Strafflagstiftning ska ge domstolarna tydliga verktyg.
Den ska inte överlämna åt åklagare, försvarare och domstolar att i efterhand skapa ordning och reda i politiskt framdrivna konstruktioner som lagstiftaren själv inte har förmått reda ut.
Men det är just där Sverige riskerar att hamna om Prop2025/26:218 inte röstas bort i Riksdagen.
Förslaget marknadsförs som dubbla straff för brott i kriminella nätverk.
I rättssalen kommer det inte att vara lika enkelt. Där räcker det inte med slagord om gängkriminalitet. Där måste varje rekvisit prövas. Där måste åklagaren lägga fram vad som faktiskt är bevisat. Och där måste domstolen kunna förklara varför samma gärning ska få ett helt annat straffvärde när den placeras i en viss tänkt kriminell miljö.
Det centrala problemet är inte att allvarlig nätverksbrottslighet ska bedömas strängt. Det gör den redan, och det bör den göra. Problemet är att regeringen försöker bygga in en närmast mekanisk straffvärdehöjning i ett system som bygger på proportionalitet, ekvivalens och individuell straffmätning.
Följden kan bli domar som är svåra att förklara för den som tror att straffvärdet framför allt ska spegla gärningens skada, fara och kränkning. En nätverksanknuten gärningsman som misshandlar en annan person i samma kriminella miljö kan få ett straffvärde som bedöms som dubbelt så högt. En man som misshandlar sin sambo på samma sätt i hemmet, kanske inför barnen och efter en längre period av kontroll, träffas inte av någon motsvarande schablon. En person som hotar en rival i en gängkonflikt kan mötas av en kraftigare straffrättslig reaktion än den som med samma hot håller en före detta partner i skräck. En organiserad fickstöld kan behandlas med större systematisk stränghet än ett brott mot en särskilt utsatt äldre person.
Här kan du läsa 10 exempel på hur proportionaliteten krackelerar.
Förslaget till förändring av straffrätten verkar mest grundas på den ihärdiga myten att högre straff minskar brottsligheten. Att kriminologerna tydligt kan visa på att detta är en myt kan ingen lagkonstruktör ha noterat. Det har även skett en kriminalpolitisk perspektivförskjutning: från offrets utsatthet till gärningsmannens miljö.
Den föreslagna lagregeln innebär att vissa omständigheter ska anses synnerligen försvårande. Det gäller bland annat om brottet har utgjort ett led i brottslighet som utövats i organiserad form eller i verksamheten inom en grupp av personer som utövat allvarlig brottslighet. När regeln är tillämplig ska straffvärdet som utgångspunkt bedömas som dubbelt så högt som det annars hade varit.
Det låter lika handlingskraftigt som det ska ge sken av. Men i rättssalen blir Alexanderhugget omedelbart betydligt svårare.
Vad är en sådan grupp? Hur länge måste den ha funnits? Hur fast måste strukturen vara? Vilka brott ska kunna knytas till gruppen? Hur tydligt måste sambandet vara mellan den enskilda gärningen och gruppens verksamhet? När är brottet ett led i verksamheten och när är det bara ett brott begånget av någon som rör sig i samma miljö?
Detta är inte teoretiska invändningar. Det är frågor som måste besvaras innan en människa rättssäkert kan dömas till ett väsentligt längre fängelsestraff.
För åklagarna blir uppgiften tyngre. Det räcker inte att bevisa gärningen. Åklagaren måste också bevisa den kvalificerade omständighet som ska kräva straffskärpningen. Propositionen säger uttryckligen att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att de objektiva och subjektiva förutsättningarna är uppfyllda. Det betyder mer utredning, mer bakgrundsbevisning, fler invändningar och mer process om sådant som ligger vid sidan av själva gärningen.
Försvarsadvokaterna kommer att få ett rikt processmaterial. Inte därför att de obstruerar rättvisan, utan därför att lagstiftningen ger dem anledning. De kommer att invända mot oklara rekvisit, bristande förutsebarhet, dubbelräkning och oproportionerliga resultat. De kommer att fråga om åklagaren har bevisat en gärning, ett samband, en grupptillhörighet, en miljö, ett rykte eller en straffrättsligt relevant verksamhet.
Och domstolarna kommer att hamna i den roll som lagstiftaren borde ha undvikit: att i det enskilda fallet försöka rädda systematiken.
Det är här Lagrådets kritik blir så allvarlig. Lagrådet har inte bara haft synpunkter på detaljer. Lagrådet har pekat på brister i beredningen, på avsaknad av tillräckligt underlag, på svårigheter att överblicka konsekvenserna och på att delar av förslaget inte uppfyller de krav som måste ställas på strafflagstiftning. Det är en konstitutionell varningssignal som borde väcka viss ödmjukhet.
Regeringen har ändå valt att gå vidare.
Följden kan bli den motsatta mot den politiska avsikten. I stället för tydlighet får vi mer komplicerade huvudförhandlingar. I stället för snabb rättvisa får vi längre processer. I stället för en enhetlig straffmätning får vi år av prejudikatbildning där hovrätter och Högsta domstolen steg för steg måste dra gränserna.
Det är inget fel att svåra rättsfrågor utvecklas genom praxis. Men det är något annat när Högsta domstolen i praktiken tvingas fungera som reparationsverkstad för bristfälligt beredd kriminalpolitik. HD ska klargöra rätten. Den ska inte behöva återställa den systematik som lagstiftaren själv har monterat ned.
I förlängningen kan frågan bli ännu allvarligare. Då handlar det inte bara om hur domstolarna ska tolka lagen, utan om huruvida lagen i vissa tillämpningar alls kan användas. Sverige saknar en författningsdomstol som på förhand kan stoppa lagar som riksdagen har antagit trots att de strider mot grundlagen. Men domstolarna har enligt regeringsformen en skyldighet att inte tillämpa en föreskrift som strider mot grundlag eller annan överordnad rätt. Lagprövning är inte ett politiskt veto. Det är rättsstatens sista spärr när lagstiftaren går för långt.
Om de nya reglerna leder till straffvärden som i enskilda fall kommer i allvarlig konflikt med legalitetsprincipen, förutsebarheten eller proportionaliteten, innebär det inte automatiskt att domstolen kan sätta lagen åt sidan. Riksdagen har ett mycket långtgående demokratiskt mandat att bestämma straffnivåerna. Men mandatet är inte obegränsat. Om en bestämmelse eller dess tillämpning står i strid med grundlag, Europakonventionen eller annan överordnad rätt, kan domstolen inte nöja sig med att konstatera att riksdagen ville markera hårdare. Det är just därför lagprövningen finns.
Den politiska paradoxen är uppenbar. En reform som sägs skapa tydlighet riskerar att i stället skapa nya gränsdragningsproblem och proportionalitetskonflikter som domstolarna får lösa i efterhand. En reform som sägs stärka rättsväsendet kan tvinga domstolarna att hantera följderna av ett lagstiftningsarbete vars beredning Lagrådet har underkänt. Och en reform som säger sig stå på brottsoffrens sida kan leda till en straffrätt där domstolarna gång på gång måste väga statens straffskärpningsambition mot legalitet, förutsebarhet och proportionalitet. Högsta domstolen kan därmed få rollen som reparationsverkstad för en kriminalpolitik som borde ha utretts bättre innan den blev lag. HD ska klargöra rätten. Den ska inte behöva återställa den systematik som lagstiftaren själv har monterat ned.
Rättssalen är inte en plats för politiska markeringar. Där måste lagtextens ord bära i mötet med konkreta gärningar, konkreta bevis och konkreta människor. Domstolarna ska tillämpa de straffskalor som riksdagen har beslutat, men de ska inte döma ut straff som symbolhandlingar. De måste kunna motivera varför ett visst straffvärde följer av gärningen, den tilltalades roll, brottets sammanhang och de straffrättsliga principer som fortfarande gäller. Varje omständighet som påverkar ansvar och straff måste prövas enligt vanliga beviskrav. Och varje dom måste kunna förklaras som rättstillämpning, inte som politisk signalering.
Om propositionen antas av riksdagen flyttar därför en del av kriminalpolitikens olösta avvägningar in i rättssalen. Där kommer de inte att mötas av pressmeddelanden, debattrepliker eller majoritetsförklaringar. De kommer att mötas av legalitetsprincipen, beviskravet och proportionalitetsbedömningar i enskilda fall.
Det är folkets vilja …
Och om lagstiftningen visar sig skapa rättsliga spänningar hjälper det inte att säga att avsikten var att markera hårdare. I en rättsstat är folkviljan stark, men den måste uttryckas genom lagstiftning som är begriplig, förutsebar och rättssäker.
Thomas Ekbom
Chefredaktör
Anne Ramberg
Advokat
Frans Schlyter
Jur.kand, f.d. utredare på utvecklingsenheten Kriminalvårdens Huvudkontor.
Kommentarer är stängda.