Tove Lifvendahl rapporterar i en ledare i SvD (2023-07-03) om ett besök hon gjort tillsammans med några andra ledarskribenter vid SiS-enheten utanför Johannisberg.
Johannisberg är numera en klass 1-institution för unga som vistas enligt LVU och LSU. Här finns de ungdomar som begått de allvarligaste brotten och som bedöms ha hög risk att utöva hot och våld och vara mest rymningsbenägna.
Lifvendahls rapport till läsarna är omfattande och relativt detaljerad.
Vad får läsaren veta? Förutom en övergripande beskrivning av målgruppen för SiS-målgruppen presenteras läsaren för de alldagliga – men definitivt inte triviala – problem som verksamheten ställs inför i det löpande arbetet. Här beskrivs överbeläggningsproblematiken, pusslandet att undvika onödigtvis konfrontation mellan olika grupper inom den kriminella världen, kompetensluckorna i personalgrupperna, hur och när avvikanden sker från institutionerna, utmaningarna att möta en alltmer omfattande allvarlig kriminalitet i ungdomsgrupperna och det olyckliga i att institutionerna tvingas placera unga med funktionsnedsättningar tillsammans med våldskriminella – i viss mån en problematik om att blanda LSU-dömda och LVU-ärenden (men inte alltid). Vidare beskrivs problematiken med en lagreglering av verksamheten vad gäller de intagnas möjligheter till kommunikation med omvärlden. Ibland beskrivs en helt utebliven lagreglering – av t.ex. besöksverksamheten. Här bestäms vem eller vilka som får besöka en intagen enligt personalens eget skön – något som Lifvendahl inte tycks uppfatta som något problem i sig.
Listan blir lång. Om inte annat ger den en bild av en komplex verksamhet som SiS har att hantera – här skiljer sig den egentligen inte från all annan verksamhet som har att hantera frihetsberövade.
Lifvendahl får också möta några intagna ungdomar som ger sin syn på tillvaron. En av dem beskriver tillvaron på SiS-institutionen som en fritidsgård. Något som Lifvendahl inte ser som utslag av en utsaga av en omogen dumsnut – utan hellre lägger som grund för en del av sina slutsatser efter sitt besök.
Vilka är då Lifvendahls analys och slutsatser? Hon är respektfull beträffande synen på den personal hon möter. Också mot de intagna hon får tillfälle att samtala med. Hon distanserar sig från den sedvanliga repressiva trend som kommit att genomsyra dagens kriminalpolitiska debatt – det där med att i brottsoffrens intresse och upprättelse förlänga straffen för gärningsmännen – genom att uttrycka ”Jag lämnar Johannisberg med frustration och dystra tankar. Jag önskar innerligt att jag kunde känna övertygelse om att det kommer att gå bra för de tre jag mötte.” Se där, ett något annorlunda perspektiv än vad Richard Jomshof brukar anlägga och beteckna som ”saft och bulle”. Lifvendahl fortsätter ”… givet hur deras liv har sett ut och anledningarna till att de är där, krävas enormt mycket för att de inte ska bli föremål för Kriminalvårdens hantering framöver.”
Lifvendahl uttrycker oro över att vissa inslag och företeelser i den SiS-verksamhet som hon just tagit del av har brister i avskräckningshänseende. Hon noterar att ”taklinjen på en av byggnaderna är taket välvt på ett sätt som ger intryck av futuristisk arkitektur. Syftet är att bjuda samma motstånd mot höghöjdsklättring som den sylvassa taggtråden, men att ge ett estetiskt behagligare intryck”. Lifvendahl återkommer till denna taklinje senare i ledaren och hävdar att ”den skulle kunna vara designen på ett museum för samtidskonst. Inget som signalerar repression såsom taggtråd gör, utan något mjukt, nästan konturlöst och odefinierbart”. Och så är det förstås det där med utsagan att ”det är ingen som avskräcks av tanken på att sitta på SiS-hem”.
Beträffande avskräckning i dessa sammanhang kan vi lära av historien; Margaret Thatcher önskade reformera ungdomsvården i England och Wales på sin tid (1979). Hon rekommenderade ett program som betecknades som ”A short, sharp shock” för klientelet. Följaktligen inrättades ”Short sharp shock-centers” som bemannades med kortsnaggade underbefäl från armén med goda insikter om konsten att ställa delinkventerna på två täter i riktning mot institutionens flaggstång klockan 06.45 (dagligen), att få dessa att delta i fysisk träning och rent allmänt begränsa dem i egna aktiviteter etcetera Marscherande var ett viktigt inslag i det dagliga livet på institutionen. Man marscherade till frukosten, till arbetsplatserna, till ”the tea-break”. Pojkarna fick t o m utföra på stället marsch och tilläts sluta först på order.
Efter en tid utvärderades verksamheten och man kunde konstatera att återfallsfrekvensen var alltjämt oförändrad hög. Många pojkar som intervjuades av utvärderarna klagade över de tidiga morgnarna, kadaverdisciplinen och de omutliga underbefälen.
På frågan om i fall de skulle återfalla i kriminalitet framgent och hur de i så fall skulle vilja tillbringa ett eventuellt straff blev det mest frekventa svaret: Då skulle jag vilja åka tillbaka till samma ställe.
En pojke uttryckte: “I can’t say whether I’ll go out and pinch again or not, but I can tell you that drilling hasn’t made any difference. It makes me better, I think. I enjoy it, it passes the time more quickly and it makes us fit. Next time, we’ll just run faster from the coppers won’t we?”.
Utsagan belyser möjligen också komplexiteten i att välja taklinjer på en institution….
Men först som sist…var i ledaren finns kravet på den nylanserade patentlösningen ”inrättande av ungdomsfängelser”? Ingenstans! Det hedrar Lifvendahl! Hon väljer istället att beskriva företeelser i SiS-verksamheten som är dysfunktionella och som genom justeringar i regelsystemen och resurstilldelning skulle kunna åtgärdas genom politiska beslut.
Pelle Granström
F.d. medlem i Europarådets antitortyrkommitté (CPT) och anstaltsdirektör.
Kommentarer är stängda.