– samtal med Thomas Ekbom

Vi befinner oss på Vetekatten. Det är ett möte mellan Gustav Elmberger och Thomas Ekbom, som känner varandra och delar ett intresse för vad som händer med klienter inom kriminalvården, deras svårigheter och hur man kan möta dem.

Thomas är mer förankrad i det kriminalpolitiska systemet och undersöker just nu vad socialtjänsten kan göra före brott, vad som händer under tiden på anstalt och vad som sker efteråt. Det är frågor som också intresserar mig särskilt, och som jag arbetar med, men det kan vi återkomma till.

Gustavs bakgrund och intresse

Thomas: Gustav, vad kan vi säga om dig? Vad är ditt intresse?

Gustav: Mitt intresse bottnar i mina egna erfarenheter. Jag växte upp med barndomstrauma. Min mamma fick cancer när jag var tre och ett halvt år, och det var en mycket turbulent period som pågick under flera år. Det som hände med mig var att mitt nervsystem blev kraftigt påverkat, och jag gick in i en frysrespons.

I vuxen ålder har jag haft stora svårigheter med stress och relationer. Som tonåring ägnade jag mig också åt riskbeteenden. Jag var full första gången när jag var elva år och umgicks med äldre ungdomar. Jag var även involverad i mindre kriminella handlingar.

Det kunde ha gått mycket illa. Forskning visar tydligt att riskbeteenden är starkt kopplade till barndomstrauma, och jag kan se det sambandet i mitt eget liv.

Jag började så småningom arbeta med att läka mig själv, och efter många år väcktes ett intresse för att hjälpa andra. Jag hade tidigare en karriär som affärskonsult, men upplevde inte att det gav mig tillräcklig mening.

Efter nästan 15 år av egen bearbetning började jag studera psykologi. Jag började i Sverige, men insåg snabbt att det jag var intresserad av inte fanns här i tillräcklig utsträckning. Därför flyttade jag till Kalifornien och utbildade mig i psykoterapi med inriktning mot somatisk psykologi, som fokuserar på kopplingen mellan kropp och psyke, särskilt i relation till trauma.

Trauma handlar om hur organismen reagerar på hot. Det är en process på flera nivåer, men en central del är den fysiologiska responsen.

Jag är utbildad psykoterapeut i USA, men inte legitimerad i Sverige. Jag har gått en av de högst rankade utbildningarna där och har ett stort engagemang i trauma frågor.

När det gäller kriminalvården har jag ingen direkt erfarenhet av arbete på anstalt. Jag har däremot arbetat med ungdomar på HVB-hem, vilket har gett mig viss insikt. I min privata praktik möter jag människor som kommer frivilligt och ofta är relativt högfungerande. Det skiljer sig mycket från att arbeta med personer som är frihetsberövade och inte själva har valt att delta.

Men jag har tankar och frågor kring tre områden:

Vad kan göras före brott, särskilt för ungdomar?
Vad händer under tiden i anstalt, och vad bör hända?
Vad sker efter fängelse, inom frivård och socialtjänst?

Trauma och kriminalitet

Thomas: Hur ser du på frågan om hur vi kan förhindra att unga hamnar i kriminalitet?

Gustav: Jag är inte kriminolog, men utifrån forskning och det jag lärt mig under min utbildning är barndomstrauma en av de största riskfaktorerna för kriminalitet. Det är också en av de största riskfaktorerna för sjukdom, missbruk och relationsvåld.

Forskning från de senaste 40 åren visar tydligt att trauma i barndomen har djupgående konsekvenser.

Trauma är kroppens respons på hot. Det handlar om kamp-, flykt- eller frysrespons. Dessa är biologiska mekanismer. Vid flykt vill vi springa. Vid kamp vill vi slåss. Vid frysrespons stänger kroppen delvis ned. Kroppen utsöndrar kroppsegna opioider, och man kan känna sig kall och avskärmad. Detta kan observeras till exempel efter en trafikolycka. En person kan initialt vara i chock och först senare, när tryggheten återvänder, börja skaka eller gråta. Det är kroppens sätt att återreglera sig.

Det finns också det man kallar utvecklingstrauma – upprepad otrygghet under uppväxten, till exempel: våld i hemmet, psykisk sjukdom hos föräldrar, missbruk eller kronisk otrygghet

Barnombudsmannens undersökningar visar att nästan alla ungdomar som omhändertas för kriminalitet har vuxit upp under sådana förhållanden. Det är vanligare i socioekonomiskt utsatta grupper, men förekommer i alla samhällsskikt.

Effekter av trauma

Thomas: Hur ser du effekter av trauma?

Trauma påverkar förmågan att reglera känslor, koncentrera sig, hantera stress, fungera i skolan och hantera relationer. Många traumatiserade ungdomar hamnar i kamprespons. De lever i ett konstant tillstånd av beredskap och upplever världen som hotfull. Det leder ofta till konflikter, skolmisslyckanden och kontakt med kriminella miljöer. Det blir en negativ spiral där individen gradvis blir mer avtrubbad och hård.

Förebyggande arbete – Kalifornien som exempel

Thomas: Du brukar lyfta fram Kalifornien.

I Kalifornien har man gjort barndomstrauma till en huvudfråga. Barn som stökar gör det inte i första hand för att de fötts med en funktionsnedsättning utan som ett symptom på ett stressat familjesystem. Folkhälsomyndigheten i Sverige är inne på samma spår där man säger att de 1000 första dagarna i ett barns liv är de viktigaste. Det som skiljer Sverige och Kalifornien är att man i Kalifornien har resurser att jobba med stressade familjer, vilket vi har väldigt lite av i Sverige.

Man arbetar förebyggande genom att utbilda personal inom mödravård, arbeta med familjer tidigt, erbjuda familjeterapi, placera psykoterapeuter i skolor och förskolor och stärka elevhälsa och familjecentraler.

Programmet First Five är en satsning på familjeterapi för stressade familjer.

Programmet First Five är en satsning på familjeterapi för stressade familjer. På så vis hjälper man barnen. Man måste förstå att man inte kan jobba med ett enskilt barn. Ett barn som stökar gör det nästan alltid som ett symptom på stress och att något är på tok i familjen. Inte sällan handlar det om att föräldrarna själva bär på obearbetade trauman. Programmet finansieras bland annat via tobaksskatt och riktar sig till att stödja barn under de första fem levnadsåren.

Kalifornien har haft stora problem med gängkriminalitet, men 2023 stängdes det sista ungdomsfängelset.

Kalifornien har haft stora problem med gängkriminalitet, men 2023 stängdes det sista ungdomsfängelset. En viktig framgångsfaktor anses vara satsningen på att stödja traumatiserade barn och familjer.

I Norge har man utbildat personal inom barnomsorg och socialtjänst i traumaförståelse under mer än 15 år. I Sverige har implementeringen gått långsammare. Diskussioner har funnits, bland annat kring diagnosen komplex PTSD, men införandet har varit begränsat.

Barn i psykosocial utsatthet

Thomas: Hur ser du barns utsatthet i Sverige?

Sverige har i dag ett mycket stort antal barn som lever i psykosocial utsatthet. När man inkluderar barn som lever med våld, missbruk eller psykisk sjukdom i familjen varierar uppskattningarna mellan cirka 500 000 och 700 000 barn, beroende på vilken källa man använder. Samtidigt saknas fortfarande en tydlig och samlad nationell kartläggning av denna grupp.

När jag själv tog upp siffran 500 000 i kontakt med Socialstyrelsen möttes jag först av beskedet att siffran saknade grund. Senare återkom myndigheten och bekräftade att omfattningen faktiskt ligger i den storleksordningen. Detta illustrerar ett grundläggande problem: vi har länge saknat en tydlig bild av hur många barn som lever i utsatta miljöer.

Det är långt ifrån alla dessa barn som senare utvecklar allvarliga problem, men en betydande andel får svårigheter med stressreglering, koncentration och relationer. Dessa svårigheter visar sig ofta i skolmiljön genom konflikter, utåtagerande beteende eller andra former av oro. Detta är väl dokumenterat inom forskningen, och det är också väl känt att en överrepresentation av svårt utsatta barn senare återfinns inom kriminalvården.

Samtidigt har förklaringsmodellen i Sverige under lång tid i hög grad fokuserat på neuropsykiatriska diagnoser som genetiskt betingade tillstånd. Många barn har därför medicinerats, ofta med centralstimulerande läkemedel. Medicinering kan i vissa fall minska symtomen, men den förändrar inte nödvändigtvis barnets livssituation. Om barnet fortsatt lever i en miljö präglad av våld, otrygghet eller stress kvarstår de grundläggande problemen.

Detta har kritiserats även internationellt. FN:s barnrättskommitté har uttryckt oro över att barn i psykosocial utsatthet i hög grad medicineras utan att de bakomliggande sociala faktorerna adresseras tillräckligt.

Trauma informerad omsorg – en möjlig väg framåt

Thomas: Vad är trauma informerad omsorg?

Ett nytt synsätt som fått ökad betydelse internationellt är det som kallas traumainformerad omsorg, eller trauma-informed care. Detta synsätt bygger på en förståelse för hur trauma påverkar hjärnan, beteendet och individens förmåga att reglera känslor och stress.

En central del handlar om personalens egen förmåga att bidra till stabilitet och trygghet. Det innebär att personal tränas i att själva upprätthålla ett lugnt och reglerat förhållningssätt, även i situationer som är stressande eller konfliktfyllda. Man arbetar med att hjälpa personalen att utveckla förmågan att hålla sig trygg när det bränner till. Personalens egen stabilitet kan i sig bidra till att minska konfliktnivåer och skapa tryggare miljöer.

Denna typ av arbete används i dag i stor utsträckning inom exempelvis skolor, HVB-hem och fosterhemsvård i USA. Erfarenheter därifrån visar att långsiktiga satsningar på personalutbildning och traumainformerade arbetssätt kan leda till betydande minskningar av våld, förbättrade skolresultat och minskat missbruk.

Det är dock viktigt att förstå att detta inte är en enkel eller snabb insats. I vissa amerikanska skolor har man avsatt psykoterapeuter på heltid under flera år, med uppdrag att arbeta med personalens förmåga att utveckla sin kropp så den kan hålla sig lugn. Resultaten har i dessa fall varit mycket positiva.

Betydelsen för kriminalvården

Thomas: Vad betyder det här för kriminalvården?

Dessa erfarenheter är relevanta även för kriminalvården. Många intagna har erfarenheter av trauma, våld och otrygghet från uppväxten. Att arbeta traumainformerat innebär inte bara att erbjuda terapi till enskilda individer, utan också att utveckla en miljö och en personalgrupp som kan bidra till stabilitet, trygghet och läkning.

En viktig del är personalens utbildning och stöd. Personal som arbetar i kriminalvården behöver möjlighet till handledning, kompetensutveckling och eget stöd. Att arbeta i en miljö präglad av stress och konflikt ställer höga krav på individens egen förmåga till att reglera sina automatiska överlevnads responser och sina känslor.

Det finns också skäl att komplettera kriminalvårdens verksamhet med externa aktörer, exempelvis genom utbildning, kulturverksamhet och andra rehabiliterande aktiviteter. Erfarenheter visar att sådana insatser kan bidra till stabilitet och motivation hos de intagna.

Det är samtidigt viktigt att förstå att terapeutiska insatser endast är effektiva när individen själv är motiverad. Därför behöver kriminalvården arbeta både med individuella insatser och med den övergripande miljön.

Organisationskulturens betydelse

Thomas: Har organisationskulturen ha någon betydelse?

En central slutsats är att organisationskulturen spelar en avgörande roll. Att skapa en kultur där stabilitet, trygghet och professionellt bemötande är centrala värden kräver långsiktiga satsningar.

Detta inkluderar:

utbildning och handledning för personal,
möjlighet till egen återhämtning och stresshantering,
rekrytering med fokus på personlig lämplighet,
samt långsiktiga investeringar i rehabiliterande verksamhet.

Det handlar inte enbart om individuella insatser, utan om att utveckla personalens förmåga att skapa en lugn och trygg miljö och stå stadigt när det hettar till.

Sammanfattning

Gustavs centrala tes är:

Barndomstrauma är en grundläggande riskfaktor för kriminalitet.
Tidiga insatser i familjer kan förebygga kriminalitet.
Samhället bör arbeta mer systematiskt och trauma-informerat.
Erfarenheter från andra länder visar att sådana satsningar kan ge betydande resultat.

Trauma handlar om att kroppens automatiska överlevnads responser är överkänsliga. Den som bär på obearbetade trauman behöver hjälp att bearbeta denna överkänslighet.

Möte med Gustav om trauma