”Brottslingar ska sitta inne. Du ska våga vara ute.”
Detta budskap framfördes under valrörelsen 2022 på Moderaternas valaffisch med en bister Ulf Kristersson. Intuitivt förefaller det vara en bra kriminalpolitisk strategi. Den som sitter i fängelse kan inte begå brott utanför fängelset.
Men är detta en fungerande politik för att få ned brottsligheten?
Henrik Tham behandlar här kort frågan om oskadliggörande eller inkapacitering som kriminalpolitiskt medel för att förhindra allvarlig brottslighet.
Argumentet att längre fängelsestraff ska verka allmänt eller individuellt avskräckande framförs inte längre som självklart i utredningar och propositioner. Kanske har en enig forskning ändå satt spår. För att berättiga straffskärpningar har då två andra argument alltmer förts fram: allmänhetens krav och oskadliggörande genom längre fängelsestraff.
Frågan om oskadliggörande eller inkapacitering som kriminalpolitiskt medel för att förhindra allvarlig brottslighet ska här kort behandlas.
Den offentliga debatten i Sverige handlar främst om vikten av att förhindra de grövsta brotten. Ju allvarligare brotten är, desto ovanligare är de också. En svensk utredning om att skjuta upp den villkorliga frigivningen för att förhindra återfall bland dem som begått särskilt allvarliga brott beräknade återfallsriskerna för allvarlig våldsbrottslighet, allvarliga sexualbrott och allvarlig organiserad brottslighet (SOU 2017:61). Inom ett år hade en procent återfallit i samma typ av brott, inom tre år tre procent i något av dessa brott. Även den som gjort sig skyldig till dödligt våld kommer i mycket få fall att åter göra sig skyldig till denna typ av brott. Att förhindra de grövsta brotten innebär då att ett mycket stort antal personer som lagförs för brott måste sättas i fängelse på längre tider.
Försök i Holland i början av 2000-talet att minska brottsligheten genom ökad inkapacitering visade att den brottsreduktion som uppnåddes framför allt gällde egendomsbrott där socialt utsatta människor var offer
En svensk avhandling från 1991, Kriminella karriärer och påföljdsval, gjorde beräkningar av hur stor brottsminskningen kunde bli genom en ökning av inlåsning i fängelse. Genom att ge två år fr.o.m. tredje lagföringen beräknades en femtedel av alla allvarliga brott kunna förhindras. Detta vore onekligen en stor vinst i termer av minskade brottskador, fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Denna minskning kunde dock uppnås enbart med en fyra gånger högre fängelsepopulation. En motsvarande minskning skulle dock knappast kunna uppnås idag i en situation av nedåtgående brottslighet. Ett försök i Holland i början av 2000-talet att minska brottsligheten genom ökad inkapacitering visade för övrigt att den brottsreduktion som uppnåddes framför allt gällde egendomsbrott där socialt utsatta människor var offer.
Ett sätt att minska kostnaderna av en sådan kollektiv inkapacitering skulle då kanske kunna uppnås genom s.k. selektiv inkapacitering. Om enskilda personer prediceras begå allvarlig brottslighet, skulle ökningen av fängelsekostnaderna kunna begränsas om bara de återfallsbenägna fick längre straff. Nu visar forskningen att det även med hjälp av en mängd olika faktorer är mycket svårt att förutsäga återfall i allvarlig brottslighet. Till detta kommer ett etiskt problem. Möjligheten till förutsägelse kan höjas med faktorer som missbruk, förhållanden under uppväxten och etnicitet och hudfärg. Att spärra in någon på längre tider med hänvisning till sådana förhållanden är dock knappast förenligt med principen om likhet inför lagen och att straffet ska baseras på brottets svårhetsgrad.
Effekten kan också ätas upp av risken för ökad återfallsrisk som ett resultat av fängelsevistelsen och att andra tar den oskadliggjordes plats i den brottsliga verksamheten, t.ex. i narkotikaförsäljningen
Nå, vad kan då sägas om resultatet av inkapacitering på brottsligheten enligt olika undersökningar. Resultaten varierar markant. De tycks bero på vilken metod som används och även på kontext, dvs. i vilken tid, i vilket samhälle och för vilka kategorier lagöverträdare som inspärrningseffekterna har beräknats. Med relativt korta fängelsestraff – i Sverige utgör straff på max. ett halvår 60 procent av alla fängelsedomar – blir effekten främst att återfallet skjuts upp en kort tid. Ökad inspärrning tycks dock ha en viss effekt på brottsligheten. Studier pekar på att det ofta rör sig om en liten effekt i storleken några procent, och att det främst är mindre allvarliga brott som förhindras. Effekten kan också ätas upp av risken för ökad återfallsrisk som ett resultat av fängelsevistelsen och att andra tar den oskadliggjordes plats i den brottsliga verksamheten, t.ex. i narkotikaförsäljningen.
Politikernas medvetenhet om de begränsade effekter som straff trots allt har berättigats nu som ”även en liten minskning har betydelse för att minska lidandet” (dir 2022:95). Dessa eventuella små brottsförebyggande vinsterna av fängelsestraffets inkapacitering måste dock ställas mot dess kostnader. De flesta dömda skulle ändå inte återfalla eller bara återfalla i mindre allvarliga brott, men ändå ta dyra anstaltsplatser i anspråk. Ekonomiskt rör det sig omkring en miljon kr per intagen och år – ett belopp som kanske skulle kunna användas för alternativa brottsförebyggande åtgärder.
Studier som rör brottslighetens historiska utveckling tyder dock knappast på att inspärrningens omfattning bestämt brottsnivån. I Sverige är det svårt att se något samband mellan brottsutvecklingen och användningen av fängelse. Brottsligheten har i stället bestämts av faktorer som befolkningsökning, svält, allmänna levnadsförhållanden, tillväxten av konsumtionsvaror, arbetsmarknadens utveckling, alkoholpolitik och förändrade värderingar.
Diagram: Mord och dråp i USA (svart) och Sverige (röd) 1950–2011. Per 100 000 invånare.
(De svenska talen har multiplicerats med 6,7)
Källa: Hanns von Hofer
Ett särskilt exempel här är jämförelsen mellan utveckling av mord och dråp i USA och Sverige som framgår av diagrammet ovan. Från slutet av 1970-talet till början av 1990-talet ökade USA sin fängelsepopulation med fyra till fem gånger. Därefter minskade det dödliga våldet markant. En inkapaciteringeffekt ligger då nära till hands. En population av potentiella recidivister satts i fängelse och kunde inte begå grova våldsbrott ute i samhället.
Också i andra västländer minskade det dödliga våldet från samma tidpunkt utan någon nämnvärd ökning av fängelsepopulationen
Den eventuella effekten kan dock jämföras med den i Sverige som under samma period ökade sin fängelsepopulation med endast omkring en tredjedel. Ändå blev minskningen av mord och dråp relativt sett lika markant i Sverige som i USA. Också i andra västländer minskade det dödliga våldet från samma tidpunkt utan någon nämnvärd ökning av fängelsepopulationen.
Mindre effekter av inkapaciterande fängelsestraff kan uppnås men till stora kostnader
Sammanfattningsvis tyder då forskningen på att mindre effekter av inkapaciterande fängelsestraff kan uppnås men till stora kostnader. Resultaten varierar starkt i storlek och det är inte klart vad som gör skillnad. Klart är dock att brottsnivån inte bestäms av inkapacitering. Den enskilde brottslingen kan inkapaciteras men inte brottsligheten.
Henrik Tham
Professor emeritus i kriminologi
Kommentarer är stängda.