Propositionen (Prop2025/26:218) anger att straffvärdet, när den nya nätverksregeln är tillämplig, som utgångspunkt ska bedömas som dubbelt så högt som annars, men med utrymme för annan bedömning beroende på den tilltalades roll och övriga omständigheter.

Läs om exempel på framtida rättsskandaler som är lätta att förutse.

Här är fiktiva exempel som domstolen kan tvingas ta ställning till:

1. Gängbråk jämfört med våld i nära relation

En person med koppling till ett kriminellt nätverk misshandlar en annan person i samma miljö efter en skuld- eller statuskonflikt. Slag, sparkar, brutet näsben, blåmärken och sjukskrivning. Straffvärdet skulle annars ha bedömts till exempelvis ett år och sex månader.

En annan person misshandlar sin sambo på samma sätt i hemmet, inför barnen, som del i ett kontrollerande förhållande.

I det första fallet kan nätverkskopplingen leda till att straffvärdet fördubblas. I det andra fallet beaktas närheten, utsattheten och kränkningen, men det finns ingen motsvarande generell regel om att straffvärdet ska dubblas. Resultatet kan bli att våldet mellan två kriminella män behandlas strängare än samma våld mot en kvinna i hennes eget hem.

Det är bara ett exempel men en mycket stark och begriplig jämförelse.

2. Hot mot rival jämfört med hot mot före detta partner

En nätverksanknuten person hotar en rival: ”Vi vet var du bor.” Hotet framförs i en konflikt mellan två grupper. Ingen fysisk skada uppstår.

En annan person hotar sin före detta partner med samma ord, efter år av kontroll, förföljelse och våld. Partnern vet att hotet är realistiskt, eftersom gärningsmannen tidigare har misshandlat henne.

I det första fallet kan hotets koppling till en kriminell konflikt göra att straffvärdet skjuter i höjden. I det andra fallet ligger tyngdpunkten på den individuella utsattheten och den upprepade kränkningen. Den absurda effekten är att hotet mot en rival i en kriminell miljö kan anses mer straffvärt än hotet som håller en kvinna fången i rädsla.

3. Skadegörelse i gängkonflikt jämfört med kontrollerande våld mot närstående

En person slår sönder rutorna på en bil som tillhör en rivaliserande gruppering. Gärningen är ett led i en pågående gängkonflikt.

En annan person slår sönder sin före detta partners bil för att hindra henne från att ta sig till arbete, hämta barnen eller lämna relationen.

Den första gärningen kan få ett straffvärde som fördubblas på grund av nätverkskopplingen. Den andra kan vara djupt integritetskränkande och kontrollerande, men behandlas inte enligt en motsvarande schablon. Då flyttas tyngdpunkten från vad gärningen gör med offret till vilken miljö gärningsmannen tillhör.

4. Våld mellan kriminella jämfört med våld mot äldre

En person i ett kriminellt nätverk slår en annan nätverksanknuten person i ansiktet efter en konflikt om pengar.

En annan person slår en äldre granne i ansiktet under ett rånliknande förlopp, där den äldre blir rädd, isolerad och får långvariga trygghetsproblem.

I det första fallet kan nätverkskontexten ge en kraftig straffhöjning. I det andra fallet är offrets skyddslöshet och kränkningen central, men straffvärdet fördubblas inte enligt en generell regel. Det blir en straffrätt där gärningsmannens sammanhang riskerar att väga tyngre än offrets utsatthet.

5. Mindre narkotikauppdrag jämfört med våld i hemmet

En ung person transporterar narkotika åt ett nätverk. Gärningen är inte våldsam, men ingår i en kriminell verksamhet.

En vuxen man misshandlar sin partner upprepade gånger under lång tid. Varje enskild gärning är kanske inte grov, men sammantaget bryts målsägandens trygghet och självkänsla ned. Brottet grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning tar just sikte på upprepade integritetskränkningar och har en straffskala på fängelse i lägst ett och högst sex år.

Ändå kan den unga personens nätverkskopplade brottslighet i vissa fall få ett mer mekaniskt straffvärdepåslag än den långvariga privata terrorn i hemmet.

6. Illegal indrivning jämfört med ekonomiskt våld i en relation

En person hjälper ett kriminellt nätverk att driva in en skuld genom hotfulla meddelanden.

En annan person använder ekonomisk kontroll mot sin partner: tar bankkort, hindrar henne från att arbeta, hotar med att ruinera henne och använder ekonomin som maktmedel i relationen.

I det första fallet kan kopplingen till nätverkets verksamhet göra straffvärdet dubbelt så högt. I det andra fallet kan gärningen vara en del av ett destruktivt kontrollmönster, men straffrätten saknar samma enkla förstärkningsmekanism. Det ger en märklig värdering: när hotet är en del av gängets affärsmodell reagerar staten med maximal symbolkraft, men när hotet är en del av privat fångenskap blir bedömningen mer splittrad.

7. Fickstöldsliga jämfört med brott mot särskilt utsatt person

Propositionen nämner organiserade fickstölder som ett exempel på brottslighet i organiserad form. Det innebär att även egendomsbrott som sker inom en viss struktur kan omfattas av den hårdare nätverkslogiken.

Tänk då två fall:
En person deltar i en organiserad fickstöldsliga och stjäl en mobiltelefon.

En annan person stjäl samma slags mobiltelefon från en äldre person som är beroende av telefonen för trygghetslarm, kontakt med hemtjänst och anhöriga.

I det första fallet kan sammanhanget ge en kraftig straffskärpning. I det andra är den mänskliga konsekvensen kanske större, men propositionens särskilda mekanik träffar inte på samma sätt. Det blir straffrättsligt märkligt: organisationen bakom brottet riskerar att väga tyngre än skadan för den enskilda människan.

8. Brott mellan kriminella jämfört med brott mot barn

En person begår ett våldsbrott mot en annan person i en kriminell konflikt. Gärningen är farlig, men båda rör sig i samma miljö.

En annan person begår ett våldsbrott mot ett barn i hemmet. Barnet är skyddslöst, beroende av gärningsmannen och kan bära skadan under lång tid.

Ändå kan nätverksfallet få ett tydligare och kraftigare straffvärdepåslag. Då uppstår den politiskt obekväma frågan: varför ska statens starkaste straffrättsliga förstärkning utlösas av gängkontexten snarare än av barnets skyddslöshet?

9. Vapenhot i kriminell konflikt jämfört med vapenhot i hemmet

En person visar ett vapen för en rival i en gängkonflikt.

En annan person visar ett vapen för sin partner i hemmet och säger: ”Du vet vad som händer om du lämnar mig.”

Det första hotet kan ses som en del av en samhällsfarlig nätverkskonflikt. Det andra kan vara existentiellt för den utsatta personen. Om det första fallet får ett närmast automatiserat straffvärdepåslag medan det andra bedöms utan motsvarande konstruktion, blir budskapet svårt att försvara: våldskapital i gängmiljö värderas hårdare än våldskapital i hemmet.

10. Samma gärning, olika politiskt värde

Två personer begår samma brott: samma slag, samma skador, samma rädsla, samma sjukskrivning.

Den ena gärningen sker i en konflikt mellan kriminella grupper. Den andra sker mot en sambo, en äldre förälder eller ett barn.

Med propositionens logik kan den första gärningen få ett straffvärde som utgångspunkt dubbelt så högt. Inte därför att offret skadades mer. Inte därför att slaget var hårdare. Utan därför att gärningen placerades i ett just nu kriminalpolitiskt prioriterat sammanhang.

Det är där proportionaliteten börjar krackelera.

Till sist, det uppenbara:

Riksdagen bör lyssna på vad Lagrådet sagt.

Lagrådet har konstaterat att beredningen av lagen inte uppfyller regeringsformens krav. 
Regeringen inte har gjort det arbete som krävs innan riksdagen ska ta ställning till så långtgående förändringar av straffrätten. Det handlar om respekten för de regler som ska skydda lagstiftningens kvalitet och rättsstatens legitimitet.

Lagrådet avstyrker lagförslagen i deras helhet. Kritiken gäller inte bara enstaka bestämmelser eller tekniska detaljer, utan själva lagstiftningsarbetet, analysen och förutsättningarna för att över huvud taget genomföra reformen.

Det föreslagna lagstiftningspaketet har inte förutsättningar för att bli en fungerande lag.

Riksdagen bör avvisa hela paketet!