Vägar till ett tryggare samhälle. Kraftsamling för barn och unga.
Delbetänkande av Trygghetsberedningen, SOU 2022:67

En kraftsamling som blev en kommitté
Några veckor före jul förra året presenterade Trygghetsberedningen sitt senaste delbetänkande. Denna gång behandlades hur det förebyggande arbete kring barn och unga ska förstärkas inom två problemområden: ungas involvering i gängsammanhang samt våld i barn och ungas nära relationer.
Delbetänkandet kommenteras här av Torbjörn Forkby, professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet.
Det bestående intrycket efter att ha tagit del av utredningens 250 sidor är känslan av déjà vu. Det finns ett slags självrefererande uppläggning där tidigare, framförallt myndighetsproducerade, framställningar om form och innehåll för den brottspreventiva policyn återanvänds och anpassas till den aktuella frågan, med inslag som:
- Att aktörer, vertikalt från nationell till lokal nivå och horisontellt mellan olika organisationer måste komma samman för att forma gemensamma målsättningar och samordna sina resurser på ett mer effektivt sätt
- Att kunskap om välfungerande metoder måste spridas bättre och skickligheten att integrera dessa i det ordinarie arbetet måste stärkas
- Att det är bättre att komma in tidigt i en problemutveckling än att försöka bryta en kriminell karriärsutveckling som tagit fart
- Att insatser måste utvärderas i en helt annan omfattning än som görs idag
- Att brottsförebyggande arbete måste bedrivas mer kunskapsbaserat vilket bland annat innebär att arbeta i stegen framtagande av lägesbilder, problemanalyser, prioritering av insatser, utvärdering och lärande.
Tyngdpunkten i diskussionen ligger på individnivån, där ambitionen är att det preventiva arbetet på ett träffsäkert sätt kunna identifiera rätt individer i tidigt skede för att sedan stödja och påverka dem på rätt sätt från rätt personer i det lämpligaste sammanhanget. Och här relateras forskning om så kallade risk- och skyddsfaktorer och arbete enligt principerna om (individuella) risker, behov och mottaglighet.
När det gäller resurser och arenor skrivs skolan, återigen, fram som avgörande för barns och ungas utveckling, att civilsamhällets resurser är otillräckligt utnyttjade trots fritidens stora betydelse, att socialtjänsten har en central roll men är ständigt överbelastad, att hälso- och sjukvården är kompetent men felorganiserad samt att polisen är i en lovande utveckling men ännu inte funnit sina arbetsformer.
Involvering i gäng ska uppfattas som ett sådant nödläge att en nationell kraftansamling krävs
Alltsammans kokar ned till att i alla fall ungas involvering i gäng ska uppfattas som ett sådant nödläge att en nationell kraftansamling krävs. Relativt stort utrymme ägnas åt att diskutera hur den kommitté som föreslås axla ansvaret för kraftsamlingen ska se ut och hur den ska arbeta långsiktigt (om än på ett tidsbegränsat uppdrag). Kommittén ska kunna knyta till sig erforderlig expertis och ha ett nära samspel med den politiska makten.
Så till frågan vad Trygghetsberedningens förslag tillför. Jag kommer nedan fokusera på arbetet med gängfrågan som jag känner till bättre. Vad kan alltså sägas om deras förslag till hur vägarna till ett tryggare samhälle ska skapas? Deras främsta bidrag härvidlag utgörs faktiskt främst av det som inte sägs som det som är nedpräntat. Betänkandet utgör härmed en välbehövlig påminnelse om att den policy som verkats fram under lång tid inte bör slängas över bord bara för att det finns vissa riktigt svårhanterliga problem. Denna policy torde nämligen ha bidragit till en generellt hög tillit i samhället, att tryggheten är relativt god och att brottsligheten inom många områden har sjunkit.
Och även om det finns en uppmaning om en kraftsamling, återkommer betänkandet i mer eller mindre framskrivna former till att brottsprevention inte kan ses som några isolerade aktiviteter frikopplade från den övriga politiken. Dess framgång är tvärtom beroende av hur väl ordinarie aktiviteter inom skola, fritid, civilsamhälle, socialtjänst och polis fungerar. Om jag tolkar andemeningen rätt finns en ambition om att minska förhoppningar ställda till att det ska dyka upp några nya undergörande innovationer, eller för den delen repressiva påhitt som radikalt skulle förändra spelplanen. Förmodligen görs också en hel del redan idag som är bra.
Det krävs en politik som fokuserar på de mekanismer som skapar gängens grogrund
På detta sätt är betänkandet välgörande fritt från braskande utspel om att än den ena eller den andra kontrollinsatsen eller integritetshotande tilltaget behövs i bekämpningsivern av (framförallt) gängen. Istället måste gängfrågan ses inom en vidare förståelse för hur samhällsordningen förändrats, och då krävs en politik som fokuserar på de mekanismer som skapar gängens grogrund. Men det sägs samtidigt att denna medvetenhet kanske inte räcker till för att få till stånd de åtgärder som krävs, då det rör sig om områden där det råder ”grundläggande politiska åsiktsskillnader”. Lakoniskt skulle man därför kunna foga en avslutande bisats till nedanstående citat: ”varför det är mer framkomligt att reducera diskussionen och interventionerna till enskilda främmande individer som kan framställas som drivna av helt andra krafter än folk i gemen”.
Det finns i flera fall grundläggande politiska åsiktsskillnader
”Många av de åtgärder som behövs för att motverka att barn och unga dras in i gängkriminalitet hör hemma på en övergripande samhällsnivå, inom politikområden som arbetsmarknadspolitik, integrationspolitik, socialpolitik, bostadspolitik, fördelningspolitik osv. För att på allvar komma till rätta med situationen krävs sannolikt ett omfattande, målmedvetet och mycket långsiktigt reformarbete inom flera av dessa områden. Detta är komplexa områden med många olika hänsyn att ta. Det finns i flera fall grundläggande politiska åsiktsskillnader” (s. 196).
Sett i relation till det som Tillitsdelegationen själva formulerar om vad som nödvändigt för att på allvar hantera situationen, kan tillsättandet av en aldrig så väl fungerande kommitté uppfattas som marginell, som en tummetott istället för en rock. Såtillvida är det också svårt att se hur arbetet med att identifiera enskilda riskindivider och förbättra samverkansstrukturer ska kunna lyckas, om detta inte förenas med ett likaledes aktivt arbete mot ekonomisk och social marginalisering, för barns och ungas rättigheter och delaktighet samt för samhörighet inom socialt utsatta områden. Därtill måste insatserna också inkludera möjligheten till möten och mobilitet mellan dessa och mer välbeställda områden.
Väl känt att de som attraheras av gängen är de som har pålagringar av en mängd olika risker under sin uppväxt
I diskussionen om orsaker till framväxten av gäng och vilka personer som involveras i dem samt vilka insatser som då är lämpliga, skapas inte sällan ett olyckligt motsatsförhållande mellan individuella, gruppmässiga och strukturella förklaringar. Senast hänförde DN en sådan uppdelning till Carin Götblad (DN 230115) som sades inte köpa ”att förklaringen stavas socioekonomi och att unga i Sverige saknar livschanser”. Istället talar hon i artikeln om en onormal moralutveckling och avsaknad av empati. När man ser till gängforskningen är det väl känt att de som attraheras av gängen är de som har pålagringar av en mängd olika risker under sin uppväxt. Det rör sig här om svåra familjeförhållanden, personliga egenskaper så som svårigheter till impulskontroll, aggressivt beteende i tidig ålder, umgänge med personer med utvecklad kriminalitet med mera (Forkby, Kuosmanen & Örnlind, 2000; Vigil, 2020). Det är också klart att gängen enbart involverar en liten andel av personer som växer upp i sådana förhållanden. Man kan då tänka sig att förklaringen till gängens uppkomst kan reduceras till att dessa växer fram om det finns tillräckligt många individer med sådana särskilt stora problem, om förutsättningar i övrigt är de rätta. Men hur förklarar man i så fall att gäng växer fram i större omfattning i vissa bostadsområden och samhällen än i andra? Är det då så många fler unga har en onormal moralutveckling och empatistörningar i de utsatta områdena i Sverige än exempelvis de nordiska grannländerna?
Mer rimligt torde det vara att gängens framväxt är ett resultat av många olika samverkande faktorer, inte minst från ett samhälle som är varit i stark omställning och där marginaliseringsprocesser och splittring mellan olika samhällsgrupper skapat en grogrund för gängen. Att sedan gängen i första hand attraherar dem i större svårigheter är inte så svårt att förstå. De är dem som i första hand lockas av att det finns en kompenserande arena på vilken de kan få framgång, det är också dem som kan ha utvecklat sådana resurser (exempelvis i form av våldsanvändning) som är användbara för gängen, och det är dem som kan ha varit särskilt receptiva för att omvandla medieindustrins gängromantisering till det egna identitetsprojektet.
Det är också viktigt att se att sådant som empati och moral till stor del påverkas av det sammanhang man befinner sig inom. För att klara av att utföra vissa av de handlingar som uppfattas nödvändiga för gängets överlevnad, fungerar gruppdynamiska processer så att de hjälper individen till att neutralisera känslan av skuld och skam, förminska lidandet och avhumanisera offret inte minst genom att hänföra till att kontrahenten är medveten om spelets regler.
Att gängen växer fram måste således till stor del förklaras med hjälp av strukturella förklaringar, förståelsen för hur de fungerar måste sökas med stöd av gruppteorier medan vilka unga de främst attraherar kan till stor del besvaras med individuella förklaringar. Men dessa förklaringsnivåer kan inte isoleras från varandra, utan måste också sättas i samband. Det form av hypermaskulinitet som man kan se gängen, är exempelvis inte något som en enskild individ hittat på eller som är en följd av dennes inre drivkrafter utan utgör ett socialt och kulturellt sätt att uttrycka kön på som den enskilde tar till sig och omsätter i olika (sociala grupp-) sammanhang (Messerschmidt, 2000).
Att insatserna ges tidigt hänger samman med att det är mycket svårt att bryta en utveckling där en ung person har tagit till sig de myter som gänget tillhandahåller
För att förstå gängen och hur deras strategier fungerar måste man alltså väga in såväl samhälleliga, gruppdynamiska som individuella förklaringar. Likaledes måste interventioner och stödinsatser riktas mot samtliga de nivåer som har betydelse för deras framväxt och fortlevnad. Man måste med andra ord rikta insatserna mot att stödja barn till att fungera i ordinarie sammanhang genom arbete med moraliska frågor, föräldraanknytning, trauman, manlighet med flera, men samtidigt också på (lokal)samhällsnivå mot sådant som kan destabilisera gängens mytbildningar om individuell framgång och broderskap. Det handlar också om att bygga broar mellan barn boende i olika bostadsområden och med olika förutsättningar, skapa resursstarka fritidsaktiviteter, mobilisera goda krafter i bostadsområdena bland, och även om att arbeta mot marginalisering och diskrimineringsprocesser på samhällelig nivå.
För att göra den uppförsbacke det kan innebära bygga tillit och initiera ett stöd för en ung person mindre brant är det viktigt att ge insatserna i ett tidigare skede än som vanligen sker idag. Det är nämligen mycket svårt att bryta en utveckling där en ung person har tagit till sig de myter som gänget tillhandahåller, och som själv sett initiala framgångar med medlemskapet. Visserligen kan man se det som ett misslyckande att behandlingsinsatser i senare skede har svårt att nå framgång. Detta behöver dock inte ha att göra med att metoderna i sig skulle vara dåliga , utan om att motkrafterna är väldigt stora i dessa fall.
Gängfrågan framstår som dagens centrala värdemätare på hur politisk handlingskraft ska manifesteras, och den ockuperar även massmedias agendasättning
Gängfrågan framstår som dagens centrala värdemätare på hur politisk handlingskraft ska manifesteras, och den ockuperar även massmedias agendasättning. För något år sedan övertrumfades den av pandemin, men sätten att hantera dessa uppfattade samhälleliga farsoter är tämligen olika. Att bli klar över omfattningen, precisera vilka som kan drabbas, att finna sätt att förebygga och intervenera på bästa sätt påkallar i båda fall de en mängd myndigheters agerande. Relativt gängfrågan, tillskapades för att hantera pandemin mycket stora resurser också inom forskningen. På samma sätt som inom Polis och socialtjänsten måste ofta hälso- och sjukvården kunna agera direkt i förhållande till de problem de ställs inför. Men när befintlig kunskap är otillräcklig finns det en helt annan tradition av att skapa kunskapsbyggande processer. Inte sällan kommer dessa till stånd i former där forskning och praktik arbetar sida vid sida.
Centra måste få möjlighet till att bygga upp en stabil bas med långsiktigt finansiellt ansvarstagande från stat och region
Även om betänkandet återkommer till behovet av forskning, fou-arbete och utvärdering, finns inte mycket att hämta om hur detta skulle kunna förverkligas på riktigt allvar. För min del ser jag framför mig ett slags partnerskap som i ett första steg skulle kunna innebära etableringen av regionala resurscentra. Här skulle forskare och lokalt verksamma samlas för att tillsammans forma strategier som är anpassade såväl till vad kunskapsläget säger om en viss fråga som till de lokala omständigheterna. För att dessa centra skulle få reell betydelse måste de dock få en stabil bas från början med ett långsiktigt finansiellt ansvarstagande från stat och region. Liknande former har fungerat inom många andra områden, se exempelvis den flora av fou-verksamheter som finns knutna till välfärdsområdet (www.fouvalfard.org). Ett annat är forskningsprogrammet Connected Children där vi tillsammans försöker utveckla former för tidiga och samordnade insatser i partnerskap mellan forskning och praktik. Inspiration hämtas här från den skotska modellen Getting it Right for Every Child, men hur översättningen till svenska förhållanden ska se ut måste formas i kunskapsgrundade dialoger och samspel (https://lnu.se/en/research/research-projects/project-connected-children-partnership/).
Låt oss sluta hoppas på quick-fix lösningar för att istället grunda det brottspreventiva arbetet på ett mer långsiktigt kunskapsbyggande i partnerskap mellan akademi, myndigheter och praktiken
Jag vill mena att en kulturförändring behövs avseende hur problem förstås och hanteras inom områden som traditionellt grundas på ideologiskt baserade uppfattningar och därtill knutna förhoppningar. Låt oss därför se på gängfrågan i ett större samhälleligt perspektiv för att precisera dess omfattning i relation till andra frågor, identifiera vilka som drabbas direkt och indirekt och låt oss sluta hoppas på quick-fix lösningar för att istället grunda det brottspreventiva arbetet på ett mer långsiktigt kunskapsbyggande i partnerskap mellan akademi, myndigheter och praktiken.
Torbjörn Forkby
Professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet.
Referenser:
Forkby, T., Kuosmanen, J., & Örnlind, H. (2020). Bland bröder och fiender. Om gäng, manligheter och avhopp. Göteborg: Daidalos.
Messerschmidt, J. W. (2000). Nine lives : adolescent masculinities, the body, and violence. Boulder, Colorado: Westview Press.
Vigil, J. D. (2020). Multiple Marginality and Gangs: Through a Prism Darkly: Lexington Books.
Kommentarer är stängda.