Om gängdefinitioner, dubbla straff och rättssäkerhet

Denna artikel överlappar delvis och utvidgar analysen i När forskning blir hotbild.

När en procentsats presenteras som bevis för att ett samhällsproblem är större, farligare och mer akut än tidigare känt, blir siffran snabbt mer än ett forskningsresultat. Den blir ett argument. Den kan användas för att kräva hårdare straff, fler frihetsberövanden, sänkt straffbarhetsålder, utvidgade tvångsmedel och mindre eftertanke.

Det är därför frågan om hur medlemmar i kriminella gäng och deras brottslighet ska räknas är så viktig. Inte i första hand därför att det är intressant om andelen gänginvolverade unga enligt en viss studie är 10, 15 eller 20 procent. Utan därför att begreppet gängkriminalitet nu används som nyckel till en snabbt växande straffrättslig repression.

Gängbrott ska ge fördubblade straff. Kretsen av personer som kan träffas av hårdare ingripanden vidgas. En utredning föreslår dessutom straffansvar för deltagande i och samröre med kriminella sammanslutningar. Därmed är frågan om definitioner inte längre en akademisk metodfråga. Den har blivit en rättssäkerhetsfråga.

Definitionen avgör siffran

I en nyligen publicerad artikel ”Gang involvement among adolescents in nine Nordic cities: A comparative study on associated risk factors” från Kaakinen med kollegor publicerad i European Journal of Criminology 2026 presenteras vad som sägs vara andelen gänginvolverade ungdomar i fyra nordiska länder. Här används den mycket spridda Eurogang-definitionen som utgångspunkt, och frågor hämtade från en internationell enkätstudie riktad till ungdomar i ett stort antal länder, kring frågor om riskbeteende, hälsa, föräldrauppsikt, skola med flera.  

Eurogang-definitionen är inte godtycklig. Den är resultatet av ett seriöst internationellt forskningsarbete och kan vara användbar för jämförelser mellan länder, ungdomsgrupper och riskmiljöer. Men den är bred. Den säger inte utan vidare något om hur många unga som ingår i kriminella nätverk av det slag som i svensk debatt förknippas med narkotikamarknader, våldskapital, skjutningar, sprängningar och rekrytering av barn.

Det mest upplysande är att olika definitioner ger olika svar. I forskningsdiskussionen nämns exempel på allt från 21 procent, när breda frågor om gruppvandalism, mobbning och stökigt alkoholrelaterat beteende används, till betydligt lägre nivåer när ett självdefinitionskriterium läggs till, alltså frågan om den unge själv betraktar sin grupp som ett gäng.

Det är artikelns första huvudpoäng: det är inte bara verkligheten som mäts. Definitionen är med och producerar resultatet.

Polisens räkning är en annan räkning

Polismyndighetens lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige bygger på en annan logik. Den bygger inte på Eurogang-definitionen, utan på underrättelseinformation och på en polisiär bedömning av personer som antas vara involverade i allvarlig brottslig verksamhet tillsammans med andra.

I 2025 års lägesbild anges att cirka 17 500 personer bedöms vara aktiva gängkriminella i Sverige och att cirka 50 000 personer bedöms ha koppling till dem. Samtidigt skriver Polismyndigheten att resultaten inte är jämförbara med 2024 års lägesbild, eftersom metoden för att identifiera personerna har utvecklats. Myndigheten anger också att det inte finns tydliga indikationer på att antalet gängkriminella personer faktiskt har förändrats sedan 2024.

Det är centralt. Antalet har gått från cirka 14 000 till cirka 17 500. Men ökningen kan inte utan vidare läsas som en faktisk ökning av antalet gängkriminella. Den kan lika gärna avspegla att metoden och begreppsanvändningen har förändrats.

Det finns inte någon enhetlig definition av begrepp som gängkriminell, kriminella nätverk och organiserad brottslighet

Polisen skriver också att det inte finns någon enhetlig definition av begrepp som gängkriminell, kriminella nätverk och organiserad brottslighet, och att sådana begrepp ofta används synonymt trots att de beskriver skiftande former av samverkan inom kriminella strukturer.

När samma begrepp används i forskning, underrättelseverksamhet, politisk debatt och straffrätt, men betyder olika saker i varje sammanhang, uppstår en risk för falsk precision.

När gängbegreppet blir dubbla straff

Problemet skärps av propositionen om dubbla straff för brott i kriminella nätverk. Regeringen föreslår bland annat att närmare femtio straffskalor skärps och att en ny reglering införs där det högsta straff som får dömas ut i vissa fall kan bli det dubbla.

Den nya straffskärpningsbestämmelsen tar sikte på brott med samband till kriminella nätverk. När bestämmelsen är tillämplig ska straffvärdet som utgångspunkt bedömas som dubbelt så högt som det annars hade varit, även om regeringen samtidigt anger att domstolen ska göra en individualiserad bedömning.

Här flyttas definitionsfrågan från forskningens och polisens värld in i domstolen. Domstolen ska inte använda Eurogang-definitionen. Den ska inte heller utan vidare använda Polismyndighetens underrättelsekategori. Den ska pröva juridiska rekvisit: om brottet har utgjort ett led i brottslighet som utövats i organiserad form eller i verksamheten inom en grupp av personer som utövat allvarlig brottslighet.

Men även denna juridiska konstruktion är svår. Vad är en grupp? Vad är en verksamhet? Hur fast måste strukturen vara? Hur långvarigt måste samarbetet vara? När är brottet en del av verksamheten och när är det bara begånget av en person som rör sig i en kriminell miljö?

Propositionen anger själv att det inte är tillräckligt att brottet har begåtts av någon som deltar i en kriminell gruppering. Brottet måste ha ett naturligt samband med verksamheten, eller passa in i gruppens kriminella profil. Samtidigt medges att saken kan bli svårbedömd när gruppen verkar inom bredare brottsfält. Även jämförelsevis lindriga brott kan omfattas, till exempel försäljning av en enstaka dos narkotika, om gärningen anses ha utgjort ett led i gruppens brottsliga verksamhet.

Det innebär att domstolen inte bara ska döma över den konkreta gärningen. Den ska också rekonstruera en kriminell miljö, bedöma dess struktur, dess varaktighet, dess brottsliga verksamhet och sambandet mellan den åtalade gärningen och denna verksamhet. Om resultatet blir fel kan konsekvensen bli ett kraftigt höjt straff.

Lagrådets invändning är kärnan

Lagrådet har avstyrkt lagförslagen i deras helhet. Kritiken är ovanligt skarp. Lagrådet konstaterar att syftet med förslagen är att fler och längre fängelsestraff ska dömas ut, att straffskalorna för uppemot femtio brott ska skärpas och att en regel om dubbla straff för allvarlig så kallad gängbrottslighet ska införas.

Lagrådet anser att förslagen brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag. Lagrådsremissen framstår som ett hastverk, och regeringen har inte lagt fram underlag som visar att straffskärpningarna kan förväntas minska brottsligheten eller öka tryggheten.

Särskilt viktig är Lagrådets kritik mot rekvisitet ”verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet”. Lagrådet pekar på svårigheterna att avgöra vilka som ingår i gruppen, om gruppen har någon fast struktur, om brott verkligen är brott i en verksamhet och när en sådan verksamhet pågår. Lagrådet framhåller också att det inte krävs att åklagaren i alla avseenden kan precisera vilka brott som begåtts inom gruppen, vilket innebär att domstolens bedömning delvis kan behöva bygga på uppskattningar.

Det är här rättssäkerhetsproblemet blir tydligt. Legalitetsprincipens obestämdhetsförbud kräver att straffbestämmelser är rimligt bestämda, begripliga och tillräckligt tydliga. Även föreskrifter som påverkar hur allvarligt ingripandet mot den dömde blir måste vara klara. När staten vill fördubbla straffvärdet kan den inte nöja sig med ungefärliga begrepp.

Nästa utvidgning med ännu en definition: deltagande och samröre

Samtidigt är SOU 2026:13, Straffansvar för deltagande i och samröre med kriminella sammanslutningar, ute på remiss. Den föreslår ytterligare en definition. Med kriminell sammanslutning ska enligt utredningen avses en sammanslutning av fler än två personer som begår eller på annat sätt medverkar till allvarlig brottslighet för att uppnå ekonomisk vinning eller annan otillbörlig fördel, eller som gör sig skyldiga till försök, förberedelse eller stämpling till sådan brottslighet.

Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet pekar i sitt remissvar på just det problem som återkommer genom hela denna diskussion: definitionerna är inte tillräckligt klara. Institutionen avvisar förslaget och framhåller att det saknas tydliga definitioner av både kriminell sammanslutning och samröre. Den pekar också på att organiserad brottslighet och kriminell sammanslutning är överlappande begrepp som används parallellt. Om det inte finns någon enhetlig svensk definition av organiserad brottslighet blir det svårt att veta hur den nya kategorin kriminell sammanslutning ska tolkas och tillämpas.

Definitionen av organiserad brottslighet är så bred att den i praktiken inte utesluter någon brottslighet

Problemet förstärks av att utredningen inte ställer något krav på sammanslutningens varaktighet. Enligt remissvaret kan definitionen därför bli tillämplig redan vid ett första tillfälle, om det finns ett fortsatt samarbete mellan åtminstone tre personer. Det är en mycket vid konstruktion. Kriminologiska institutionen hänvisar också till den myndighetsgemensamma lägesbilden från 2023, där det sägs att definitionen av organiserad brottslighet är så bred att den i praktiken inte utesluter någon brottslighet.

Utredningen föreslår dessutom nya brott: deltagande i en kriminell sammanslutning och samröre med en kriminell sammanslutning. De nya brotten ska kunna träffa handlingar som är ägnade att främja, stärka eller understödja sammanslutningens allvarliga brottslighet. Men även här uppstår avgränsningsproblem. Vad skiljer deltagande från närvaro, lojalitet, beroende eller rädsla? Vad skiljer straffbart samröre från vanligt umgänge mellan vänner, släktingar eller personer i samma lokala miljö? Hur ska man bedöma en person som förvarar något åt någon annan efter hot eller påtryckningar?

Remissvaret pekar särskilt på att även rådgivning kan omfattas av samröresbestämmelsen. Det kan skapa svåra gränsdragningsproblem, inte minst i förhållande till advokater och andra som i legitima sammanhang har kontakt med personer som misstänks ingå i kriminella miljöer.

Rättsosäkerheten byggs in i lagstiftningens konstruktion

Om både själva sammanslutningen, deltagandet, samröret och till och med försök till sådana brott är oklart avgränsade, blir rättsosäkerheten inte ett undantag. Den byggs in i lagstiftningens konstruktion.

Det betyder att gängbegreppet inte bara påverkar straffmätningen efter ett konkret brott. Det kan också påverka vem som övervakas, vem som avlyssnas, vem som åtalas och vem som kriminaliseras för deltagande eller samröre.

Kretsen vidgas steg för steg. Först räknas personer som aktiva gängkriminella. Sedan räknas personer med koppling till aktiva gängkriminella. Sedan införs dubbla straff för brott med koppling till kriminella nätverk. Därefter föreslås särskilda brott för deltagande och samröre med kriminella sammanslutningar.

Det är denna rörelse som bör stå i centrum för kritiken.

Staten måste veta vem den straffar

Frågan om gängdefinitioner är inte en akademisk randfråga. Den avgör vilka som räknas, vilka som övervakas, vilka som åtalas och vilka som kan få dubbla straff.

Eurogang mäter ett ungdomssocialt fenomen. Polisen räknar personer utifrån underrättelsebaserade kriterier som dessutom har utvecklats mellan åren. Propositionen om dubbla straff använder en vid juridisk konstruktion om brott i organiserad form eller i verksamheten inom en grupp som utövar allvarlig brottslighet. SOU 2026:13 föreslår en ny definition av kriminell sammanslutning och nya brott för deltagande och samröre.

Detta är inte samma sak.

När begreppen flyter samman uppstår risken att kriminalpolitiken skapar en falsk precision. Staten säger sig veta vilka som är gängkriminella, men använder olika definitioner beroende på om syftet är att forska, räkna, övervaka, åtala eller skärpa straff.

När definitionerna blir oklara i flera led, först kring organiserad brottslighet, sedan kring kriminell sammanslutning, därefter kring deltagande, samröre och försök, ökar risken för att rättstillämpningen inte bara blir strängare utan också mindre förutsebar.

Ju mer ingripande lagstiftningen är, desto högre måste kravet vara på klarhet, bevisning och proportionalitet

En rättsstat får inte nöja sig med att problemet uppfattas som allvarligt. Ju mer ingripande lagstiftningen är, desto högre måste kravet vara på klarhet, bevisning och proportionalitet. Om staten vill fördubbla straff, utvidga tvångsmedel och kriminalisera samröre måste staten också kunna säga med precision vilka som träffas och varför.

När straffen fördubblas måste också kraven på rättssäkerhet fördubblas.

Henrik Tham

Professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet

Torbjörn Forkby

Professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Växjö

Birgitta Göransson

Leg psykolog och f.d. regionchef Kriminalvården i Göteborg

Frans Schlyter

Jur.kand., f.d. utredare utvecklingsenheten Kriminalvårdens Huvudkontor

Lästips:

Nästa artikel Definitionen avgör straffet fokuserar mer på Lagrådet och att domstolen riskerar att få döma över miljöer i stället för gärningar samt att Högsta Domstolen kan tvingas ingripa.