Frihetsberövande påföljder för barn - Tidskrift för KRIMINALVÅRD

Den 6 november lämnade regeringen lagrådsremissen beträffande ”Frihetsberövande påföljder för barn och unga” – en beteckning som kan upplevas som både konkret och brutal med anledning av att ordet ”barn” skrivs i klartext.

Fördunklande omskrivningar kunde ha varit frestande –på sitt sätt hedrar det upphovsmännen till texten att så inte blev fallet.

Ikraftträdande för den nya lagstiftningen föreslås till den 1 juli 2026.

Förslaget innebär att den nuvarande påföljden sluten ungdomsvård mönstras ut och förpassas i remisstexten till att vara ett exempel på ett pyramidalt misslyckande, till stöd för den nyordning som nu föreslås.

Forna dagars ungdomsfängelse har ju dessutom utmålats som en succé av debattörer som Göran Greider i P1:s ”Godmorgon Världen”. Där visste Greider uppenbarligen något som inte var allmänt känt…

Lagrådsremissen suddar till del ut distinktionen mellan påföljden fängelse som byggnaden fängelse. Förordet anger att barn som döms till fängelse företrädesvis ska placeras på barn- och ungdomsavdelningar som etableras vid vissa kriminalvårdsanstalter. Dessa sägs bli särskilt anpassade utifrån barns behov och rättigheter. Detta sagt med en självklarhet som väcker frågan hos läsaren om det också finns möjligheter att utforma försäljningsställen av alkohol som är särskilt anpassade till alkoholisters behov och rättigheter.

Reformen kommer tidsmässigt närmare än vad Kriminalvården önskat och ökar därmed beläggningstrycket ytterligare på Kriminalvårdens redan pressade situation. Detta har regeringen beslutat att bortse ifrån.

”Är man vuxen nog att begå allvarliga brott vid låg ålder så är man också vuxen nog att ta konsekvensen för sina handlingar i form av fängelse”, är den polemik som lanserats av representanterna för den bärande ideologin bakom den föreslagna nyordningen. Därtill fogas – som vanligt – huvudteserna om upprättelse för brottsoffren och inkapacitering.

Förlagen till anpassning av gällande fängelselag till ett ungt klientel, d.v.s. barn, är fåtaliga.

Några exempel kan dock ges;

Remisstexten anger att – om möjligt –verkställigheten ska utformas i samråd med den unges vårdnadshavare. Förslaget kräver dock ingen ändring av gällande lagstiftning hävdas i remisstexten. Någon särskild koordinator ska inte heller behövas menar regeringen. Däremot förväntas att socialnämnden i den kommun som har ansvar för en intagen som inte fyllt 18 år ska utse en handläggare för den dömde – något motsägelsefullt och snarast formalistiskt i sina strävanden.

Vad beträffar själva verkställigheten kan noteras att några skillnader för de ungas behandling vad gäller t.ex. avskildhet har satt marginella spår i förlaget till ändring i fängelselagen. Förlaget innebär att avskiljning av barn- och unga ska omfatta erbjudande om ett uppföljande samtal efter att beslutet verkställts. Samtalet ska informera den intagne om skälet för åtgärden och ge den intagne möjlighet att framföra sin uppfattning om den. Förslaget framstår som ett patetiskt copy/paste-förfarande från den psykiatriska lagstiftningen.

Åser vi straffrättsreformatörernas försök till motsvarigheten till green-washing?

Strängt taget kan det ”uppföljande samtalet” som föreslås sättas ifråga då den intagne rimligen ska delges skälet till avskiljning i nära anslutning till att åtgärden trätt ikraft. Så varför införa pseudo-regler som riskerar att förtunna den hyllade tesen om att ”den som är vuxen nog….”. Åser vi straffrättsreformatörernas försök till motsvarigheten till green-washing?

Lagstiftaren föreslår heller inga påtagliga anpassningar i övrigt av tvångsmedelsanvändning;

Inga tankar om extra och obligatorisk tillsyn i samband med avskiljning av barn- och unga?

Inga tankar om utmönstring av traditionell avskiljning i dessa fall?

Inga tankar om fängelseanvändning (utöver att bältesläggning – en metod som generellt kritiserats av CPT i fängelsekontext – inte ska tillämpas på barn och unga)

Inga tankar om att ge extra stöd till barn- och unga liknande det som tillämpas i England/Wales genom att införa ett system med ”Trusted Adults”?

Lagstiftningsförslaget andas en ambition att skilja barn- och unga från andra fängelsedömda under fängelsevistelsen. Den praktiska erfarenheten visar visserligen på betydande svårigheter att lyckas därvidlag. Lagtextförslagets ambition tycks upphöra när placering av barn och unga på s. k. halvvägshus behandlas. Här kan det blandas friskt?

I samma skede som att lagrådsremissen om frihetsberövande påföljder för barn- och unga offentliggörs inflyter remissvaren på remissen angående regeringens förslag om sänkt straffbarhetsålder till 13 år. Om påföljdsremissen är utformad med ett antagande om ett införande av sänkt straffbarhetsålder till 13 år är oklart.

Tunga remissinstanser som Kriminalvården, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har avstyrkt införande av sänkt straffbarhetsålder. Kriminalvården uttrycker tveksamhet om sin möjlighet att på ett lämpligt sätt ta hand om så unga personer.

Ministeruttalanden i sammanhanget tyder på att ett införande av sänkt straffbarhetsålder kommer att ske. Om det i sin tur kommer att medföra ytterligare förslag till förändringar av fängelselagen återstår att se. Men sannolikt inte? Jag kan konstatera att ”Popcorn-tekniken” i det politiska förslagsställandet också nästlat sig in i det egentliga lagstiftningsarbetet i detta land.