Thomas Ekbom intervjuar författaren och kulturarbetaren Annica Carlsson Bergdahl.
Annica, journalist och kulturarbetare, lyfter i intervjun flera problem inom kriminalvården men också positiva inslag. Hon ser ett stort behov av förändring, särskilt i hur samhället hanterar återanpassning efter fängelsevistelse. Hon menar att kriminalvården inte hinner utföra ett bra jobb på grund av den politik som är. Avhopparprogrammen fungerar, men är för få, och frivården har tappat sin roll. Det krävs samverkan mellan myndigheter, civilsamhället och näringslivet för att stötta frigivna på ett mer hållbart sätt.
Hon beskriver skillnader mellan manliga och kvinnliga fångar: kvinnorna är ofta mer ensamma och har en bakgrund av destruktiva relationer, medan männen oftare har anhöriga som stöttar dem. Samtidigt finns hos männen en stark ånger, särskilt kopplad till föräldraskap. Annika efterfrågar fler samtalsgrupper där män får möjlighet att bearbeta sina känslor och erfarenheter.
Hennes arbete bygger på att lyfta röster som sällan hörs – från fångar till kroppsligt arbetande människor och kvinnor i klimakteriet. Genom böcker, scenframträdanden och utställningar vill hon väcka samtal om människors värde, komplexitet och behovet av ett mer empatiskt och jämlikt samhälle.
Hej och välkommen!
Kan du börja berätta lite om dig själv och vägen till dina böcker.
Jag är ju socionom och har jobbat som journalist i många år. Sedan ungefär tjugo år driver jag egna kulturprojekt. Alla projekten grundar sig i djupintervjuer med människor, eftersom jag är väldigt samhällsintresserad och intresserad av hur människor tänker och känner. Det blir olika typer av projekt som säger något om samhället och som säger något om människorna som lever i det. Det var faktiskt så när det gäller min bok om kvinnorna i fängelse att det började med att jag hörde om en kvinna som jobbar med musik på ett kvinnofängelse. Och så tänkte jag: det här vore någonting att göra något av. Man hör så lite om kvinnliga fångar.
Det blev också ett musikprojekt: Röster från insidan, där mina intervjuer utgjorde grunden för ett körprojekt. Jag ville sedan skriva en bok om det. Det känns angeläget föra fram dessa röster. Vi håller på att forma ett samhälle nu som är väldigt dystert. Många av de jag har talat med säger att ingen förstår vilka konsekvenser det får när alla de här människorna ska ut från fängelserna och inte får någon vård.
Tack. Jag blir nyfiken. Vad anser du bör göras för unga i samhället för att förebygga brott?
Det är att framför allt sätta in resurser så mycket tidigare. Det vet vi från forskningen. Det har också sagts då jag har intervjuat kvinnor och män i fängelse. Tänk om jag hade fått hjälp tidigare, säger de.
Det är så många vuxna som har försvunnit i barns närhet. Det var så många fler vuxna i skolan när jag gick där. Vi vet vilka som är i riskzonen och vet att alla förskolor har för stora grupper. Det handlar om människovärde. Att vi alla är lika mycket värda. Det är en mycket politisk fråga. Vilket samhälle vi vill ha. Är de som har mycket pengar beredda att öppna plånboken? Har man inte den synen är det svårt. Man har ju skurit ned i välfärden. Vi måste stärka samhället. Alla medborgare ska ha rätt till ett bra liv.
Om vi går vidare, när personer har begått brott, vad bör man göra för att leda dem rätt?
Det är ju svårt. Att vara ung handlar ju också om att trotsa, men det måste finnas alternativ. flera aktiviteter (som inte kostar pengar) att välja mellan. Man måste börja tidigare. Vi ska inte låsa dem på tio år.Det måste finnas en vettig vård. Tidigare fanns det motivationsavdelningar på fängelserna. Man måste hitta någon sådan form. Men framför allt måste vi akta oss för att låsa in unga människor bland de brottslingar som har hållit på med brott i många år och som vill fortsätta och som inte är motiverade att bryta sin kriminella identitet. De kommer bara att lära upp de unga.
Jag har ju sett att många intagna har gått under radarn fast de gjort en massa skit och att inget händer. Först kan det vara något mindre allvarligt, men så plötsligt har de gjort något jätte allvarligt. Man har inte satt in åtgärder i tid. Jag är själv socionom men jag upplever att Socialtjänsten har förändrats väldigt mycket och har mycket färre resurser än vad man hade förr, t.ex fältassistenter. Man måste våga fånga upp i tid. Det verkar inte som man mäktar med.
När det gäller kriminalvården, ser du några särskilda problem? Du har ju en väldig inblick genom de intervjuer du gjort med intagna i anstalt. Ser också positiva aktiviteter där?
Man sätter så många i fängelse idag. Flera skulle ju kunna gå med fotboja eller dömas till skyddstillsyn. Många skulle kunna klara av sitt straff utan att sitta inne. Många av de intagna som sitter långa tider behöver jobba med sig själva. Då blir det problem när några fångar kommer in som avtjäna fjorton dar, tre veckor, en månad. Överbeläggningen skapar många frustrationer, bl.a. av att man kör omkring fångarna mellan anstalterna. Det bli mycket oro. Ett annat problem att det krävs mycket personal och många nyanställda är inte alls lämpliga för att vara där. Många intagna klagar över att flera i personalen är inkompetenta. Flera i personalen tycker att verkligen ska straffa, säger de intagna.Tidigare fick personalen en mycket längre utbildning än den får idag när de skulle jobba med intagna.
Idag talar vi så lite om kriminalvård. Det är straff som gäller. Vi har en kriminalpolitik som pratar om att brottslingar bara ska straffas och det färgar av sig igenom hela systemet. Många tror att människor blir bättre av att straffas, men de blir inte bättre, men man måste förstås förstå att man har gjort fel. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att den kriminalpolitik som förs genomsyrar väldigt stora delar av samhället idag. Både hos den enskilde medborgaren och hur det speglar sig inom kriminalvården.
Är det något särskilt som kriminalvården kan göra för att hantera sina intagna bättre?
En kille som jag träffade berättade att han fick träffa en psykolog tre gånger när han satt på häkte. Kriminalvården hade inte råd med mer. Det finns åtta präster och en psykolog på 6-700 intagna. Och prästerna betalar man ju inte för.
När han kom till anstalt ville han träffa en psykolog för att tala om sin brottsliga handling, som han inte förstod varför hade gjort. Då sade man att det var en väntetid för sådant samtal på ett år. Även för de som är motiverade. Det borde stå tio psykologer per anstalt redo för det är så många som behöver det samtalet.
Kriminalvården har KBT program, som säkert är bra för många, men för många inte alls bra. Man måste gå det även om man inte är motiverad. Det vore bra att ha avdelningar där man verkligen motiverar de intagna. Det är jätteviktigt att skiljer på de motiverade och omotiverade.
Hur ser du på kriminalpolitiken i stort?
Media har en väldigt stor roll. Det är nästan bara kyrkan som pratar om människovärde och som är intresserad av att se varje människa som en medmänniska. Det är verkligen mycket som skulle vara annorlunda.
Jag undrar nu: Har du sett något positivt när du har besökt fängelserna?
Det har ju förändrats väldigt mycket Jag intervjuade först kvinnorna och sedan männen på fängelserna. Det var två och ett halvt år emellan och kvinnorna var mycket mer nöjda. Kriminalvården har ju verkligen gjort ett bra arbete. Jag tror att det finns väldigt mycket ambitioner inom kriminalvården. Det finns en massa bra människor som verkligen vill bättre ut. Det finns motiverad kritik att framföra mot Kriminalvården, men framför allt är det regeringens kriminalpolitik som ska kritiseras. Kriminalvården är ju bara en myndighet som utför den politik som är bestämd. Man kunde önska att det vore mer höjda röster inom kriminalvården.
Det finns ju avhopparprogram. Det borde alla fångar få. Då får de ju hjälp med bostad, arbete och en skyddad identitet om det behövs. En fånge som jag talade med och fått sådan hjälp, han var jättetaggad och jättetacksam. Han sade att fått hjälpen bara för att han hade varit grovt kriminell. Alla fångar borde få sådan hjälp. De flesta går ifrån fängelset med bara en kasse i handen och femhundra kronor i fickan och så står några utanför anstalten och säger: Kom, vi hjälper dig.
Det är de gamla kompisarna som står där, för att locka tillbaka honom. Det borde stå några som hjälper på riktigt.
Idag talar man inte om frivården. Jag jobbade där på åttiotalet. Då skulle frivården hjälpa till med bostad och allt annat. Nu talar man inte alls om någon satsning på frivården. Det civila samhället är också otroligt viktigt i det här sammanhanget.
Jag undrar lite. Vilka känslor har du mött hos de intagna?
Om det går att generalisera: Hur känner de?
Det är lite svårt att svara på. De intagna är olika. Många mognar ju med åren. Alla kvinnor jag talade med ville ju sluta. Det är väldigt få som vill vara i kriminaliteten. Det slutar säger många med döden eller fängelse. Det är mer en frustration hur de ska klara av det. Ofta finns det ett narkotikamissbruk i botten också. Det krävs så mycket av individen för att lyckas. Det finns en oro hur de ska klara det.
Du har jobbat både med kvinnor och män i fängelserna.
Har du upplevt någon större skillnad mellan dem?
Den är större än jag trodde innan. Kvinnorna är så ensamma. Om de har en partner så är det en kriminell man. Kvinnorna är mer offer än männen och de har en destruktiv relation. Det är nästan ingen som kommer och hälsar på dem. Männen har ju flickvänner, som de ofta har varit ihop med i många år. De är sjuksköterskor, socionomer. Männens systrar kommer och hälsar på och deras mammor är med på varenda rättegång. Männen har mycket mera stöd.
Sedan är det här med våld. Kvinnorna har mycket mer varit utsatta för våld. Männen har också utsatts för våld men de är också våldsutövare. För männen har det börjat tidigt. Det är ett sätt att hävda sig. Kvinnorna har reflekterat över sina liv väldigt mycket tidigare. Män gör det först när de kommer till fängelset. Men männen kan säga: vilken tur att jag inte har barn såsom jag har levt. För många män med barn upplever att det värsta de har gjort är att de har svikit sina barn. Det finns något som heter BUFFF och som gör ett fantastiskt arbete. Det är en barnrättsorganisation för de som har en förälder i fängelse. En intagen som jag talade med hade deltagit i en samtalsgrupp med BUFFFs och var så nöjd. Jag tror att män behöver hjälp med att tala om sina barn.
Det är viktigt att säga att vi människor är mycket mer lika än olika. Som en präst föreslog: Vi skulle alla gå omkring med en genomskinlig kasse med saker som vi gjort fel.
Det ska inte finnas vi och dom.
Det gäller verkligen de som sitter i fängelse.
Tack Annica och lycka till med ditt fina arbete!
Tack själv!
Thomas Ekbom
Chefredaktör
TfK kan varmt rekommendera hennes bok: Jag är en människa, kvinnor i fängelse (Carlssons förlag).
Kommentarer är stängda.