Om gängbegrepp, kriminologi, Lagrådet och rättssäkerhet

Definitionen avgör siffran. Men den kan också avgöra straffet.

I en tidigare artikel diskuterades hur forskningsresultat om ungdomars gänginvolvering kan börja leva sitt eget politiska liv när procenttal skiljs från sina definitioner. En bred enkätkategori kan då förvandlas till ett påstående om hur många unga som är gängmedlemmar, trots att forskningen egentligen mäter något mer avgränsat, mer osäkert och mer kriminologiskt komplext.

Den här artikeln tar resonemanget ett steg vidare. Frågan gäller inte längre bara hur gänginvolvering mäts i forskning, utan vad som händer när oklara och skiftande gängbegrepp flyttas in i polisens lägesbilder, regeringens proposition om dubbla straff och nya förslag om deltagande i och samröre med kriminella sammanslutningar.

Då är definitioner inte längre en akademisk metodfråga. De blir en rättssäkerhetsfråga.

För om staten vill fördubbla straff, utvidga tvångsmedel och kriminalisera samröre måste staten också kunna säga med precision vilka som träffas, varför de träffas och vad som skiljer ett straffbart samband från en social miljö, en lös grupptillhörighet, en beroenderelation eller ett oklart påstått nätverk.

Kriminologins enkla varning: begreppen gör verkligheten

Kriminologin har länge brottats med samma grundproblem: gäng, nätverk, organiserad brottslighet, ungdomsgrupper och kriminella miljöer är inte självklara naturfenomen. De måste definieras. Och olika definitioner fångar olika saker.

En forskningsdefinition kan vara användbar för att jämföra ungdomars riskmiljöer mellan länder. En polisiär definition kan vara användbar för underrättelsearbete. En juridisk definition måste däremot tåla domstolsprövning, beviskrav och legalitetsprincipens krav på förutsebarhet.

Det är därför det blir farligt när samma ord används i flera olika system men med olika innebörd. Eurogang mäter ett ungdomssocialt fenomen. Polisen arbetar med underrättelsebaserade kategorier. Regeringen skriver straffrättsliga rekvisit. Domstolen ska döma en enskild människa till ett konkret straff.

Detta är inte samma sak.

När de olika nivåerna flyter samman uppstår en falsk precision. Det kan se ut som om staten vet exakt vilka som är gängkriminella, men i själva verket växlar definitionen beroende på om syftet är att forska, räkna, övervaka, åtala eller skärpa straff.

Polisens räkning är inte heller neutral

Polismyndighetens lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige visar hur viktigt detta är. År 2025 bedömdes omkring 17 500 personer vara aktiva gängkriminella och ytterligare omkring 50 000 personer ha koppling till gängkriminella. Samtidigt framhöll Polismyndigheten att metoden hade förändrats och att resultaten därför inte helt kunde jämföras med föregående års lägesbild. Myndigheten angav också att det inte fanns några indikationer på att det totala antalet gängkriminella personer faktiskt hade förändrats sedan den tidigare lägesbilden.

Detta är centralt. En ökning i statistiken behöver inte betyda en ökning i verkligheten. Den kan också betyda att urval, metod, informationsflöde eller bedömningskriterier har förändrats.

Polisen beskriver själv flera svårigheter med att beräkna antalet gängkriminella. Den valda definitionen har stor betydelse. Polisens operativa arbete påverkar inflödet av underrättelseinformation. En mer aktiv polis kan få mer information, vilket kan ge intryck av att antalet personer ökar, trots att lägesbilden bara blivit mer detaljerad.

Det gör inte polisens lägesbild oviktig. Tvärtom. Men den måste förstås för vad den är: ett underrättelsebaserat arbetsunderlag, inte en straffrättslig dom.

När gängbegreppet blir dubbla straff

Problemet skärps när gängbegreppet flyttas från statistik och underrättelseverksamhet till straffmätning.

I propositionen om dubbla straff för brott i kriminella nätverk föreslås bland annat att närmare femtio straffskalor skärps och att en ny straffskärpningsbestämmelse införs för brott som har samband med kriminella nätverk. När bestämmelsen är tillämplig ska straffvärdet som utgångspunkt bedömas som dubbelt så högt som det annars hade varit.

Här flyttas definitionsproblemet in i domstolen. Domstolen ska inte fråga om någon passar in i en forskningskategori. Den ska inte heller nöja sig med att någon förekommer i polisens underrättelsematerial. Domstolen ska avgöra om ett konkret brott har ett sådant samband med organiserad eller nätverksrelaterad brottslighet att straffvärdet ska fördubblas.

Det kräver en helt annan precision.

Domstolen måste då inte bara pröva själva gärningen. Den måste också ta ställning till gruppen, strukturen, varaktigheten, verksamheten, brottslighetens karaktär och sambandet mellan den åtalade gärningen och den påstådda kriminella verksamheten.

Vad är en grupp? Vad är en verksamhet? Hur fast måste strukturen vara? Hur länge måste samarbetet ha pågått? När är ett brott ett led i gruppens verksamhet och när är det bara begånget av en person som råkar befinna sig i en kriminell miljö?

Det är inte tekniska detaljer. Det är frågor som kan avgöra om ett straff blir normalt eller dubbelt.

Lagrådets invändning träffar kärnan

Lagrådet har avstyrkt lagförslagen i deras helhet. Kritiken är ovanligt skarp. Lagrådet konstaterar att förslagen syftar till att fler och längre fängelsestraff ska dömas ut, bland annat genom skärpta straffskalor för uppemot femtio brott och en regel om dubbla straff för allvarlig så kallad gängbrottslighet.

Kritiken gäller inte bara detaljer. Lagrådet menar att lagrådsremissen brister så mycket i kvalitet att den inte har förutsättningar att bli ny lag. Den beskrivs som ett hastverk, med otillräcklig beredning och utan tillräckligt underlag för att straffskärpningarna kan förväntas minska brottsligheten eller öka tryggheten.

Särskilt viktig är kritiken mot rekvisitet att brottet ska ha utgjort ett led i ”verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet”. Lagrådet pekar på betydande tillämpningsproblem: grupperna kan sakna fast struktur, personkretsen kan variera, brott kan begås av personer i miljön utan att vara brott i en gemensam verksamhet och det kan vara oklart när en sådan verksamhet över huvud taget pågår.

Än mer problematiskt är att det enligt förslaget inte alltid krävs att åklagaren preciserar vilka konkreta brott som har begåtts inom gruppen. Domstolens bedömning kan då delvis behöva bygga på uppskattningar. Lagrådet kopplar detta till legalitetsprincipens obestämdhetsförbud: straffbestämmelser måste vara rimligt bestämda, begripliga och tillräckligt tydliga. Även föreskrifter som påverkar hur allvarligt ingripandet mot den dömde blir måste vara klara.

Det är denna punkt som bör stå i centrum för debatten. Om staten vill fördubbla straffvärdet måste den kunna visa, med straffrättslig precision, varför just denna gärning, just denna person och just detta samband ska leda till en så kraftig skärpning.

Domstolen riskerar att få döma över miljöer i stället för gärningar

En rättsstat dömer människor för gärningar. Den dömer inte människor för lösa associationer, sociala miljöer eller allmän misstänkt närhet till fel personer.

Men när gängbegreppet görs till en straffskärpningsmotor riskerar tyngdpunkten att förskjutas. Rättegången kan börja handla mindre om vad den tilltalade faktiskt gjort och mer om vilken miljö personen anses tillhöra.

Det förändrar domstolens arbete. Åklagaren måste inte bara bevisa brottet, utan också beskriva en kriminell struktur. Försvaret måste inte bara bemöta gärningspåståendet, utan också angripa en bild av nätverk, lojaliteter, roller, relationer och tidigare händelser. Domstolen måste bedöma om sammanhanget är tillräckligt tydligt för att bära en kraftig straffskärpning.

Detta kan bli särskilt svårt i mål där den tilltalade befinner sig i en perifer roll: en ung person som förvarar något åt någon annan, en person som säljer en mindre mängd narkotika, någon som kör en bil, hyr en lägenhet, förmedlar en kontakt eller bara befinner sig i en miljö där andra har större våldskapital och starkare kontroll.

I sådana fall blir det avgörande att skilja mellan delaktighet, rädsla, beroende, social tillhörighet, tvång, skuldrelationer och verklig medverkan i en organiserad brottslig verksamhet.

Kriminologiskt är detta en helt central distinktion. Straffrätten får inte förvandla social utsatthet och perifer närhet till samma sak som aktiv, medveten och styrande delaktighet.

Nästa steg: deltagande och samröre

Samtidigt ligger SOU 2026:13, Straffansvar för deltagande i och samröre med kriminella sammanslutningar, ute i lagstiftningsprocessen. Utredningen föreslår att två nya brott införs i brottsbalken: deltagande i en kriminell sammanslutning och samröre med en kriminell sammanslutning. Försök till brotten ska också kriminaliseras. De nya brotten ska dessutom läggas till i regler som möjliggör hemliga tvångsmedel, även när barn under 15 år misstänks ha begått brotten.

Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet avvisar förslaget. Institutionen framhåller att tydliga definitioner saknas av både kriminell sammanslutning och samröre, och att lagförslaget därmed blir tydligt rättsosäkert.

Det är samma problem i ny form.

Utredningen använder begrepp som organiserad brottslighet och kriminell sammanslutning parallellt, trots att de överlappar och trots att det saknas en enhetlig svensk definition av organiserad brottslighet. Kriminologiska institutionen pekar dessutom på att definitionen kan bli mycket vid. Det ställs inget krav på sammanslutningens varaktighet. Ett fortsatt samarbete mellan åtminstone tre personer kan räcka.

Även samröresbegreppet är svårt. Vad skiljer straffbart samröre från vanligt umgänge? Vad gäller för släktingar, vänner, partners eller personer som bor i samma område? Hur ska man se på den som agerar efter hot eller påtryckningar? Kan rådgivning omfattas, och vad betyder det i så fall för advokater och andra som i legitima sammanhang har kontakt med personer i kriminella miljöer? Kriminologiska institutionen lyfter just dessa gränsdragningsproblem.

När både sammanslutningen, deltagandet, samröret och försöket är oklart avgränsade byggs rättsosäkerheten in i lagstiftningens konstruktion.

Undantagslogiken normaliseras

Till sist blir den som efterfrågar definitioner och precision misstänkliggjord för att inte ta problemet på allvar

Det finns ett mönster i kriminalpolitiken. Först presenteras en hotbild. Därefter vidgas kategorierna. Sedan framställs hårdare straff, fler frihetsberövanden, lägre trösklar och mer långtgående tvångsmedel som nödvändiga. Till sist blir den som efterfrågar definitioner och precision misstänkliggjord för att inte ta problemet på allvar.

Men rättssäkerhet är inte ett hinder för handlingskraft. Den är en förutsättning för legitim handlingskraft.

Gängkriminaliteten är allvarlig. Skjutningar, sprängningar, narkotikamarknader, exploatering av barn och lokalt våldskapital kräver starka samhällsingripanden. Men just därför måste staten veta vad den gör. Ju allvarligare problemet är, desto större är risken att undantagslogiken tar över. Och ju mer ingripande lagstiftningen blir, desto högre måste kraven vara på klarhet, bevisning och proportionalitet.

Det är inte mjukhet. Det är rättsstat.

Kriminalvården befinner sig redan i en pressad situation

Lagrådets kritik rör också konsekvenserna för Kriminalvården. I yttrandet nämns Kriminalvårdens bedömning att reformerna vid full effekt kan innebära ett behov av minst 10 000 nya platser i anstalt och häkte. Lagrådet pekar på att förslagen snabbt kan få konsekvenser för Kriminalvården och att myndigheten redan befinner sig i en pressad situation.

Detta är inte bara en administrativ fråga. Det är också en rättssäkerhetsfråga.

Ett straff är inte bara längden i domen. Det är också den faktiska verkställigheten. Om fängelserna blir överfulla, om intagna inte kan placeras där behandlingsprogram finns, om återfallsförebyggande arbete trängs undan och om personalens möjligheter att arbeta säkert och professionellt försämras, förändras straffets innehåll.

Då riskerar lagstiftaren att besluta om längre straff utan att ta ansvar för vad straffen faktiskt blir i verkligheten. Domstolarna dömer ut fängelse. Kriminalvården får bära konsekvenserna. De intagna får mindre tillgång till insatser som skulle kunna minska återfall. Tolvstegprogrammet har redan lagts ner. Samhället får i slutändan en dyrare, hårdare och kanske mindre verksam kriminalpolitik.

Det är en märklig form av ansvarsförskjutning.

Högsta domstolen kan tvingas rädda lagstiftningen

Om lagstiftningen genomförs trots Lagrådets kritik kommer domstolarna att behöva hantera de oklarheter som lagstiftaren lämnar efter sig. I praktiken kan det innebära att Högsta domstolen får en central roll i att snäva in, precisera och rättssäkra bestämmelserna.

Det är inte ovanligt att domstolar tolkar oklara straffbestämmelser restriktivt. Legalitetsprincipen kräver det. Men om en ny lagstiftning redan från början bygger på vida och svåravgränsade begrepp riskerar rättstillämpningen att under flera år präglas av osäkerhet. Olika tingsrätter och hovrätter kan göra olika bedömningar av vad som utgör en grupp, en verksamhet, ett samband, ett deltagande eller ett samröre.

Det betyder att rättssäkerhetsproblemet inte bara handlar om lagtextens formulering. Det handlar också om förutsebarheten i praktiken. Två personer kan ha begått liknande brott men få mycket olika straff beroende på hur domstolen bedömer nätverksanknytningen.

När straffvärdet kan fördubblas är sådan osäkerhet inte acceptabel.

Staten måste veta vem den straffar

Frågan om gängdefinitioner är alltså inte en språklig detalj. Den avgör vilka som räknas, vilka som övervakas, vilka som åtalas, vilka som kan få dubbla straff och vilka som riskerar att kriminaliseras för deltagande eller samröre.

Artikeln ”När hotbilden blir lag” handlade om hur procenttal kan börja leva sitt eget politiska liv. Denna artikel handlar om nästa steg: när den politiska siffran blir rättsligt ingripande. Då räcker det inte att säga att problemet är allvarligt. Det är just när problemet är allvarligt som rättsstatens krav behövs som mest.

Kriminologin lär oss att begrepp måste användas med försiktighet. Lagrådet påminner om att straffrätten måste vara tydlig, genomtänkt och förutsebar. Kriminalvårdens situation visar att längre straff också måste kunna verkställas på ett sätt som inte undergräver återfallsarbetet.

En rättsstat får aldrig nöja sig med ungefärliga kategorier när konsekvensen blir dubbla straff, utvidgade tvångsmedel och kriminalisering av alltmer perifera samband.

När straffen fördubblas måste också kraven på rättssäkerhet fördubblas.

Torbjörn Forkby

Professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Växjö

Henrik Tham

Professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet

Birgitta Göransson

Leg psykolog och f.d. regionchef Kriminalvården i Göteborg

Frans Schlyter

Jur.kand., f.d. utredare utvecklingsenheten Kriminalvårdens Huvudkontor