På svenska anstalter finns ungefär 150 livstidsfångar. Många av dem ansöker vid något tillfälle under verkställigheten om att deras livstidsstraff ska bli tidsbegränsade. Erik Löwencrantz, tingsnotarie på Örebro tingsrätt, redogör här översiktligt för hur ett ärende om livstidsomvandling går till i praktiken.
Ett unikt inslag i arbetet på Örebro tingsrätt är de s.k. livstidsomvandlingarna – ärenden där personer dömda till livstids fängelse ansöker om att deras livstidsstraff ska bli tidsbestämda. Örebro tingsrätt handlägger och prövar som ensam förstainstans ärenden om omvandling av fängelse på livstid. Som tingsnotarie har man en framträdande roll i processen genom att man föredrar ärendet, föreslår en utgång och därefter ofta spökskriver beslutet. Ärendena är ofta både juridiskt och kriminologiskt intressanta, och de mer välkända sökandena brukar dessutom väcka viss medial uppmärksamhet.
På förfrågan från Tidskrift för Kriminalvård ska jag därför ge en kortfattad beskrivning av hur ett livstidsomvandlingsärende går till.
Enligt 12 kap. 9 § regeringsformen (tidigare 11 kap. 13 § samma lag) får regeringen genom nåd efterge eller mildra en brottspåföljd. Fram till införandet av lag (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid (”omvandlingslagen”) som trädde i kraft i den 1 november 2006 innebar nådeinstitutet den enda möjligheten för livstidsdömda att få ett tidsbestämt straff. Nådeinstitutet ansågs dock brista bl.a. i att regeringen i sina beslut inte anger skäl, varför lagstiftaren önskade komplettera med ett särskilt förfarande för just livstidsdömda. Under utredningen av den nya lagen övervägdes att lägga prövningen hos Kriminalvårdsnämnden, förvaltningsdomstol, allmän domstol eller hos ett för frigivningsprövningen särskilt inrättat organ (Prop 2005/06:35, s. 25). Valet föll slutligt på allmän domstol. Skälen var dels att omvandlingsprövningen innebär en ändring av en lagakraftvunnen brottmålsdom, och dels att ärendena innebär ett offentligt tvåpartsförfarande med överklagbara beslut vilket liknar allmänna domstolars övriga verksamhet (Prop 2005/06:35, s. 26). Regeringen ansåg att det fanns skäl att koncentrera prövningen till en tingsrätt för att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning, och på grund av sitt geografiska läge mitt i landet med närhet till flera större anstalter valdes Örebro tingsrätt som exklusivt forum för omvandlingsprövningen (Prop 2005/06:35, s. 27).
Ansökan kan göras för första gången efter att tio år av straffet har verkställts och därefter med ett års mellanrum efter laga kraft
Ett omvandlingsärende inleds hos tingsrätten genom att den livstidsdömde, eller undantagsvis Kriminalvården, ansöker om omvandling av livstidsstraffet. Ansökan kan göras för första gången efter att tio år av straffet har verkställts och därefter med ett års mellanrum efter laga kraft (3 § omvandlingslagen, Högsta domstolens avgörande i mål Ö 6271-19). För den dömde förordnas ett offentligt biträde vars uppdrag liknar den offentlige försvararens i ett brottmål. Åklagaren är den dömdes motpart i ärendet och uppgiften delas av åklagarkamrarna i Örebro, Falun och Karlstad. Rätten består av en ordinarie domare, ofta lagmannen eller någon av chefsrådmännen, och tre nämndemän. Under ärendets handläggning inhämtar tingsrätten yttranden från Rättsmedicinalverket och Kriminalvården, och den dömde ges tillfälle att inkomma med egen bevisning. I de flesta fallen genomförs sedan en muntlig förhandling där den dömde och eventuella vittnen, exempelvis en förtroendeman eller en anställd på anstalten, hörs inför rätten.
Det innebär att rätten gör en samlad bedömning utifrån det som presenterats i målet och att eventuell osäkerhet inte nödvändigtvis kommer den dömde till godo såsom är fallet i ett brottmål.
Den muntliga förhandlingen liknar till upplägget en huvudförhandling i brottmål, men omvandlingsärendet skiljer sig från brottmålet i två viktiga avseenden. För det första tillämpas inte de i straffprocessen centrala principerna om omedelbarhet och muntlighet. Det innebär att ärendet, om muntlig förhandling inte påkallas, kan handläggas skriftligt och att skriftlig bevisning inte behöver förebringas vid den muntliga förhandlingen. För det andra tillämpas inte straffrättsliga beviskrav och bevisbörda – d.v.s. att det ankommer på åklagaren att ställa den tilltalades skuld utom rimligt tvivel – i omvandlingsärendet. Det innebär att rätten gör en samlad bedömning utifrån det som presenterats i målet och att eventuell osäkerhet inte nödvändigtvis kommer den dömde till godo såsom är fallet i ett brottmål.
Rätten ska enligt 4 § omvandlingslagen vid sin prövning särskilt beakta den tid som den dömde har avtjänat, vad som av domen framgår om de omständigheter som legat till grund för straffmätningen, om det finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag, om den dömde har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten och om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning i samhället.
Av Högsta domstolens praxis framgår att återfallsrisken för brottslighet av allvarligt slag intar en särställning bland rekvisiten såtillvida att en återfallsrisk som bedöms vara konkret och beaktansvärd utgör ett absolut hinder mot att straffet tidsbestäms (NJA 2008 s. 579). Eftersom återfallsrisken kan förhindra omvandling oavsett hur det förhåller sig med de andra faktorerna är det ofta den första och i praktiken viktigaste frågan att ta ställning till. Vid bedömningen tillmäts utlåtandet från Rättsmedicinalverket mycket stor vikt och tingsrätten frångår i princip inte verkets bedömningar utan underlag från Socialstyrelsens rättsliga råd, som överprövar Rättsmedicinalverkets utredningar, eller sakkunnigvittne. Utlåtandet består av en psykiatrisk, en psykologisk och en social utredning som vägs samman till en bedömning där verket anger återfallsrisken på skalan låg – medelhög – hög. Det är värt att notera att just Rättsmedicinalverkets skala formellt saknar betydelse eftersom kriterierna konkret och beaktansvärd är det som domstolen ska bedöma utifrån vad som framkommer av utredningen. Av naturliga skäl är de mer svårbedömda fallen dock ofta sådana där Rättsmedicinalverket bedömt risken som medelhög. Att risken är konkret innebär att den måste gå att hänföra till konkreta omständigheter som går att hänföra till den dömde. Att det rent allmänt finns en risk att människor begår grova brott är således inte en risk som kan hållas mot den dömde. Man gör vidare skillnad på s.k. dynamiska faktorer, d.v.s. faktorer som kan ändras över tid, och statiska faktorer som är oföränderliga (jfr NJA 2008 s. 579). Det innebär exempelvis att det faktum att den dömde är dömd för grova våldsbrott inte kan läggas honom eller henne till last trots att sådan brottshistorik rent statistiskt innebär en förhöjd risk för brottslighet jämfört med för populationen i stort. Att enbart dynamiska faktorer får beaktas innebär dock inte att det bara är faktorer som den dömde själv kan påverka som får beaktas. Exempelvis kan ett för litet antal genomförda permissioner ge en osäkerhet i bedömningen av hur den dömde hanterar ett mer ostrukturerat liv i frihet som leder till att återfallsrisken anses vara högre. Kriminalvårdens beslut om den dömde under verkställigheten kan därmed ha indirekt påverkan på återfallsbedömningen. Om en konkret och beaktansvärd återfallsrisk inte föreligger övergår rätten till att pröva bestämmelsens övriga rekvisit.
Det omvandlade straffets längd får inte understiga det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut, d.v.s. 18 år
Den tid som den dömde avtjänat och vad som av domen framgår om de omständigheter som legat till grund för straffmätningen bedöms gemensamt och betyder i klartext att den tid som avtjänas ska vara tillräckligt lång i förhållande till de brott som begåtts. Skälet till det är att det inom livstidsstraffet ryms brott som är olika klandervärda och att det tidsbestämda straffets längd av proportionalitetsskäl därför måste kunna bero på de bakomliggande brotten. Det omvandlade straffets längd får inte understiga det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut, d.v.s. 18 år. I de fall då 18 år inte bedöms som tillräckligt tillämpas enligt Högsta domstolens praxis som utgångspunkt en strafftid om 21 år eller, om omständigheterna är särskilt försvårande, 24 år (NJA 2008 s. 579). Det finns dock inget tak för strafftiden och längre strafftider tillämpas ibland vid mycket grov och flerfaldig brottslighet (se exempelvis NJA 2011 s. 872). Bedömningen är ofta svår eftersom de ursprungliga domarna typiskt sett lägger större vikt vid att beskriva de omständigheter som gör att straffvärdet når upp till livstids fängelse än att närmare resonera om straffvärdet därutöver. I omvandlingsärendet får tingsrätten därför försöka utläsa vilka omständigheter som kan verka i mildrande eller skärpande riktning och utifrån det bestämma ett lämpligt straffvärde. Vid bestämmandet av straffets längd ska även beaktas reglerna om villkorlig frigivning samt den dömdes behov av åtgärder för att underlätta övergången till ett liv i frihet. Det betyder att den dömde friges efter två tredjedelar av strafftiden och att strafftiden bestäms så att den utslussningstid som Kriminalvården rekommenderar, vanligtvis två till tre år, hinns med innan frigivningen.
Om den dömde har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten och om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning i samhället avser båda den dömdes agerande under verkställigheten av livstidsstraffet. Bedömningen utgår primärt från Kriminalvårdens yttrande som innehåller information om bl.a. permissionsgång, sysselsättning under verkställigheten och deltagande i behandlingsprogram. Erfarenhetsmässigt är det dock sällan omständigheter som hör till verkställigheten som direkt fäller avgörandet. Anledningen till det är att upprepad grov misskötsamhet och ovilja eller oförmåga att anpassa sig till samhället i sig ofta utgör, eller tyder på bakomliggande, omständigheter som medför en förhöjd återfallsrisk.
Livstidsomvandlingen är som synes ett förfarande med egna särdrag och en egen ställning i rättssystemet.
Livstidsomvandlingen är som synes ett förfarande med egna särdrag och en egen ställning i rättssystemet. På ytan liknar processen den straffrättsliga vad gäller de olika aktörernas roller och den muntliga förhandlingens genomförande. I prövningen kombineras dock straffvärdesbedömningar utifrån gamla lagakraftvunna domar, myndighetsutlåtanden om verkställigheten och framåtblickande värderingar av återfallsrisken på ett sätt som inte alls liknar ett vanligt brottmål. För rättsväsendet som helhet är livstidsomvandlingarna en mycket liten verksamhet som ganska få personer utanför Örebro tingsrätt och våra överinstanser har erfarenhet av.
Förhoppningsvis har jag genom den här texten gjort verksamheten något mer begriplig för något fler.
Erik Löwencrantz
Tingsnotarie, Örebro tingsrätt
Kommentarer är stängda.