.

KRIS startade för finnas där för den som muckar från en anstalt och då är de första 24 timmar efter muck så otroligt viktiga. Frågan var: Vad är det som händer när man kommer ut från kåken?

Antingen är det något positivt som väntar en där eller också så negativt. Negativt kan vara: ingenting eller en gammal polare som har droger. Positivt är om den här personen fångas upp och han får ett fint första dygn där han eller hon inte känner sig ensam men också att det finns en uppföljning med socialtjänsten, arbetsförmedlingen, att personerna har någonstans att ta vägen, att de känner sig delaktiga i nånting men framför allt de känner att det finns någon som bryr sig när de kommer ut.

Många kommer ut och har ingenting. Jag har själv har gått ut i hemlöshet och hade ingenstans att bo. Det är tufft, jättetufft. Det måste skapas kedjor.

Det kan göras många bra saker på fängelserna, men om man sedan inte följer upp det så det blir en naturlig kedja så blir det inte bra. Det behöver matas in positiva saker i kedjan. Då blir en person desto mer rädd att tappa det.

Jag tror övervakare är jätteviktiga. Jag har själv varit övervakare för en kille och det har gått jättebra för honom.

– Det skulle behövas flera krisavdelningar som motorer över hela landet som kunde stödja de vi pratar om?

Vi önskar att vi skulle kunna ha flera avdelningar och anställa frigivna. Nu när vi lär upp dem och får kompetens så förlorar vi dem då de head-huntas till behandlingshem eller kommuner. Vi har idag inte möjlighet att konkurrera

– Hur är situationen för KRIS idag?

Nu börjar samarbetet med kriminalvården fungera bra. Vi pratar samma språk och har tät kontakt med handläggarna inom Kriminalvården. Vi har jobbat väldigt mycket med intern utbildning, och kompetenshöjning. De som blir anstaltsbesökare utvecklar sig själva och har någonting att erbjuda. Många föreningar ser att vi gör ett viktigt arbete.

Jag bad om hjälp och fick det

Mitt liv räddades av kriminalvård och rättssystemet.

Det innehåll som fanns på anstalt när jag satt inne var superviktigt. Jag kom till en anstalt med tolvstegsbehandling, som jag tycker är helt outstanding. Sedan fanns det en plan för när jag skulle komma ut. Jag bad om hjälp och fick det.

Det fanns en kedja av insatser.

I anstalten fick jag möjligheten att ta tag i mina mörkaste trauman som jag levt i. Jag tror att det är viktigt att man har terapeuter som vågar ta tag i de här sidorna.

– Hur ser du på dagens kriminalvård? Ser du att de har idéer och metoder som gör att det känns hoppfullt?

Jag vill tro att de inom kriminalvården har en önskan att göra gott. Men jag hör också kriminalvårdspersonal som säger att man är på väg mot förvaring. Det blir mycket av det kontrollerande, det rättssäkra. Det arbetet blir viktigare än innehållet. Det blir mer hårdvara än mjukvara. Arbetet blir mera fyrkantigt. Jag är rädd för att det blir mer av det löpande bandet.

Många kommer till Kriminalvården för att hjälpa, men det blir mer och mer så att de blir bundna med händerna på ryggen.

Det finns risk att de slutar

Om de tänker att de har kommit till Kriminalvården för att ändra de intagnas liv, men ser att de inte kan åstadkomma det så kommer de att må dåligt, öka sina sjukskrivningar, och medarbetarna får en högre belastning med ökad sjukskrivning.

Det är viktigt att ha kvar kriminalvårdare som har varit med och har erfarenheten. Det finns risk att de slutar.

– Det finns en utredning som utgår från att socialarbetare inte är tränade att möta tuffare klientel. Stämmer det med din bild?

De som muckar idag är ganska hårda eller har utåt en hård fasad som de använder för att testa folk. Det kan vara mycket svårt att bryta gen.om en sådan fasad. Jag hör många socialsekreterare som är i en bransch med många sjukskrivningar, som går i väggen

Både kriminalvården och socialtjänsten jobbar med ett klientel som lägger ut tunga saker som dessa personer går hem med. Det är bördor som innebär att klienten de talat med följer med dem hem och de förväntas komma laddade till arbetet nästa dag.

– Du är ganska orolig över situationen idag?

Man skulle behöva satsa mer på terapeuter. Man borde ha mycket mera plats på avdelningarna för samtal och större personaltäthet, mera professionalism. Jag skulle önska att det fanns tolvstegsprogram igen.

Man skulle ha visionsrum igen, där man kan lyfta in de goda krafterna som finns i samhället. Under den hårda fasaden vill de flesta intagna ha en förändring. Så var det i alla fall för mig, jag fick den hjälp jag behövde.

Jag kom till en anstalt där personalen som arbetade som terapeuter var drogfria beroende, de hade tidigare använt droger men som nu var drogfria och som jobbade som behandlare och var superduktiga. De kunde möta mig där jag var.

Det behövs mer insatser för de därinne, särskilt för kvinnorna som ofta har många problem. Flera av dem har gått ned sig väldigt mycket. Om de då inte har någon professionell att prata med så har de särskilt tufft.

Att bara låsa in är inte produktivt. Jag fick uppleva att man satsade på mig, vilket var en investering, eftersom när jag kom ut så fick jag fortsatt stöd i form av förlängd behandling och sedan en utbildning och till slut blev jag en produktiv medborgare i samhället.

– Vad du säger är att om anstalterna kan åstadkomma ännu fler goda terapeutiska samtal och verkligen stödja och lyfta fram den intagne så är väldigt mycket vunnet. Men jag är fortfarande orolig över situationen när den intagne kommer ut.

När de intagna kommer ut så har de flesta ingen bostad och de har ofta inte ens en legitimation. De kan inte skapa ett konto och inte få ut några pengar. Det vore bra om man hade grundläggande saker ordnade, att de hade leg, en bra kontakt med socialen, en plats hos arbetsförmedlingen etc. I dag är det ofta helt tomt. Jag tror att detta bör påbörjas ganska tidigt under verkställighetstiden så att de grundläggande behoven inte ska vara en anledning till ett (nytt) misslyckande.

Jag tror att det vore bra om man på något sätt börjar titta på möjligheterna till anställningar när man kommer ut. Man bör kunna göra mycket mer inne på anstalterna innan frigivningarna. När intagna kommer ut och söker ett jobb vill arbetsgivarna se ett utdrag ur belastningsregistret och de får inte jobbet. Då startar misslyckandena och risken är stor att de skiter i allting.

Låt de unga komma in i idrotten!

Vi behöver bygga upp det sociala nätverket och stöttningen. Ett sätt att göra det är få ungdomarna att komma in i idrotten. Det är otroligt viktigt!

Det behövs många människor rumt omkring den frigivne.

Ett socialt liv och fritid är viktigt. Det är många saker som ska funka: fysisk hälsa, ekonomi. utbildning, arbete, familj och andra viktiga relationer.

Jag har haft mycket nytta av att vara en del av en gemenskap vilken hjälper mig att hålla mig drogfri, lära mig saker med de andras stöd och hjälpa mig att fungera socialt.

– Du är besviken över att det inte finns mer av sociala nätverk?

Jag tror de finns, men de syns inte. När det fanns visionsrum i anstalterna kunde man lyfta in samhällets goda krafter in på anstalterna. Man måste släppa in människor som kan berätta vad som fungerar när man kommer ut. För många intagna räcker det inte med att rehabiliteras utan kanske till och med behöver habiliteras. De har kanske inte fått några sociala koder och vet inte hur det fungerar att leva i samhället vilket i sin tur gör att de sedan gör det enda som de kan vilket är att gå tillbaka till kriminalitet och droger.

Det går att släppa in goda krafter till anstalter och häkten. En gång kunde vi arrangera att en ledare från en Capioera klubb i Stockholm kom in på Kronobergshäktets gemensamhets-avdelning. Hon ledde Capioera träning men utan sparkar och slag så de häktade fick inte röra varandra utan endast följa rytmen och rörelserna. Det blev en succé och ett positivt inslag för de intagna.

Vi har varit inne på anstalter och häkten med frågespel och annat och det har varit mycket uppskattat. Det finns metoder, men det krävs möjligheter att använda dem. Något som vi ofta har använt på anstalter är folkbildning i form av studiecirklar

När jag satt på Roxtuna hade personalen inte uniform. Då kändes så bra att kunna att sitta och prata utan prestige och att uniformen inte var som en mur och ett hinder för samtal.

– Att få dialog mellan personal och intagna är förstås viktigt och kan sättas i system, som man gjort i Virginia i USA.

Om vi går in på dig, Ali. Du har skrivit en fantastisk bok om ditt liv. Vad fick dig att börja skriva?

Det var många personer som under en lång tid väldigt ofta kom fram och frågade mig om jag inte skulle skriva en bok som varit med om så mycket och hade både roliga, spännande, sorgsna och dramatiska händelser som borde berättas i en bok vilket till slut gjorde att jag började skriva under 2011 och sedan dess har det varit flera personer, både författare, kriminologer och andra som försökt sig på att skriva boken tillsammans med mig men jag har varit både envis och övertygad om att boken ska skrivas precis som jag har levt mitt liv vilket inte flera av dem accepterat och då har mitt svar alltid varit att antingen skrivs den som jag levt mitt liv eller så får det vara. Till slut så träffade jag efter många års sökande Maria Andersson som sa till mig att min historia ska inte skrivas på något annat sätt än som du levt det och så fick det bli. Så jag skickade ca 350-400 sidor med löpande text om mina minnen, tankar, upplevelser huller om buller, ingen ordning alls men mycket var det och mer skulle det bli under resans gång. Maria har sagt vid ett flertal gånger att om hon hade vetat vilket jobb detta skulle bli så hade hon nog funderat både en och två gånger innan hon gett sig in i projektet. Den 5 oktober 2023 hade vi boksläpp med boken – Hej, jag heter Ali vilket var en fantastisk upplevelse och vi var båda nöjda med resultatet av vårt arbete.

Mitt liv och min resa började 1 april 1994 när jag blev gripen, anhällen och sedan häktad och började mitt nya liv i en häktescell på Kronoberg. När domen kom och jag blev placerad på Roxtuna anstalten där de precis hade börjat med 12 stegs behandling och i den så började jag lära känna mig själv. Ju längre behandlingen fortskred så hamnade jag ofta i barndomen och hur jag skapat olika karaktärsdefekter för att kunna överleva. Det har varit många frågor under mitt livs resa vilka jag har fått svar på men inte alltid på det sätt som jag hade trott.

Jag fick göra en massa olika uppgifter under behandlingen som ledde mig framåt och en viktig uppgift var en tavla, att måla min framtid och vad den skulle innehålla vilket inte var det enklaste men till slut blev jag klar och fick en spegling av behandlingsgruppen vilket visade att jag innerst inne ville vara en Svensson, jag hade en önskan om livet som de allra flesta har, en fin familj, bra arbete, en bra ekonomi och ett rikt och givande socialt liv.

Hur tavlan såg ut och hur det gick med den får ni gärna läsa om i boken som heter