Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll
Bron ut i samhället efter mirakelkuren

Vad händer efter fängelset?

De fem stadierna in i samhället

Hårdare straff ett standardsvar när politiker och allmänhet debatterar hur brott och straff ska hanteras. På samma sätt finns standardsvar när det handlar om hur kriminalvårdens ska arbeta med de dömda. Det svaret finns, utöver säkerhetsaspekter, oftast i färdigpaketerade program, gärna utvecklade i något annat land och gärna inriktade på kognitiv utveckling för den dömde. Det är säkert så att lösningen i en del fall kan finnas där och det finns också fortfarande ett visst mått av insatser för att slussa de dömda successivt över till ordnad sysselsättning och försörjning. Men klassiska övergångsmodeller, som t.ex. frigång används nästan inte alls längre och den sociala situation som personer friges till när anstaltstiden är slut kommer sällan upp i debatten. 

Utöver de lättillgängliga standardsvaren finns också andra sätt att förhålla sig till brott och straff och arbetet med att förebygga (fortsatt) brottslighet. Det skriver här Kerstin Svensson, professor i socialt arbete, Lunds universitet.


Ett sådant sätt är att bättre förstå den situation och de sammanhang som de som begår brott och de som avtjänat straff befinner sig i.
Vilka möjligheter finns i de sammanhangen?
Finns det något som kan göras där, som kan bidra till en bättre situation?
Vad vet vi till exempel om vilka situationer som är kritiska för dem som friges från våra anstalter?

I Rumänien gjordes 2015 en ingående studie av 58 personer som frigavs från fängelse. Studien presenterades 2018 i artikeln The Five Stages of Prisoner Reentry: Toward a Process Theory av Ioan Durnescu. Forskarna gjorde intervjuer, observationer, enkäter och arbetade också med foton där de frigivna gestaltade sin situation och som gav grund för en djupare förståelse. Forskarna återkom vid flera tillfällen till de frigivna, från frigivningsdagen och en vecka efter frigivning upp till ett år efter, och kunde på så sätt följa deras processer. 

Vem är jag? Hur passar jag in i mitt sammanhang? Har jag något sammanhang? Och inte minst: Hur kommer det att gå?

Durnescu konstaterar att den första perioden, upp till tre till sex månader efter frigivning är central och visar på fem faser  i processen. 

Den första fasen, FÖRVÄNTAN inträffar under den sista tiden på anstalt och innehåller många känslor. Det handlar om allt från mardrömmar och sömnproblem till överoptimistiska ambitioner om hur livet ska komma att te sig. Omvärlden kanske mest intresserar sig för praktiska aspekter i frigivningsprocessen, men för den som ska friges är det på många sätt en existentiell fråga. Vem är jag? Hur passar jag in i mitt sammanhang? Har jag något sammanhang? Och inte minst: Hur kommer det att gå?

ÅTERHÄMTNING och ÅTERFÖRENING sker de första två veckorna efter frigivningen. Redan själva frigivningsögonblicket har betydelse för utvecklingen. Durnescu delar in de frigivna utifrån hur de möts och tas emot utanför anstalten.

HJÄLTARNA

Det finns de som möts av ett stort antal personer från släkten som välkomnar och hyllar dem och på så sätt ger dem både status och solidaritet när det återupptas i sammanhanget.

FAMILJEFÄDERNA

Andra möts av någon enstaka familjemedlem och försvinner ganska obemärkt iväg, och för dessa är det vanligen inte heller allmänt känt i deras nätverk att de varit dömda. De slussas in i den roll de tidigare hade och får arbeta på att hitta tillbaka till sig själv i den rollen.

ENSAMVARGARNA

En tredjegrupp består av de som inte bir hämtade, som går till bussen eller liftar iväg från anstalten. De har ofta inte något givet sammanhang att återvända till.  

Av enkäterna framkommer att de frigivna inte har tillit till statens aktörer. 

De som har familj och nätverk talar om den första tiden som en återförening och att straffet påverkat dem alla. Dessa gestaltar också sina upplevelser med fotografier av människor, släkt och familj.  Många beskriver denna första tid utifrån strävan av att undvika komma i fel sällskap, att undvika miljöer och personer, men också att motstå frestelser där de ser möjligheter till t.ex. att stjäla något. Familj och vänner är då den viktigaste motvikten, det är där stödet finns och det är de som man inte vill såra eller förlora.

Var finns då frivård, socialtjänst och andra tjänsteman? De finns, men de återkommer inte som viktiga personer i de frigivnas berättelser. Av enkäterna framkommer att de frigivna inte har tillit till statens aktörer. 

Efter de första två veckornas återhämtning får externa faktorer stor betydelse, i denna fas handlar det om AKTIVITET oh INKOMST. De som lämnade anstalten själva pratar däremot fortfarande efter en månad mycket om anstaltslivet och hoppet om ett annat liv bleknar ganska fort om inget händer. Det sociala nätverket är fortfarande viktigt, men nu handlar berättelserna mer om att vara aktiv del i samhället och tjäna pengar. 

Utmaningarna finns framför allt för dem som inte har ett sammanhang att få en identitet i

En del får jobb i anhörigas mindre företag, vilket gör att familjen och försörjningen är i samma sfär. Men för många handlar det om en känsla av skuld om de inte kan bidra till försörjningen. Någon säger ”Jag vill ju att mina barn ska vara stolta över mig” och en annan ”Det är en skam att barnen ska behöva försörja mig”. De första cirka två veckorna är lite av en parentes, sen börjar vardagen och då är frågan vilken roll personen har i den. Det handlar också om kulturella förväntningar, speciellt om att som man kunna försörja familjen. Ett ganska vanligt sätt att ta tillbaka en roll i sammanhanget, om det inte finns något lönearbete, är att arbeta med olika förbättringar i hemmet, att måla, renovera eller annat som tydligt visar ett bidrag. Utmaningarna finns framför allt för dem som inte har ett sammanhang att få en identitet i. De saknar någon som kan ge dem uppskattning och bekräfta dem i någon roll.  

Ungefär en månad efter frigivningen inträffar nästa fas, KONSOLIDERINGEN. Här behöver ett sammanhang och ett nytt sätt att leva vara säkrat för att inte den tidigare tillvarons lockelser ska blir allt för stora. Det sociala nätverket och att ha en sysselsättning och försörjning är bärande delar i de frigivnas berättelser. De som lyckats med det tar avstånd från anstaltslivet och tidigare kriminalitet. De som inte säkrat en stabil tillvaro har vid denna tid ansträngt sina sociala relationer, de har lånat pengar av familj och vänner som de inte kan betala och även på andra sätt belastat sitt nätverk. För dem blir återvändande till anstalten en möjlighet, fängelselivet är enklare. Dessa kommer då i en femte fas, ÅTERFALL, där ny kriminalitet är ett sätt att få såväl aktivitet och sammanhang som försörjning och där fängelsets begränsade värld inte är hotfull. 

Det är egentligen inga överraskningar som framkommer.

Den studie som här återges visar på en process som sällan diskuteras så tydligt i Sverige. Studien är från Rumänien och därmed från ett sammanhang där de samhälleliga förhållandena är annorlunda. Ändå kan man kanske tänka sig att processen är den samma i Sverige, om än med lite olika förtecken? Och med variation som beror på vilka sociala sammanhang människor lever i. Det är egentligen inga överraskningar som framkommer. Studiens värde ligger framför allt i att processen vid frigivning tydliggörs utifrån de frigivnas perspektiv och risker och möjligheter i det sociala sammanhanget lyfts upp. Det skulle vi behöva veta mer om också i Sverige.

Med en sådan kunskap skulle vi i nästa steg kunna skapa förståelse för vilka sammanhang insatser från till exempel frivården och socialtjänsten kommer in i.

  • I vilka faser av de processer de frigivna går igenom hakar frivårdens insatser in?
  • Vet de över huvudtaget hur den personliga processen ser ut för deras ”nya ärenden” som de fått i samband med frigivningen? 
  • Vilka sociala nätverk de kommer in i och på vilket sätt de kan vara till stöd?

Det borde vi tala mer om.  

Kerstin Svensson

Professor i socialt arbete, Lunds universitet

Referenser:

Durnescu, Ioan (2018) The Five Stages of Prisoner Reentry: Toward a Process Theory. International Journal of Offender Therapy and Comparative Criminology Vol. 62(8) 2195–2215. https://doi.org/10.1177/0306624X17706889

Artikeln är tillgänglig för alla på  The Five Stages of Prisoner Reentry: Toward a Process Theory (sagepub.com)

Kommentarer är stängda.