Om kriminalpolitik, livstidsrisk och erfarenheterna från USA

Intensiva repressiva åtgärder

Den kriminalpolitiska utvecklingen i Sverige under senare år präglas av en påtaglig intensifiering av repressiva åtgärder. Straff har skärpts, häktningstider förlängts, nya tvångsmedel införts och straffbarhetsåldern diskuteras nu som möjlig att sänka till 13 år. Dessa reformer motiveras genomgående med hänvisning till en exceptionell och akut brottslig utveckling.

Mot denna bakgrund finns anledning att ställa en mer grundläggande fråga: i vilken utsträckning motsvarar den kriminalpolitiska responsen den faktiska brottslighetens nivå och utveckling, och vilka erfarenheter kan dras från andra länder som genomgått liknande repressiva skiften?

En jämförelse med USA, där massfängslandet utvecklats under flera decennier, erbjuder ett instruktivt perspektiv.

Livstidsrisk som mått på samhällelig säkerhet

En av de mest informativa indikatorerna på våldsbrottslighetens betydelse för individen är den kumulativa livstidsrisken att död genom dödligt våld. Beräkningar baserade på aktuella nivåer visar att denna risk i Sverige uppgår till ungefär 1 på 1 140 individer. I USA uppgår motsvarande risk till ungefär 1 på 202 individer.

Jämförelse USA vs. Sverige livstidsrisk för dödligt våld

Typ	USA	Sverige	USA vs Sverige
Skjutvapenmord	1 på 260	1 på 3 570	13,7 gånger högre
Annat dödligt våld	1 på 890	1 på 1 670	2,0 gånger högre
Totalt	1 på 202	1 på 1 140	5,6 gånger högre

Skillnaden är således betydande. Den innebär att risken att under en livstid bli dödad genom våld är fem till sex gånger högre i USA än i Sverige. Huvuddelen av denna skillnad kan hänföras till skjutvapen. Av den totala skillnaden i livstidsrisk mellan länderna förklaras 9 av 10 av skjutvapenvåld.
Hur ser prognosen ut för att svenskarna börjar utrusta sig med handeldvapen på liknande sätt som görs i USA? Sverige är, trots den senaste tidens ökning av skjutningar, fortfarande internationellt sett ett land med relativt låg våldsbrottslighet och lär så förbli.

Den historiska utvecklingen av dödligt våld i Sverige

Den kriminalpolitiska diskussionen i Sverige präglas i dag av föreställningen att landet befinner sig i en historiskt unik våldsvåg. Den långsiktiga utvecklingen visar dock på en mer nyanserad bild.

Det dödliga våldet i Sverige nådde sin högsta nivå i modern tid omkring 1990. Därefter följde en lång period av nedgång, och även om de senaste årens utveckling inneburit variationer och en förändrad brottsstruktur, har den totala nivån trots det s.k. gängvåldet ännu inte nått den tidigare toppnivån.

Detta innebär inte att den nuvarande utvecklingen inte är allvarlig. Ökningen av skjutvapenvåld och sprängningar är en betydande kriminalpolitisk utmaning. Men utvecklingen bör förstås i ett historiskt sammanhang, snarare än en skenande förändring från en tidigare stabil och låg nivå. Den långsiktiga utvecklingen visar att våldets uttryck förändras över tid, vilket ställer krav på analys snarare än enbart repressiva åtgärder.

Massfängslandets ekonomiska och institutionella logik

USA erbjuder ett illustrativt exempel på hur ett repressivt kriminalpolitiskt system kan utvecklas och konsolideras över tid. De totala kostnaderna för massfängslandet i USA uppgår omräknat till Sveriges befolkning cirka 120 miljarder kronor per år, vilket är jämförbart med hela det svenska rättsväsendets budget. Detta gör systemet till en av de största offentliga utgiftsposterna i USA, trots att både brottsligheten och antalet fängslade har minskat under senare år.

Hur svårt kan det bli att lägga ner t.ex. anstalten Kumla med 1000 anställda den dag insikten kommer att dubbla antalet i fängelse inte minskar brottsligheten?

Det centrala i detta sammanhang är inte enbart kostnadens storlek, utan dess institutionella konsekvenser. När stora delar av den offentliga sektorn, inklusive polis, kriminalvård och angränsande verksamheter, blir ekonomiskt beroende av ett omfattande frihetsberövande, uppstår en strukturell stabilitet i systemet. Denna stabilitet innebär att systemet kan fortsätta expandera eller bestå även när brottsligheten minskar. Institutionella, ekonomiska och politiska incitament bidrar då till att upprätthålla repressiva strukturer oberoende av deras ursprungliga motivering. Även i Sverige verkar vi vara på väg mot ett ”fängelseindustriellt komplex” som lever sitt eget liv. Hur svårt kan det bli att lägga ner t.ex. anstalten Kumla med 1000 anställda den dag insikten kommer att tredubbla antalet fångar i fängelse inte minskar brottsligheten utan bara stjäl en dryg miljon per intagen och år från de alternativ som vi vet fungerar bättre?

Från slutet av 1970-talet till början av 1990-talet ökade USA sin fängelsepopulation med fyra till fem gånger. I diagrammet nedan jämförs utveckling av mord och dråp i USA och Sverige. Lägg märke till att USA trots massinspärrningen hade precis samma utveckling av det dödliga våldet som Sverige och att Sverige under samma period knappast alls ökat sin fängelsepopulation.

Diagram: Mord och dråp i USA (svart) och Sverige (röd) 1950–2011. Per 100 000 invånare.
(De svenska talen har multiplicerats med 6,7)
Källa: Hanns von Hofer

I TfK-artikeln ”Inkapacitering – den slutliga lösningen?” utvecklas detta.

Ungdomsbrottslighet och unga invandrare

En särskilt anmärkningsvärd aspekt av den svenska kriminalpolitiska utvecklingen är idén om sänkning av straffbarhetsåldern. Argumentationen utgår från behovet att möta en allvarlig utveckling av ungdomsbrottsligheten. Samtidigt visar långsiktiga studier att ungdomsbrottsligheten i Sverige, sett över flera decennier, inte uppvisar någon generell ökning. Tvärtom har många typer av ungdomsbrott minskat. Under den period i diagrammet nedan som visar att andelen ungdomar som begår brott minskat har det kommit 1,5 miljoner utrikes födda till Sverige. Ungdomar med utländsk bakgrund följer samma utveckling som för etniska svenskar. Både första och andra generationens unga invandrare har minskat sin brottslighet/sina lagföringar.

Ungdomsbrottens generella minskning över tid ger upphov till en principiell fråga om proportionalitet. Straffrättens ingripande mot barn har traditionellt betraktats som en sista utväg, mot bakgrund av barns begränsade mognad, fängelsets risk för livslång skada och karaktär av brottshögskola och den särskilda vikt som i internationella konventioner tillmäts alternativen sociala och preventiva insatser.

Vi är många som tillsammans med Barnombudsmannen bävar inför konsekvenserna

En sänkning av straffbarhetsåldern innebär därför inte enbart en kriminalpolitisk reform som experimenterar med barn, utan en förändring av grundläggande principer för hur staten förhåller sig till barn. Vi är många som tillsammans med Barnombudsmannen bävar inför konsekvenserna.

Rättsstatliga principer och Regeringsformens krav

Den svenska Regeringsformen fastslår i sin inledande bestämmelse att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den anger vidare att den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.

Dessa bestämmelser utgör inte enbart allmänna principförklaringar, utan normativa riktlinjer för lagstiftningens utformning.

En kriminalpolitik som i ökande grad baseras på frihetsberövande och repressiva åtgärder måste därför kontinuerligt prövas mot dessa principer. Frågan är inte enbart vilka åtgärder som är möjliga, utan vilka som är förenliga med rättsstatens grundläggande värden.

Rädsla och kriminalpolitikens dynamik

Forskning har visat att upplevd otrygghet kan utvecklas oberoende av den faktiska brottsnivån

Kriminalpolitik utvecklas inte enbart i relation till brottslighetens faktiska nivå, utan också i relation till föreställningar om brottsutvecklingen som sköljer över oss. Det är svårt att värja sig när snart varje nyhetssändning inleds med den senaste skjutningen någonstans i Sverige. Upplevd otrygghet kan utvecklas oberoende av den faktiska brottsnivån och upplevelsen gör det lättare för politiken att få acceptans för hårdare tag. Att det dödliga våldet var högre 1990 verkar bara statistiker på Brå förstå. Den från bl.a. regeringshåll alarmistiska beskrivning av brottsligheten riskerar att göra människor rädda och därmed försämra livskvalitén för många.

Erfarenheterna från USA visar att repressiva reformer ofta införs som svar på upplevda kriser, men att de institutionella strukturer som skapas kan bestå långt efter att den ursprungliga krissituationen förändrats. Hur länge sedan var det något som avkriminaliserades i Sverige?

Behovet av kriminalpolitisk återhållsamhet

Rättsstatens styrka ligger inte i dess förmåga att reagera snabbt, utan i dess förmåga att reagera proportionerligt, rationellt och i enlighet med grundläggande principer

Den svenska kriminalpolitiken befinner sig i ett avgörande skede. De reformer som genomförs i dag kommer att forma rättssystemet under lång tid framöver. 1990 var medelbeläggningen i svenska fängelser 4300. Kriminalvårdens prognos för 2033 är 35000 i fängelse och 4500 i häkte. Det är en av de snabbaste ökningarna av fängelsepopulationen i Europas moderna historia.

Mot denna bakgrund finns skäl att betona betydelsen av kriminalpolitisk återhållsamhet. Rättsstatens styrka ligger inte i dess förmåga att reagera snabbt, utan i dess förmåga att reagera proportionerligt, rationellt och i enlighet med de grundläggande principer som beskrivs i Regeringsformens första kapitel.

Sverige och övriga Norden har i en internationell jämförelse under lång tid kombinerat relativt låg våldsbrottslighet med högt rättsskydd och begränsad användning av frihetsberövande. Detta utgör en betydande institutionell och rättsstatlig tillgång. Men så lätt att rasera.

Frågan är inte enbart hur brottsligheten ska bekämpas, utan hur detta kan ske utan att underminera de principer som utgör rättsstatens fundament.

Avslutande reflektion

Kriminalpolitikens historia visar att repressiva reformer ofta införs i tider av upplevd kris, men att deras konsekvenser sträcker sig långt bortom den ursprungliga situationen.

Den svenska rättsstaten har utvecklats under lång tid och bygger på principer om proportionalitet, rättssäkerhet och respekt för individens värdighet. Dessa principer utgör inte hinder för effektiv brottsbekämpning, utan är dess legitima grund.