Sociala insatser håller unga borta från gängen

”På tio år har antalet gängkriminella i Danmark minskat med en tredjedel.

Skärpta straff lyfts ofta som framgångsfaktor – men enligt forskarna har sociala insatser störst effekt. I ett projekt i Köpenhamn har en grupp pojkar punktmarkerats i fem år.”

Det skriver Hanna Grosshög i ett läsvärt reportage i DN 2 februari 2022.

Pojkarna ska tycka att det är mer attraktivt att vara inne i den verksamhet som startade redan 1997 av Köpenhamns kommun än att vara ute bland oroligheterna på gatorna och härja. Verksamheten ska fånga upp unga som riskerar att dras in i gängkriminalitet. De är mellan 14 och 16 år och ingår i projektet De Aktive Drenge.

Den senaste satsningen inleddes för fem år sedan efter larm från socialarbetare. En grupp småpojkar hade under en tid härjat runt och spridit skräck på stan. Tolv pojkar som var mest utsatta valdes ut att delta.

I reportaget berättas om hur pojkarna (9-12 år gamla) under de första två åren punktmarkerades.

”Ett finmaskigt nät av socialarbetare, lärare och kontaktpersoner följde dem från att de vaknade på morgonen, satt med dem i skolan, tog dem till fritidsaktiviteter och såg till att de gjorde sina läxor och kom hem ordentligt om kvällarna.”

Familjebehandling som främst riktade sig mot mammorna påbörjades för att stödja mammarollen.

Danmark har under de senaste 20 åren infört lagar som skärpt straffen vid gängkriminalitet. Bl.a. dubbelt så hårda straff för brott som begås i gängmiljö och tillträdesförbud till utsatta bostadsområden.

De nya lagarna i Danmark har inspirerat M, SD, KD och L att kräva införandet av en särskild straffskärpningsgrund med dubbla straff för brott som har samband med uppgörelser i kriminella grupperingar.

Under 10 år har i Danmark antalet gängkriminella minskat med en tredjedel.

Det finns ingen forskning som stödjer att gängbrottslighet går att bekämpa med polisiära insatser och straff.

Enligt David Sausdal, kriminolog och sociolog vid Lunds universitet, finns det dock ingen forskning som visar att framgångarna är gänglagarnas förtjänst.

Det finns ingen forskning som stödjer att gängbrottslighet går att bekämpa med polisiära insatser och straff.

Det är främst tålmodigt förebyggande socialt arbete som kan minska ungdomskriminaliteten. Ungdomarna ska stimuleras att fortsätta med utbildning efter grundskolan och aktivera sig i olika föreningar. Andra grundstenar är hjälp med läxläsning och hjälp med jobb under ferier.

Det måste finns en struktur som stödjer och fångar upp ungdomarna innan de hamnar i svårigheter. Allt detta kostar pengar men är väl investerade eftersom en gängkriminell kostar åtskilliga miljoner.

I ”Agendas” specialsändning i december 2021 upplyste nationalekonomen Ingvar Nilsson tittarna om att samhällets kostnader för en gängkriminell uppgår till cirka 23 miljoner kronor.

Den största vinsten för samhället är inte när ungdomen låses in tillsammans med andra likasinnade utan när brott förhindras.

Förebyggande åtgärder måste sättas in tidigt. Förebyggande åtgärder är inte att ingripa utan att utveckla föräldrastöd och reducera de riskfaktorer som vi vet ökar risken att gå in i en kriminell karriär. Det är framför allt psykosociala insatser såsom beskrivs i det danska försöket som behövs.

”Vi hoppas att den felaktiga bild som florerar om kunskapsläget gällande invandrare och brott kan synas mer kritiskt framöver. Och vad gäller det brottsförebyggande arbetet skulle det tjäna på att politiker fokuserar på att åtgärda de mer direkta riskfaktorerna för brott, som exempelvis föräldrars ohälsa och resursbrister, skolresultat, destruktiva maskulinitetsnormer och boendesegregation, istället för att misstänkliggöra en stor del av den svenska befolkningen.” (Kriminologerna Felipe Estrada och Tove Pettersson i DN 6/9 -21)

Svenska politikers idé om att fler ska låsas in under längre tid i en miljö som innebär möten med andra kriminella borde passerat bästföredatum för många år sedan.

Var finns visionerna? Hur kan all kriminologisk forskning bara ha passerat tyst under sovstunden?

Ett år på brottshögskolan Fängelset kostar en miljon kronor. För en miljon kan man t.ex. få två tjänster som 80 timmar i veckan samordnar alla de åtgärder som krävs för att leda många unga i riskzonen mot ett liv utan brott.

De mest inbitna förespråkarna för längre fängelsestraff hävdar att ett längre straff ger upprättelse åt brottsoffren. Det som ger brottsoffren upprättelse är att brottet klaras upp och bekräftas vid en rättegång. Enbart längre straff stjäl resurser från brottsofferverksamheten.

Advokat Peter Althin skriver i TfK:

”Satsning på familjestabilitet och skolväsendet är det mest framgångsrika sättet att minska brottsligheten. Samhällets överlägset bästa brottsförebyggande kraft är en fungerande familj. Genom att satsa resurser på barnfamiljer, genom att ge stöd åt föräldrar så att de kan ha råd, ork och vilja att ta hand om sina barn läggs grund för ett samhälle med minskad brottslighet.

Politikernas bluff /svek att påstå att hårdare tag och fler och längre fängelsestraff skulle minska brottsligheten ger mig en känsla av tröstlöshet och nästan uppgivenhet.

Jag känner också förfäran över hur mina barnbarns samhälle kommer att se ut, ett samhälle där människor som i livets början aldrig fick en riktig chans och därför hamnat i kriminalitet och som politikerna nu vill låsa in under påstående att brottsligheten allmänt därmed minskar.”

Även i Danmark finns kriminalpolitiska förslag som saknar det självklara ”mer resurser till förebyggande arbete”. Politikerna i folketinget har, i likhet med svenska politiker inte läst vad som fungerar, nu röstat igenom en lag som halverar medlen till bostadssociala insatser i kommunerna. Det är för tidigt att se vad det innebär för det förebyggande arbetet.

Överbelagda fängelser där kriminella från olika delar av landet samlats på stora avdelningar har gjort gjort att deras kriminella nätverk blivit bredare och större när de släppts ut

I DN-artikeln berättar en intervjuad ”att straffskärpningarna till och med har varit kontraproduktiva: längre fängelsestraff har lett till överbelagda fängelser där kriminella från olika delar av landet samlats på stora avdelningar – vilket gjort att deras kriminella nätverk blivit bredare och större när de släppts ut. – Tidigare var gängen tydligt kopplade till geografiska områden. Nu finns de över hela landet.”

Tänk om svenska politiker som blint tror på straffskärpningar åtminstone kunde ta del av dansk forskning kring ungdomar i utsatta bostadsområden.

Nu vet de att det finns andra möjligheter, ett annat liv.

De Aktive Drenge har gjort det ”allt svårare för gängen på Nørrebro att rekrytera nya medlemmar lokalt – ungdomarna är inte längre lika intresserade.

– Och de som ändå lockas in gängmiljön kommer ofta ur den fortare. Vi tror att de sociala insatserna har vidgat ungdomarnas horisont. Nu vet de att det finns andra möjligheter, ett annat liv.” skriver Hanna Grosshög i DN.

Ur Dagens Nyheters ledare samma dag:

”I Diamant Salihus bok ”Tills alla dör” (Mondial förlag) får vi ta del av flera tragiska livsöden som förmodligen hade fått ett lyckligare slut om de unga pojkarna hade mött rätt insatser innan de hamnade på glid.
I boken vittnar ansvariga inom skola och socialtjänst om att det finns en mängd unga, mestadels män, som borde ha utretts för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar redan som barn.
I flera fall blir de föremål för utredningar först efter att de gett sig in på den kriminella livsbanan.
På statens ungdomshem, där personer som är dömda till sluten ungdomsvård avtjänar sina straff, uppskattas minst sju av tio ha en diagnos.

Eftersom ungdomshemmen saknar både specialistkompetens för att erbjuda rätt form av vård och ett myndighetsuppdrag som möjliggör det, har majoriteten av ungdomarna där hamnat mellan stolarna.
Samtidigt fortsätter barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, att vara en av kedjans svagaste länkar. Enligt en undersökning av Ekot har nästan samtliga regioner svårt att såväl behålla som rekrytera personal till BUP.
För att åstadkomma en långsiktig förbättring krävs därför mer än ett par riktade miljarder i statsbidrag.
Sedan Magdalena Andersson valdes till statsminister har hon upprepat att hon vill ”vända på varenda sten” för att bryta segregationen.

Låt oss hoppas att hon inte missar dessa berg.”

—-

Det finns en risk att strukturella problem i samhället individualiseras genom fokusera på olika diagnoser. Den psykiska ohälsan ökar i hela ungdomspopulationen. Det handlar om rådande samhällssyn och synen på människan. På 70-talet kallades ungdomsbrottslingen ”skyddsling”, den som behövde mer skydd och vägledning för att komma på rätt väg. På 90-talet talade man om värstingar och ungdomar demoniserades och på 2000-talet är det psykopater och numera obotliga gängbrottslingar.

Ekot har beskrivit hur barn- och ungdomspsykiatrin nedmonteras nästan helt. Totala antalet slutna platser som BUP har är något över 100 stycken. Om vi hade lika många som Norge i förhållande till vår befolkning skulle vi ha drygt 600 platser. I Sverige uppmanas socialtjänsten att ägna sig åt tvångsinsatser och polisen åt förbyggande insatser.