Förhållandet mellan fängelser och medier utforskas i en ny bok av medieforskarna Anne Kaun och Fredrik Stiernstedt. I boken Prison Media – Work, Architecture and Technology Development används såväl historiska som nutida exempel för att analysera hur fängelser varit – och är – av central betydelse för utvecklingen av mediesystem och kommunikationsinfrastrukturer, men också hur fängelser i sig själva kan förstås som en slags medier.
Professor Anne Kaun och docent Fredrik Stiernstedt vid Södertörns högskola berättar här om sin bok.
I planer, drömmar och fantasier om framtidens fängelser spelar medier och kommunikationsteknologier ofta en huvudroll. ”Smarta” övervakningssystem som bygger på digitala teknologier, automatisering och artificiell intelligens lyfts fram som möjligheter vilka ska användas för att reformera och förändra fängelset. Sådana system ska inte bara leda till bättre övervakning och minska behovet av mänsklig övervakningspersonal, utan också leda till mer framgångsrik rehabilitering av de intagna på anstalterna.
År 2019 höll organisationen International Corrections and Prisons Association sin konferens i Lissabon. Temat för mötet var ”Technologies in Corrections”, och ordföranden Peter van de Sande var i sitt öppningsanförande entusiastisk över de möjligheter som nya kommunikations- och medieteknologier skapat. Han pratade om en digital revolution som skulle göra livet i fängelser bättre och enklare, både för personal och intagna, men varnade samtidigt för den motvilja mot innovation och förändring som han uppfattade var omfattande både bland beslutsfattare och anställda inom den internationella kriminalvårdssektorn. Kommunikationsteknologier och medier beskrevs som något nytt och främmande, som fängelserna var ovana vid, men som framtiden obönhörligt skulle föra med sig.
Men är medier och kommunikationsteknologier någonting nytt och främmande i fängelset? Eller är den samtida utvecklingen bara en ny version- eller en förlängning av en längre historia av växelverkan mellan medier, kommunikationsteknologier och kriminalvård?
Att fängelser och medier skulle hänga samman kan vid första anblicken verka ologiskt: fängelser föreställs ofta vara platser avskilda från samhället, där just medier och kommunikation lyser med sin frånvaro. Frånkopplade snarare än uppkopplade anläggningar, där kommunikationsteknologier spelar en mycket begränsad roll. Men vid närmare påseende framträder bilden av att mediernas historia och kommunikationshistorien är djupt sammanflätad med fängelset som idé och fysisk plats. Vi kommer att illustrera denna sammanflätning genom att belysa en specifik aspekt av relationen mellan fängelser och medier, genom att titta närmare på arbetsdriften på svenska anstalter, där en inte obetydlig del av verksamheten kan sägas vara en slags ”mediearbete”.
Mediearbete på anstalt
Det moderna industrifängelset i Sverige fann sin form efter andra världskriget. Olika former av arbete har naturligtvis varit en viktig beståndsdel av straff och bestraffning under lång tid, men det var i och med de nya fängelser som uppfördes under framför allt 1950- och 60-talet, efter 1940-talets stora kriminalvårdsreform, som det industriella arbetet blev en helt essentiell del av tillvaron i svenska fängelser, och av idén om rehabilitering och återanpassning till samhället (Nilsson 2017). De nya fängelser som uppfördes byggde, enligt ett berömt citat från generaldirektören Torsten Eriksson på principen att: ”först bygger vi fabriken, sedan bygger vi fängelset omkring den”. På platser som Kumla eller Norrtälje-anstalten konstruerades moderna industrilokaler, i vilka de intagna skulle arbeta med moderna maskiner och metoder för att tränas för en tillvaro utanför fängelset, och bidra till produktiv verksamhet och ekonomisk utveckling under det att de avtjänade sitt straff.
Vad tillverkades då i dessa fabriker?
En inte obetydlig andel av arbetet vid de moderna svenska anstalterna kretsade kring att tillverka komponenter och produkter för den svenska medie- och kommunikationsbranschen. Såväl Televerket som Posten var storkunder, och i början 1970-talet stod de för omkring 10% av allt arbete som utfördes i den svenska Kriminalvården, men också företag som Ericsson och andra kommersiella bolag i kommunikationsbranschen beställde tjänster från de svenska anstalterna under efterkrigstiden. Huvudsakligen handlade det om enklare elektroniska komponenter, eller produkter som postsäckar och kuvert, dvs. vardagliga eller enkla föremål av avgörande betydelse för att kommunikationen i samhället ska fungera. Förutom komponenter till sådana kommunikationsinfrastrukturer var också de intagnas arbete av central betydelse i distributionssystem för medier. Framför allt gällande distribution av tryckt material.
Här ett tidningsställ tillverkat på anstalten Kumla.
I pressens barndom hade dömda brottslingar ofta använts för att arbeta i tryckerier, ett smutsigt och farligt arbete. Men cellfängelsets ökade dominans, och det faktum att intagna vid sådana anstalter inte kunde tillåtas arbeta utanför fängelset, gjorde att deras betydelse i tryckeriverksamheten minskade. Visserligen fanns tryckerier på vissa svenska anstalter, t.ex. på Långholmen. Men det var huvudsakligen för distributionen av dagstidningar som intagnas arbete kom att bli viktigt: tidningsvagnar och väskor för tidningsbud tillverkades på svenska anstalter, och än idag är sådana vagnar och tidningsställ som används vid försäljning av tidningar i mataffärer och kiosker viktiga produkter, t.ex. på Kumla-anstalten.
Tidigare storkunder som Posten och Televerket spelar inte längre någon avgörande roll för mediearbetet på svenska anstalter. Men i kundregistret för 2018 kan man hitta 37 kunder som är medie- och kommunikationsbolag i någon form. Förutom traditionella medieföretag som Sveriges Radio och Sveriges Television och de stora dagstidningarna är det inom elektronik (Canon, Ricoh, Hexatronic) men framför allt inom reklam och PR som kunderna återfinns. Det som på engelska ofta kallas för ”display media”, det vill säga olika former av produkter som används för att visa reklam eller produkter i offentliga miljöer (som exemplet med tidningsställen ovan) är exempel på sådant som produceras på svenska anstalter idag.
Dessutom öppnade avskildheten och osynligheten för människorna inom fängelset för nya former av synlighet: å ena sidan övervakningen i fängelset där den fängslade individen alltid var föremål för en granskande blick och å andra sidan mediespektakel eller mediefantasier om fängelsets hemliga värld som frambringats i populärkulturen.
Dessa former av mediearbete lyfter fram en spänning mellan osynlighet och synlighet som går genom fängelsets kulturhistoria. Som den svenske historikern Dan Waldetoft (2005) har påpekat innebar uppkomsten av det moderna fängelset i slutet av 1800-talet att fängslade individer togs ut ur offentlighetens åsyn. Innan de moderna fängelserna växte fram i slutet av 1800-talet sågs fängslade individer ofta arbeta utanför fängelseanläggningarna, och inte bara avrättningar utan även transporter av fångar var ofta offentliga evenemang där de fängslade individerna gjordes synliga som ett spektakel för medborgarna. Detta förändrades mot slutet av 1800-talet (den sista offentliga avrättningen i Sverige hölls 1877), och under 1900-talet gömdes fängslade individer alltmer undan, och fängelserna blev avskilda och ”mörka” och ”mystiska” platser (ibid.). I cellfängelserna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var fängslade individer inte ens synliga för varandra: åtskilda av skärmar eller täckta av masker när de vistades i fängelsernas gemensamma utrymmen (vilket hände sällan) och i övrigt isolerade från varandra i separata celler. Cellfängelset som sådant var dock vanligtvis placerat synligt, ofta i stadskärnorna. Dessutom öppnade avskildheten och osynligheten för människorna inom fängelset för nya former av synlighet: å ena sidan övervakningen i fängelset där den fängslade individen alltid var föremål för en granskande blick och å andra sidan mediespektakel eller mediefantasier om fängelsets hemliga värld som frambringats i populärkulturen. En liknande dubbelhet i mediearbetet på anstalt finns i det faktum att när fängslade individer var mer synliga för allmänheten (t.ex. arbetade utanför fängelsets murar) producerade de huvudsakligen ”osynliga” medieinfrastrukturer, som att gräva efter jordkablar. Mediearbetet som utförs av de osynliga intaga i de samtida anstalterna är tvärtom mycket synligt i samhället och är ofta tekniker som just är avsedda för att skapa synlighet, genom så kallade ”display media”.
I och med outsourcing till låglöneländer och den ökade konkurrensen av s.k. ”skyddat arbete” (Samhällsföretagen, nuvarande Samhall) minskade kriminalvårdens konkurrenskraft på marknaden för manuellt arbete. Vid 1990-talets ingång publicerade kriminalvården rapporten ”Vägval för arbetsdriften” i vilken de skisserade denna utveckling och pekade på att arbetsdriften måste anpassa sig till en förändrad arbetsmarknad, där tjänsteproduktion blir allt viktigare. Samtidigt är det svårt att erbjuda servicetjänster med en arbetskraft som är lokaliserad till en fast plats: till fängelset. Den digitala utvecklingen har dock erbjudit nya möjligheter på detta område. Inte bara har det inneburit att intagna kan utföra olika enklare arbetsuppgifter, t.ex. har finska intagna fått ”träna” algoritmer i att förstå finskspråkiga texter, den digitala medieutvecklingen innebär också att övervakningsdata får ett ökat ekonomiskt värde.
Ett exempel är övervakningskameran, som visserligen först användes utanför fängelsesammanhang, men som fick sitt huvudsakliga användningsområde inom en kriminalvårdskontext och där utvecklades och förfinades, för att sedan spridas i hela samhället.
De intagna på fängelser kan således ”arbeta”, i betydelsen att de genererar värde, genom att övervakas. I amerikanska fängelser har t.ex. övervakningen (inspelningen) av telefonsamtal som intagna gör från fängelset kunnat användas för att utveckla teknologier för röstigenkänning, och på så sätt haft ett kommersiellt värde även utanför fängelset. På så sätt kan också fängelset ses som ett ”laboratorium” eller en ”test-bed” för teknologier som kan prövas ut på intagna (som inte har något egentligt val till huruvida de vill ingå i testet eller ej) för att sedan få en bredare användning utanför en kriminalvårdskontext. Ett exempel är övervakningskameran, som visserligen först användes utanför fängelsesammanhang, men som fick sitt huvudsakliga användningsområde inom en kriminalvårdskontext och där utvecklades och förfinades, för att sedan spridas i hela samhället. Ett annat liknande exempel på det, som visserligen utspelar sig utanför fängelset men som har med bestraffning att göra, är hur fotbojan utvecklades, från ett sätt att kontrollera dömda utanför fängelset, men där det ursprungliga patentet för fotbojan kommit att användas i en rad andra sammanhang, som t.ex. för att övervaka arbetare på företag, eller för att övervaka flöden av patienter och sängar på sjukhus men här finns också kopplingar till mer allmänt spridda teknologier som AppleWatch och eller fitbits. Sammantaget kan man konstatera att dessa exempel visar på hur kopplingen mellan medieutveckling och arbete på anstalt går som en röd tråd genom fängelsehistorien och att den digitala utvecklingen är bara den senaste omgestaltningen av detta förhållande.
Avslutning
Genom mediearbete har svenska intagna alltså bidragit på många sätt till våra kommunikationsinfrastrukturer som vi använder oss av än idag. När arbete diskuteras i samband med medie- och kulturindustrierna beskrivs det ofta i termer av frihet, kreativitet och självförverkligande. Men exemplet med hur intagna på svenska anstalter på olika sätt, genom sitt arbete, spelat och alltjämt spelar, viktiga roller för att medie- och kommunikationsindustrierna ska fungera, synliggör på ett tydligt sätt hur mediearbete också kan innefatta aspekter av ojämlikhet, utanförskap och ofrihet. Som vi pekat på följer mediearbete på fängelser i stora drag också den allmänna ekonomiska utvecklingen och påverkas t.ex. av globalisering och outsourcing sedan sent 1980-talet. Exemplet med mediearbete på svenska fängelser understryker också den viktiga roll som staten har för teknikutveckling, men då inte bara genom infrastrukturella satsningar som exempelvis bredbandsutbyggnad, utan också genom att finansiera och subventionera mediearbete (som det som genomförts på fängelser). Mediearbetet på svenska fängelser har huvudsakligen fokuserat på att producera komponenter och delar för medie- och kommunikationsteknik och för infrastruktur för massmedier. Men samtida exempel på digitalt arbete på fängelser visar också att Kriminalvårdsanstalter fungerar som experimentella verkstäder som bidrar till utvecklingen av nya medie- och kommunikationsteknologier, genom att ny teknologi testas på anstalterna eller genom att intagna tillhandahåller och dessutom annoterar data som behövs för utvecklingen av artificiell intelligens och maskinlärning.
Anne Kaun och Fredrik Stiernstedt
Referenser
Nilsson, R. (2017). ”First we build the factory, then we add the institution”: Prison, work and welfare state in Sweden c. 1930-1970. I: P. S. Scharff & T. Ugelvik (red.), Scandinavian
Penal History, Culture and Practice: Embraced by the Welfare State? (s. 35-56).
London: Palgrave Macmillan.
Waldetoft, D. (2005). Fångvården i Nordiska museet. I: Jönsson, L-E & Svensson, B. (red.), I industrisamhällets slagskugga. Om problematiska kulturarv (s. 66-84). Stockholm: Carlssons.
Kommentarer är stängda.