Huvudargumenten för att avskaffa ungdomsfängelse (UF)

1. Det förebyggde inte brott – återfallen var extremt höga

• Både 1950-, 60- och 70-talets statliga utredningar visade att mellan 60–80 % av de dömda ungdomarna återföll i brott inom 2 år.
  För vissa grupper, särskilt pojkar med tidig kriminalitet, var siffran ännu högre.
• Trots att UF hade funnits sedan 1938 kunde man inte påvisa någon reducering av brottsligheten hos målgruppen.
• UF ansågs därmed sakna brottsreducerande effekt.

2. Institutionerna hade negativa sociala effekter

Man såg att UF-institutionerna:

• fungerade som kriminella skolor (ungdomarna benämndes elever) där unga lärde sig mer kriminalitet
• isolerade ungdomarna från samhället utan att ge fungerande rehabilitering
• skapade och förstärkte institutionalisering och identiteten som kriminell

Detta ansågs leda till försämrade möjligheter till ett laglydigt liv.

3. Otydligt syfte och bristande innehåll

Ungdomsfängelse var formellt tänkt som:

• en vårdande påföljd men samtidig hade den:
• ett straffande innehåll

Denna ideologiska och praktiska motsättning ledde till kritik:

• Vårdinnehållet var otillräckligt och varierade kraftigt mellan ungdomsfängelser.
• Den “obestämda” vårdtiden (fram till man ansågs färdigbehandlad) skapade rättsosäkerhet.

4. Bristande eftervård

Eftervården var tänkt att vara central – ibland längre än själva institutionsvistelsen. Men:

• den var ofta minimal, oorganiserad eller uteblev
• ledde till snabb återgång till den tidigare destruktiva miljön med höga återfall i kriminalitet

Utredningar beskrev eftervården som en systematisk svag punkt i UF-systemet.

5. Oförenlighet med den nya socialpolitiska inriktningen på 1970-talet

Under 1970-talet dominerade en stark idé om att unga lagöverträdare skulle hanteras av:

• socialtjänsten inom ramen för vård i öppna eller halvöppna former
• med tydlig individanpassning och familjeorienterat arbete

Ungdomsfängelse passade inte längre in i detta synsätt.
I praktiken var UF den enda kvarvarande renodlade kriminalvårdspåföljden för barn/ungdomar, och det ansågs inte modernt.

6. Kritik mot obestämd och potentiellt mycket lång vårdtid

UF innebar att man kunde hållas frihetsberövad:

• längre än motsvarande fängelsestraff för vuxna,
• med mycket stor osäkerhet kring när man skulle släppas ut. Vid nya brott beslutade Ungdomsfängelsenämnden om påslag med vanligen 5-7 månader.

Det sågs som rättsosäkert för unga och svårförenligt med principen om förutsebarhet i straffrätten.

7. Saknade stöd i forskning och praktik – en “döende” påföljd

Mot slutet av 1970-talet dömdes allt färre till ungdomsfängelse, eftersom:

• domstolarna föredrog socialtjänstbaserade alternativ
• påföljden uppfattades som föråldrad

När påföljden slutligen avskaffades var det snarare en formalisering av en redan pågående utveckling.

---

Sammanfattning:
Varför avskaffades ungdomsfängelse?

Därför att det:

1. Minskade inte brottsligheten
2. Institutionsvistelsen skadade de unga genom att ge en kriminell identitet
3. Bristfälligt vårdinnehåll och tidsobestämd påföljd som gav rättsosäkerhet
4. Saknade fungerande eftervård
5. Gick emot 1970-talets socialpolitiska synsätt
6. Blev mer och mer oanvändbart i praktiken

Resultatet blev att UF ersattes av socialtjänstbaserade åtgärder och – senare – LSU (sluten ungdomsvård) för de mest allvarliga fallen.

Varför föreslås ungdomsfängelse att återinföras med än yngre barn?

1. Det har inte passat i tidsandan att ta del av kriminologisk forskning och beprövad erfarenhet
2. Tidölaget har läst inkomna remissvar men struntar högaktningsfullt i dem. Själva poängen med detta är att ge fingret åt experterna och ett sätt för regeringen att uttrycka sin auktoritära ledarstil
3. Få känner till de höga återfallssiffrorna från 1900-talets ungdomsfängelse
4. Få känner till alternativen till inlåsning i institution
5. Ungdomsfängelse låter bättre i dagens medielandskap än ungdomsvård
6. Mellanstadiebarn är mogna nog att ta ett straff…
7. Man blundar för de förödande konsekvenserna av institutionsvistelse för barn
8. Ge barn en påföljd som också ger rätt förutsättningar för ett liv utan kriminalitet (SvD 6/11-65)
9. ”Vi kan inte låta avsaknaden av evidens hålla oss tillbaka” sa (S) om sänkt straffbarhetsålder
10. Att de här barnens hjärnor inte är färdigutvecklade och att vuxenvärlden inte kan bortse från sitt ansvar är totalt bortglömda (DN 11/9 -25)