Det kom ett brev är en dikt av Pär Lagerkvist om ett brev från mor ”med skrift så darrhänt stor.” I fem fyraradiga strofer skildras brevets innehåll och stämning: ”Där var en lukt av trädgårdsgång och av lavendel”, skriver Lagerkvist.

Ett annat brev kommenteras nedan luktar dessvärre annorlunda även om darrhäntheten är igenkännbar, menar Pelle Grantröm.

Öppet brev från europeiska regeringschefer

SvD rapporterade den 28 maj att det har publicerats ett Öppet brev med underskrifter från nio europeiska  regeringschefer. Initiativtagare till brevet var Danmarks statsminister Mette Fredriksen och Italiens premiärminister Giorgia Meloni. Bland undertecknarna fanns de baltiska staterna och Polen bland andra – men inte Sverige eller ytterligare något nordiskt land.

Vad skrivs det då i det ”öppna brevet”? Jo, i det framförs att undertecknarna önskar att Europadomstolen (ECHR) ska ändra sin tolkning av Europakonventionen, som är den internationella konvention som reglerar mänskliga fri- och rättigheter bland Europarådets medlemsstater (f n 46 stycken). Undertecknarna anser att konventionen numera står i vägen för EU-ländernas strama migrationspolitik med Europadomstolens tolkning.

Enligt SvD erbjöds Sverige att underteckna brevet och frågan behandlades i det s k samordningskansliet. Vare sig Liberalerna eller Kristdemokraterna var entusiastiska beträffande ett undertecknande – till skillnad från Moderaterna. Frågan fick falla. Detta har upprört Sverigedemokraterna.

 Europakonventionen – konvention med bäst före datum? 

– Jag tycker att det är svagt, riktigt svagt, säger partiets migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling. Likt de nio europeiska ledarna anser Ludvig Aspling att konventionen har spelat ut sin roll och han pekar särskilt ut artikel 3 i den, som slår fast att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig bestraffning, och enligt Ludvig Aspling utgör den ett hinder för att utvisa personer som har begått brott.

Artikel 3 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR):
”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”
Det är en av de mest grundläggande och absoluta rättigheterna i konventionen – den får inte inskränkas under några omständigheter, inte ens i krig eller vid nationella nödsituationer.

Aspling tar fram det grova artilleriet och hävdar vid samtal med SvD att – ”Nuvarande ordning är naturligtvis orimlig. Vad den svenska regeringen säger är i praktiken att vi ska låta en generation av politiker från 70 år sedan tillbaka diktera villkoren för dagens migrationspolitik”.

Migrationsminister Johan Forssell (M) bekräftar moderaternas positiva hållning till innehållet i brevet och andas optimism i en skriftlig kommentar till SvD, ”Vi ser fram emot mer information och läggs det konkreta förslag är vår inriktning positiv”.

Är det således början på en process som syftar till avskaffandet av införlivandet av Europakonventionen i svensk lagstiftning som vi åser – och i en förlängning ett frånträde ur Europarådet från svensk sida? Att ta Asplinds konstaterande att Europakonventionen dikterar villkoren utifrån förhållanden som gällde för 70 år sedan som måttstock sätter väl också flertalet av våra grundlagar på spel – eller hur tänker han där? Det finns  skäl att undra om Asplind förstår vad han ger sig in på.

Att konventioner ställer dilemman på sin spets till och från är inte något nytt fenomen – men förhållningssättet till sådana dilemman som åskådliggörs i detta fall förefaller riktigt nytt för att inte säga sensationellt.

Ett frivilligt fjärmande från Europarådssamarbetet från svensk sidan framstår också som ett nytt grepp. Ryssland har relativt nyligen uteslutits från kretsen och Belarus har aldrig vunnit tillträde – och här handlar det alltså om tvångsvis behandling. Exemplen på att ett medlemsland i Europarådet lämnat på egen begäran lyser med sin frånvaro. Visst har U.K.  muttrat om utträde i samband med en ECHR-dom för ett antal år sedan, men mer än så blev det inte.

Brevskrivarna framför tre exempel på önskemål varav ett formuleras:

”- Vi behöver mer frihet att själva bestämma hur våra myndigheter kan hålla koll på till exempel kriminella utlänningar som inte kan utvisas från vårt territorium. Kriminella som inte kan utvisas, trots att de har utnyttjat vår gästfrihet för att begå brott och få andra att känna sig otrygga.”

Brevskrivarna utvecklar inte mer i detalj vad man i så fall önskar göra med denna ”frihet”. Är ambitionen om att sätta personer som inte kunnat deporteras på grund av verkställighetshinder i varaktigt förvar eller skicka dem till ett hemland där de riskerar dödsstraff eller att utsättas för allvarlig förföljelse som eftersträvas  – eller vad? Vad gör man med personer vars nationella hemvist inte kunnat fastställas –ett mottagarland definieras medelst rouletteförfarande?

Om ovillkorlig deportation eller varaktigt förvarstagande ses som enda alternativ hamnar man ofelbart på kollisionskurs med ECHR. Finns möjligheter till nyanseringar som skulle kunna vinna ECHRs acceptans? Sådana måste givetvis utformas och utvecklas av respektive medlemsland. Att som brevskrivarna och dess anhängare begära carte blanche är närmast patetiskt.

En reviderad Europakonvention skulle alltså syfta till att ge staterna fri- och rättigheter gentemot sina medborgare?
Inte som dagens: Det omvända!

Pelle Granström

F.d. kriminalvårdschef och ledamot av Europarådets anti-tortyrkommitté

.