Fängslande berättelser - Tidskrift för KRIMINALVÅRD

Trots att de flesta människor aldrig suttit fängslade så har i princip alla någon bild av hur de tror att fängelset är. Det är kanske föga förvånande, eftersom berättelser om fängelser har figurerat i populärkulturen minst lika länge som fängelset funnits till. Allt från ren fiktion till blotta åsynen av fängelsebyggnader har bidragit till att bygga upp allmänhetens idéer om vad fängelset är och gör.

Det skriver här Tea Fredriksson, fil. dr. i kriminologi och forskare vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, som nyligen disputerat på fängelsesjälvbiografier.

Som gammal skräckfilms- och spökhistorieentusiast kunde jag inte låta bli att slås av hur pass utbredda berättartekniska grepp från B-skräckisar verkade vara i popkulturens berättelser om fängelset. Den upptäckten gav i sin tur upphov till en doktorsavhandling om fängelsesjälvbiografier. Avhandlingens fokus ligger på hur fängelset byggs upp, gestaltas, och begripliggörs i den självbiografiska genren, som på många sätt balanserar mellan fakta och fiktion. Studien kretsar kring frågor om vilka sociala orosmoln som kommer till uttryck i berättelser om fängelset, och hur skräcktematik figurerar i dessa uttryck. Avhandlingen heter The Horror-Storied Prison, och är resultatet av en 5-årig undersökning av fängelsesjälvbiografier författade i USA och Europa mellan tidigt 1900- och tidigt 2000-tal.

Studiens upplägg

Studien består av upprepade närläsningar av 10 fängelsesjälvbiografier som blivit utgivna av förlag. Att avgränsa studien till just förlagsutgivna böcker har att göra med att dessa berättelser bedömts som både informativa och underhållande utifrån förlagens kommersiella intressen, vilket i sin tur kan tänkas påverka hur stor spridning böckerna fått.

Trots att studien har fokus på självbiografier så är studien inte intresserad av huruvida fängelset beskrivs korrekt i relation till hur det ’faktiskt var’. Det som intresserat mig är snarare det faktum att böckerna har ett sanningsanspråk—samtidigt som de redigerats för att underhålla eller fascinera läsaren. Den självbiografiska genren valdes alltså inte utifrån att det skulle gå att betrakta den som sann, utan för att självbiografier har ett sanningsanspråk som inte andra fängelseromaner har, vilket har betydelse för hur omvärlden kan ta till sig dessa texter. Texterna ställdes alltså inte i relation till någonting som finns utanför dem, utan det är själva berättandet som står i fokus, och hur berättarrösterna i böckerna beskriver det de ser och upplever.

Studiens fokus har legat på vad som beskrivs, hur det beskrivs, och vem som beskriver. Vad för egenskaper och upplevelser utmärker fängelsemiljön? Genom att läsa dessa berättelser både var och en för sig och i ljuset av varandra och den övergripande genren de befinner sig i så har studien funnit ett antal teman när det kommer till hur fängelset beskrivs som en skrämmande, hemsökt och hemsökande plats, och vad dessa rädslouttryck i sin tur säger om samhällets sociala orosmoln.

Berättelser om fängelset

I korthet beskrivs fängelset med hjälp av skräcktematik—mörker, instängdhet och fara blandas med hotfulla och monstruösa kroppar och tillintetgörande miljöer och praktiker. Att historierna dessutom ramas in genom sanningsanspråk gör att den kuslighet som framkommer hamnar påtagligt nära läsaren, eftersom det som beskrivs ska ha hänt i deras egen verklighet (och beroende på vilka titlar det gäller—till och med i deras närtid eller närhet). Fängelset skildras också genomgående som en plats som befinner sig i sitt eget universum och lyder sin egen logik.

De berättartekniska grepp, miljöbeskrivningar, och personporträtt som förekommer i fängelsesjälvbiografier är i det närmsta som hämtade ur skräck- och spökhistorier—monstruösa figurer med stora tänder lurar i kladdiga, mörka rum. Platserna är både labyrintartade och hemsökta, och rationalitet blir lönlöst i en galen värld. Medan vissa detaljer förändras så är den övergripande bilden av fängelset som en tidlös, klaustrofobisk och kladdig plats som hotar att tillintetgöra kroppar såväl som psyken beständig. Den återfinns i alla titlar studien undersökt.

Upplösningstillstånd

Ett genomgående tema var hur fängelset hotar med att försätta berättarna såväl som andra karaktärer i fysiska såväl som mentala upplösningstillstånd. Det exemplifieras till exempel i Papillon, där berättaren sammanfattar fängelset som “a pit full of sticky liquid that was to dissolve me slowly and cause me to disappear” (Charrière 2005:462). Även i nyare titlar finns samma berättelse kvar, och Orange is the New Black sammanfattar denna upplösning som en sorts icke-varande: ”With no job, no money, no possessions, no phone privileges, I was verging on a nonperson” (Kerman 2013:64). Fängelset beskrivs genomgående som en plats som tillintetgör och slukar, vilket inte minst blir tydligt när böckerna har titlar som In the Belly of the Beast. I den boken, likt de flesta andra, får tillintetgörandet ofta kollektiva betydelser. Här beskriver berättaren hur hans egen upplösning speglas av upplösningen av människorna runt honom:

They say that people who live together gradually begin to look alike. […] We all know it takes years of living together for lovers to become “look-alikes”. Something deep within me, however, turns over in its grave each time I notice that I look like my “brothers” who have been in prison all their lives.

Abbott 1991:85

Fängelset omvandlar distinkta människor till en stor grupp dubbelgångare, och det ger i sin tur upphov till rädslor kopplade till avsaknaden av en egen identitet

Fängelset omvandlar distinkta människor till en stor grupp dubbelgångare, och det ger i sin tur upphov till rädslor kopplade till avsaknaden av en egen identitet—något inom berättaren vänder sig i sin grav. Att fängelset skapar otäcka dubbelgångare och suddar ut gränser mellan Jaget och De Andra är ett tydligt drag i alla titlar studien undersökt. Dessutom är den här typen av beskrivningar, som just fokuserar på gravar och på fängelsevistelser som en sorts levande död, också väldigt vanliga. Tillsammans visar flera sådana berättelser hur fängelset fungerar som en sorts tvetydlig plats där liv och död, såväl som Jaget och De Andra, tappar tydlig distinktion.

Fängelsets tendens att upplösa kropparna som vistas där tar sig också uttryck genom bilder av vad det resulterar i för typ av miljö. I sådana fall blir kroppar omvandlade till byggstenar, och berättelserna förmedlar en bild av själva fängelset som en sorts levande, skrikande monster med hundratals ögon och tänder. The Enormous Room beskriver berättarens första möte med fängelset som åsynen av ”Trillions of hands. Quadrillions of itching fingers” (Cummings 2014:32), som alla sträcker sig efter honom och flinar med otaliga glänsande tänder. Liknande bilder av osammanhängande kroppsdelar och allmän osäkerhet—både i termer av trygghet och i termer av bedömningen av vad och hur fängelset är, är återkommande i alla 10 böcker. I flera av böckerna adresseras också det omöjliga i att en sådan plats skulle kunna åstadkomma rehabilitering eller återanpassning till samhället utanför. Till exempel påpekar Orange is the New Black hur fängelsesystemet snarare handlar om ”revenge and retribution, all day and all night. Then the overseers wonder why people leave prison more broken than when they went in” (Kerman 2013:205).

Hemsökelser

Både intagna och vårdare är delar av varsin odefinierad massa, där bara uniformer fungerar som någon form av identitetsmarkör

Det är inte bara människor som fängslats som beskriver fängelset som en upplösande plats som skapar kusliga dubbelgångare och osäkra förhållanden. Även anställdas berättelser har liknande drag. I Newjack beskriver berättaren, som är anställd i ett fängelse, hur både intagna och vårdare är delar av varsin odefinierad massa, där bara uniformer fungerar som någon form av identitetsmarkör. Eftersom Newjack skildrar både arbete inom fängelset och familjelivet utanför innehåller boken exempel på hur dessa världar möts:

I was doing well at keeping work off my mind until I noticed his younger sister with her hands on the slats of her crib, looking out. Unnervingly, it reminded me of the same view I had all day long. Like an inmate, she was dependent on me for everything. These two jobs were too much the same, I thought with disgust.

Conover 2011:114.

Här har fängelset följt med hem, och resulterar i obehagliga jämförelser mellan livet som familjefar och livet som fångvårdare. Det är ett återkommande tema i boken, och resulterar i allt värre överlappningar mellan dessa världar:

Something in me sort of snapped. All day long I was disrespected by criminals; I felt that home should be different. I ran up the stairs and picked him up by his pyjama tops outside her door.

”When I say no, you will listen!” I whispered angrily, giving him a spank, surprising myself.

Conover 2011:244

Den här typen av gränsutsuddning, där fängelset på olika sätt hemsöker världen utanför det, återkommer på olika sätt i alla titlar studien har undersökt. Snarare än en rent avskild plats skildras fängelset alltså som något som hänger kvar, gör sig påmint, och förvrider upplevelser som äger rum utanför dess väggar. I Dead Man Walking hemsöks familjelivet återigen, denna gång genom fängelsets likheter med en begravning. Här skildras hur Eddie, som sitter fängslad på livstid, får besöka sin brors begravning vilket blir ett avsked av båda bröderna för resten av deras familj:

Eddie is not allowed to go to the graveyard. The guards are about to lead him to the vehicle that will take him back to Angola. Family members line up to kiss him good-bye near the door where the hearse is waiting. Two farewells are happening here—Pat’s and Eddies. I know that most of these family members will never see Eddie again. Two brothers in two vehicles are now taking leave of each other: one going into the ground and one going into Angola for the rest of his life.

Prejean 2013:99

Att begravas och att fängslas har här samma effekt för familjen dessa män tillhör—ingen kommer träffa dem igen. Här återkommer alltså levande död-temat som nämndes tidigare, som visar hur fängelset luckrar upp annars distinkta kategorier mellan vad det innebär att leva eller dö. För familjen utanför fängelset blir effekten densamma, då båda bröderna försvunnit från det liv de känt.

Motsägelser

Den inneboende motsägelsen i hur fängelset genomgående beskrivs som kusligt, otäckt och nedbrytande samtidigt som dess existens motiveras genom idéer om rehabilitering och bättring.

Sammantaget så har min undersökning hittat exempel på hur fängelser (men också kropparna i det) beskrivs som kusliga, monstruösa och hotfulla. Trots spridning över tid, rum, och perspektiv har skildringarna varit förvånansvärt stabila på den punkten. Studien har också funnit många exempel på hur fängelset är en motsägelsefull plats: det används för att försöka dra gränser mellan o/önskade samhällsfenomen, men är också en plats där gränser mellan allt från vi/dem till liv/död kollapsar.

Ett centralt fynd i studien, som också kan sägas ha relevans för bredare diskurser och samhällsdebatter om fängelset, är den inneboende motsägelsen i hur fängelset genomgående beskrivs som kusligt, otäckt och nedbrytande samtidigt som dess existens motiveras genom idéer om rehabilitering och bättring. Hur en plats som till stora delar begripliggörs i samhället genom skräcktematik samtidigt kan förväntas vara förbättrande förblir paradoxalt.