En berättelse om Peter Garretts arbete i anstalt
Hur i dessa tider kan man åstadkomma en situation som leder till att intagna i anstalt motiveras till förändring? Det finns ett exempel i USA där ledningen för en hel delstats kriminalvård beslöt att ändra alla fängelsers sätt att fungera i syfte att minska återfallen.
Delstaten heter Virginia och den som startade nämnda process heter Harald Clarke. De som genomförde processen heter Peter Garrett och Jane Ball. De är båda dialogkonsulter med eget företag , Dialogue Associates, i England.
Peter Garrett har beskrivit hur han kom att arbeta med dialog:
” Jag gick från att sammankalla ad hoc-grupper av frivilliga deltagare, till att arbeta med grupperingar av människor som var släkt med varandra genom de organisationer där de arbetade. Till en början var dessa slutna system. Med ’slutna system’ menar jag att organisationen hade en uttalad maktstruktur som så småningom kom att fokusera på en enda ledningsgrupp av något slag. Personalen anställdes och delegerade en nivå av ansvar och ansvarighet i enlighet med deras roll och position i organisationen.
Mitt dialogförmedlingsarbete började med en enda grupp. Det är lätt att förbise den kompetens som behövs för att sammankalla en Dialoggrupp, men utan att få in folk i rummet kan man inte komma igång.
Så vilka är sammankallande färdigheter? Å ena sidan handlar det om att förmedla till andra vilket värde de får ut av att delta i en Dialog. Om de inte ser något värde, varför skulle de komma? Om du inte kan se värdet för dem, eller inte kan formulera det värdet på ett sätt som resonerar med dem, är det osannolikt att de deltar. För det andra kräver det en viss typ av närvaro (av uppmärksamhet och medvetenhet) för att rymma alla du förväntar dig att ha i rummet innan de kommer dit, såväl som senare, när de faktiskt anländer.”
Garrett berättar att han inte hade svårigheter att sammankalla dialoggrupper, t ex till helgmöten där han tillsammans med forskaren David Bohm samlade mer än 40 deltagare. Under många år sammankallade han regelbundet grupper på 100 till 150 personer.
På 1980-talet sammankallade han privata dialoger, var och en under bara en helg, med David Bohm. Han bjöd in personer som han visste skulle dra nytta av erfarenheten, men som kanske inte hade mycket gemensamt med varandra.
Peter Garrett började också arbeta med dialog ii Whitemoor-fängelset, med två huvuddialoggrupper under åtta respektive nio år. De hade en rullande grupp på 15 till 30 deltagare, som träffades på tisdagar i veckovisa 21⁄2 timmars dialoger och involverade över 700 möten totalt.

I arbetet på fängelserna kom han att förstå och uppskatta engagemangets dynamik, och han odlade en stil hos deltagarna att prata och tänka tillsammans som resulterade i konstruktiva förändringar för var och en.
I den andra fasen, från slutet av 1990-talet, började han medvetet gå från dialoggrupper bestående av frivilliga deltagare till att istället arbeta inom organisationer.
Han kunde se vilken inverkan grupperna hade på organisationslivet.
Medan de tidigare dialoggrupperna hade drivit något distinkt från varandra, gjorde arbetet i fängelser och sedan i kommersiella miljöer det möjligt för honom att börja förändra kulturen på lokal nivå inom en organisatorisk miljö.
Han började se de kontextuella behoven tydligare, och han lärde mig hur man omvandlar dessa behov till kreativa möjligheter genom dialog. Denna upptäckt av behov och möjligheter var en undersökning som gjordes öppet med deltagarna och var i sig en del av insatsen.
Det var en öppen process där alla kom att förstå situationen, snarare än att Garrett höll förståelsen i hemlighet som expert. Tillsammans kom man att förstå den oroliga situationen, den speciella formen av fragmentering som är involverad och vad man ska göra åt det.
Målet var att få människor i vilken organisation som helst att prata konstruktivt med varandra över organisatoriska nivåer
Garretts mål var att få människor i vilken organisation som helst att prata konstruktivt med varandra över organisatoriska nivåer. Han ville engagera människor på varje hierarkisk nivå som en jämställd, visa hur man gör detta och uppmuntra liknande beteende hos andra.
Peter Garrett beskriver vad som hände i delstaten Virginia.
Han träffade Harold Clarke som då var chef för Nebraskas kriminalvård 2015 och Clarke bjöd in Garrett till Virginia där Clarke hade blivit kriminalvårdschef.
När Harold Clarke kom till Virginia hade Virginia den sjätte lägsta återfallsfrekvensen i landet, och de hade åtagit sig att förbättra det. Sex år senare, 2016, hade Virginia den lägsta återfallsfrekvensen i landet på 23,4 % – och igen 2017, men med den ännu lägre frekvensen på 22,4 %.
Så något fungerade bra under regissören Clarkes mandatperiod.
Virginia hade cirka 45 fängelser som fängslade över 30 000 fångar och 50 frivårds- och samhällscenter som utökade antalet förövare i deras vård till nära 100 000 individer.
De skulle bli en ”läkande miljö”
Strax efter sin ankomst samlade han sitt utökade ledarskapsteam på cirka 100 och tillkännagav sin vision för byrån: De skulle bli en ”läkande miljö”.
Harold Clarke inledde månatliga endagsdialoger för regionala ledarskap, roterade runt de tre regionerna och tog med sig centrala nyckelpersoner. Sen i slutet av 2011 gavs Garrett och Jane Ball i uppdrag att göra fyra en veckors besök under 2012. Den tydliga uppgiften var att stödja införandet av Dialog , och han lämnade utformningen av aktiviteterna och programmet helt till Garrett och Ball utan några förberedelser. Detta indikerade graden av tillit och respekt de hade för varandra.
Förändringsprojektens resultat var på alla nivåer: strategi (minskning av frisläppande från de högsta säkerhetsnivåerna direkt till samhället), policy (minskning av överföringar till högre säkerhetsnivåer baserade på kränkningar), praxis (minskning av förlängning av straff), resurser (som biblioteksfaciliteter) och partnerskap (med externa myndigheter)
Peter Garrett kunde se människor förändras från att stöta på ett problem till att hitta en lösning som om de bekämpade bränder.
Vad är då dialog? Peter Garrett beskriver det så här:
” I dialog kan en grupp människor utforska de individuella och kollektiva förutsättningar, idéer, föreställningar och känslor som subtilt styr deras interaktioner. Det ger dem en möjlighet att delta i en process som visar deras framgångar och misslyckanden i kommunikationen och det kan avslöja de ofta förbryllande mönster av förvirring som ofta leder till att de undviker vissa problem eller, å andra sidan, att insistera, mot alla förnuft , på att stå och försvara sina åsikter om dem.
Dialog är ett sätt att observera hur dolda värderingar och intentioner kan styra vårt beteende, och hur obemärkta skillnader i kultur eller kön kan krocka utan att vi inser vad som händer. Det kan därför ses som en arena där kollektivt lärande äger rum, och ur vilken en känsla av ökad harmoni, gemenskap och kreativitet kan uppstå.
Eftersom dialogens natur är utforskande fortsätter dess innebörd och dess metoder att utvecklas. Inga bestämda regler kan fastställas för att föra en dialog eftersom dess kärna är lärande – inte som ett resultat av att konsumera en mängd information eller doktrin som förmedlats av en myndighet, inte heller som ett sätt att granska eller kritisera en viss teori eller program, utan snarare som en del av en process av kreativt deltagande mellan kamrater.”
Det vore förstås spännande att se dialogmetoden införas i svenska fängelser. Erfarenheterna från Virginia är övertygande.
Peter Garrett och Jane Ball fortsätter att arbeta med dialog, genom ett eget konsultföretag, Dialogue Associates, och genom föreningen Academy Of Professional Dialogue.
Om Peter Garretts bok, A new kind of Dialogue, heter det:
“It is a landmark in understanding the pervasive challenges of modern society”
Thomas Ekbom
Källor:
A new kind of Dialogue av Peter Garrett
Dialogue: A proposal av David Bohm, Donald Factor och Peter Garrett
Kommentarer är stängda.