Ett antal lärare och forskare i straffrätt vid svenska universitet har samlats för att bidra till en antologi med titeln ”Teori och politik – Straffrätt i omvandling”. Kännetecknande för dem är att några är disputerade – ingen av dem har disputerat före 2015 – medan andra fortfarande är i färd med sina avhandlingsarbeten. Det gemensamma för bidragsgivarna är också att de kan kategoriseras som ”yngre krafter” inom ämnesområdet.
Pelle Granström, Tidskrift för Kriminalvård, har läst den och funnit en stimulerande och utvecklande sommarläsning för landets straffrättsliga förslagsställare/debattörer, inte minst inom den politiska sfären.
I antologins förord är man angelägen att påpeka att respektive skribent har fritt fått tolka antologins övergripande titel med underrubrik. Därmed menar man sig kunna bidra till en samtidsbild, grundad på skribenternas individuella val beträffande både ämnesinriktning och stil.
Antologin utfärdar inga ”varningar” utifrån en gemensam ståndpunkt i fråga om utvecklingens goda eller dåliga sidor, betonar man i förordet.
Tilltaget att skriva en antologi inom ämnesområdet kan inte nog uppskattas! Att det är en yngre generation av straffrättare som samlats i den gör den inte mindre intressant.
Antologin är kreerad i rättan tid!
Att den svenska straffrätten är i förvandling – som antologins titel fastslår – är nog så sant och motiverar uppmärksamhet. Bl.a. en tilltagande gängbrottslighet och internationella trender inom straffrätten har skapat ett förvandlingstryck inte minst bland politiker att åstadkomma förändringar i straffrätten. Förändringshastigheten kan emellanåt betecknas som relativt hög och inte alltid präglad av samordning, ordning och reda inom det mycket komplicerade system som straffrätten utgör. Således är antologin kreerad i rättan tid!
Att akademin tar till orda är trevligt – man kliver upp på podiet i en tid där politikerskrået relativt opåtalat kan avfärda akademiskt baserade invändningar mot framkastat tankegods inom straffrätten med att ”forskarna tycker olika”. I själva verket bidrar antologin till en stimulerande och utvecklande sommarläsning för landets straffrättsliga förslagsställare/debattörer inte minst inom den politiska sfären (läs: plenumfria riksdagsledamöter).
Antologin fångar väsentliga fokusområden för den hittillsvarande debatten, grundad i flertalet fall på en kort historisk exposé över utvecklingen inom ett visst delområde fram till dagens (förändrade) läge. Begrepp och dilemman lyfts fram på ett välgörande sätt för icke-experten.
Att förändringsdiskussioner inom straffrätten fotas i hur dagsläget ser ut och inte hur den såg ut en gång, torde vara en självklar utgångspunkt – men är tyvärr inte alltid det när man lyssnar till debatten. Här bidrar antologin också med sin uppdatering!
Gustav Almkvist diskuterar straffvärdesbedömningar vid flerfaldig brottslighet. Almkvist avslutar sin framställning med att hävda att grundfrågan inte är om flerfaldig brottslighet ska hanteras genom asperation (ibland populärt uttryckt ”mängdrabatt”) eller kumulation. Ytterst är det enligt Almkvists mening straffrättsteorins uppgift att visa på argument och tillhandahålla tankestrukturer för en kriminalpolitisk lämplighetsfråga. F.ö. kan detta gälla flera problemområden. Se där, ytterligare ett gott skäl för en straffrättsdebattör att välja antologin som sommarläsning!
Andreas Anderberg, diskuterar valet och kvalet mellan nya straffbestämmelser och straffskärpningsgrunder. Inom denna sfär befinner sig frågan om hedersrelaterad brottslighet.
Nätverksrelaterad brottslighet, s.k. hatbrott, brott mot blåljuspersonal är ytterligare signifikativa exempel.
Övergripande brottsrubriceringar som t.ex. terroristbrott riskerar att bli ”opersonliga” och i själva verket förminska sakens allvar
Anderberg uppmärksammar hur komplicerad den straffrättsliga tillvaron kan te sig utifrån en exemplifiering med att ”nya” brottsbeteckningar som kan vara kontraproduktiva i sin ambition att särskilt markera avståndstagande och varnagel. Han tar exemplet ”terroristbrott” och fallet Breivik. Den norske forskaren Jörn Jakobsen menar att sådana övergripande brottsrubriceringar riskerar att bli ”opersonliga” och i själva verket förminskar sakens allvar när det, som i Breiviks fall, rörde 77 fall av mord.
Uppkomsten av nya straffbestämmelser kan nästan sägas hålla jämn takt med diagnosutvecklingen inom psykiatrins DSM-system (inga direkta jämförelser i övrigt!). Anderberg framkastar tesen att nyutvecklingen av nya straffbestämmelser är en frukt av identitetspolitiska strävanden. En tes som säkert välkomnas av vissa debattörer och väcker oerhörd harm hos andra. Hur som helst hade det varit intressant om Anderberg ytterligare belyst denna tes!
Tova Bennet gör en spaning i sitt bidrag. En spaning om skuld. Tova Bennet ställer frågan vilken roll vad frågan om skuld – personlig klandervärdhet – har i rättsutvecklingen under senare tid. Hon riktar uppmärksamheten främst mot de två senaste mandatperioderna. Hon sammanfattar att utifrån de straffrättsliga förarbetena framträder bilden att personlig klandervärdhet inte uppfattas som särskilt viktig. Hon menar att fokus istället lagts på beteenden som beskrivs som skadliga eller förkastliga. Hon menar att reformerna innefattar ett långtgående straffansvar och detta skett utan någon närmare motivering eller diskussion.
Förslag om slopad ”straffrabatt” för unga berörs utifrån ett straffrättsligt perspektiv. Den hittillsvarande allmänna debatten i ämnet har så gott som uteslutande utvecklingspsykologiska utgångspunkter.
Tova Bennet berör också förslag om slopad ”straffrabatt” för unga utifrån ett straffrättsligt perspektiv. Den hittillsvarande allmänna debatten i ämnet har så gott som uteslutande utvecklingspsykologiska utgångspunkter. Därmed breddar hon diskussionen.
Men, ingen spaning utan tankar om ett framtidsscenario; Tova Bennet avlutar med att ge sin prognos om en (önskvärd?) utveckling; hon sätter sig vare sig i den neoklassiska straffrättskuttern eller den behandlingsideologiska ekan. Istället ansluter hon sig till en liberal/humanistisk båt under beteckningen ”responsibility without blame” (Lacey/Pickard).
Jakob Hellström tillkännager i sitt bidrag att den svenska(e) straffrättsveteren tycks ha tappat sin åhörarskaras öra. Han menar att vi måste ställa oss frågan varför.
Jakob Hellström tecknar en bild av den svenska straffrättens utveckling från behandlingstanken via nyklassicismen till dagsläget, som han skulle vilja ge beteckningen brottsofferparadigmet eller senklassicismen.
Experternas förlust av sin åhörarskara: Experten är död och vi har dödat honom
Jakob Hellström tar läsaren med på en intressant och vindlande tur med stöd av de grekiska filosoferna och ger sin beskrivning av utvecklingen fram till nu. Krävande och lärorikt för de flesta läsare! Framställt med ett visst mått humor. Han är drastisk i sina analyser. Han konstaterar att experten är död och vi har dödat honom, som svar på sin initiala tes om experternas förlust av sin åhörarskara.
Jakob Hellström avslutar sin framställning genom att hävda att en stor berättelse (den om nyklassicismen) är över och en annan har precis börjat. Dess grundelement utgörs av brottsoffret, menar han.
Det vore intressant att ta del av Jakob Hellströms tankar om i vilken utsträckning Brottsbalkens existens primärt är till för att tillgodose brottsoffrets ”upprättelse” eller primärt något annat intresse.
Om villkorlig frigivning och tidens vindar
Villkorlig frigivning, dess grunder och olika möjliga former är föremålet för Axel Holmgrens bidrag till antologin. Axel Holmgren ger bl.a. en behövlig och välgörande beskrivning av sakernas tillstånd och hur regleringen av villkorlig frigivning har varit över tid – fram till dagsläget. Holmgren konstaterar då, beundransvärt lakoniskt, att kanske inte alla känner till att en dömd som begår nya brott under löpande prövotid efter villkorlig frigivning får som huvudregel resterande återstående tid förverkad (BrB 34:5). Att min frukthandlare svävar i okunskap om detta förhållande må vara honom förlåtet. Att debattörer på området och medlemmar i vår lagstiftande församling delar okunskapen kastar ett förklaringens ljus över de populistiska drag i debatten som gjort sig gällande – och som Axel Holmgren också delvis fäster uppmärksamheten på.
Nå, hur ser Holmgren på dagens reglering av villkorlig frigivning? De nuvarande reglerna beträffande villkorlig frigivning får beteckningen ”en kompromiss mellan nyklassicism och populism” och påpekar för säkerhets skull att någon enhetlig och vedertagen definition av just populism inte står att finna. Då var det sagt!
Han vidgar perspektivet något genom att avslutningsvis hävda att dagens straffrättspolitiska tidsanda, genom att bestå av disparata enskildheter, helt enkelt inte låter sig fångas som en helhet. Inte direkt ett överbetyg….
Några av bidragsgivarna till antologin håller snävare och specifikt teoretiska anslag i sina bidrag.
Marie Kagrell diskuterar sexuella vilseledanden i sitt bidrag. Temat för bidraget är hur lagstiftarens uppdelning mellan straffbara och straffria vilseledanden ska förstås. Valet av tillämpningsområde är givetvis synnerligen aktuellt, sett i skenet av helt nyligen företagna förändringar beträffande sexualbrott i straffrättsligt avseende.
Borrar i gränsdragningen mellan terrorism och vansinne
Ett annat tämligen aktuellt studieområde ha valts av Ivar Lavett genom hans bidrag under rubriken ”Terroristattentat och vansinnesdåd”. Ivar Lavett borrar i gränsdragningen mellan terrorism och vansinne – som ju Ivar Lavett mycket riktigt påpekar också har straffrättsliga implikationer. Ett intressant – och evigt? – problemområde får hans belysning.
Till samma kategori som Marie Kagrells och Ivar Lavetts hör Maria Rasmussens bidrag Gradindelning av brott – särskilt om skuldfaktorernas betydelse. Maria Rasmusson avslutar sin framställning med att efterlysa en fortsatt diskussion om hur förhållandet mellan grad och straffvärde borde se ut, dvs en normerande diskussion.
själen skaver mot landskapet så som en båt skaver mot bryggan
Erik Svensson inleder sitt bidrag – Teori, politik och straffrättslig självförståelse – med ett citat av Tomas Tranströmer, som i dikten ”Ansikte mot ansikte” beskriver en februaridag då ”själen skaver mot landskapet så som en båt skaver mot bryggan”. Erik Svensson tolkar situationen inom straffrätten att rättspolitiken skaver mot straffrättsteorin. Straffrättspolitiken skulle då vara båten och straffrättsteorin utgöra bryggan enligt honom. Här kan det – närmast som en kuriositet – noteras att Tranströmer vid tiden då han publicerade sin dikt (1962) tjänstgjorde som psykolog vid dåvarande kriminalvårdsanstalten Roxtuna för unga dömda. Frågan är om han då – som praktiker och utförare inom straffrätten – såg sig sitta på bryggan eller i båten, för att anknyta till Erik Svenssons analogi? Jag är inte säker på att denna min upplysning kastar ytterligare ljus över analogin, men drar mig till minnes att jag under min tid som anstaltschef emellanåt tyckte mig ligga i sjön och plaska.
Lång näsa åt en mekanistisk och synnerlig teoribefriad debatt
Miriam Ingeson och Maria Rasmussen bidrar med varsitt avsnitt i antologin med en teoretisk diskussion kring begreppet orsakande i teori och tillämpning, respektive som tidigare nämnts gradindelning av brott och skuldfaktorers betydelse. Båda krävande texter som möjligen inte primärt tar utgångspunkt i den dagsaktuella bilden av det straffrättsliga läget i Sverige. Det skulle möjligen vara att texterna – i viss mening – räcker lång näsa åt en mekanistisk och synnerlig teoribefriad debatt som emellanåt präglar situationen.
Ansatserna och beskrivningsnivån i de senaste fem refererade bidragen är av en sådan art att icke-experten må spänna sig till sitt yttersta för att följa framställningarna – det gäller såväl för min frukthandlare och som för mig själv!
Dennis Martinsson tar ett bredare grepp på beskrivningen av straffrättens utveckling och förändring i nutid. Han tar ett närmast sociologiskt och politiskt beskrivande grepp i sin framställning.
Han exemplifierar utifrån åtgärder mot den aktuella terroristrelaterade och gängrelaterade brottsligheten. Först som sist konstaterar han att det inte tycks finnas någon direkt politisk opposition rörande den nuvarande och allmänna straffrättspolitiska inriktningen. Han lyfter fram intressanta fenomen i utvecklingen såsom en ökad användning av tvångsmedel, som förutsätter en kriminalisering av förstadier till brott. En sådan utveckling menar Dennis Martinsson vara svårförenlig med en straffrättslig systematik som är viktig att upprätthålla. Han menar också att utifrån ett klassiskt-liberalt perspektiv så kan en preventionistisk användning av straffrätten kritiseras.
Fenomenet ”vi” mot ”dom”-perspektivet gör sig gällande i straffrättsutvecklingen
Vidare belyser han fenomenet ”vi” mot ”dom”-perspektivet som han menar gör sig gällande i straffrättsutvecklingen. Dennis Martinsson ger som förklaring till denna utveckling att detta är ett sätt för politikerna att visa inför sina väljare att man tar brottsligheten på allvar.
Martinsson vill beskriva att den nordiska kriminalpolitiken tidigare kopplades till en allmän välfärdspolitik och menar att andra argument förefaller bli successivt alltmer framträdande i den politiska retoriken.
Martinsson utvecklar sin analys ytterligare utifrån begrepp som t.ex populism Avslutningsvis konstateras att det nuvarande politiska budskapet, som förefaller vara såväl gångbart som politiskt rationellt, är att argumentationen kretsar kring att ”de” hotar ”vårt” (svenska) samhälle.
Är/har kriminalpolitiken varit alltför inriktad mot straffrättsliga lösningar.
Linnea Wegerstad lyfter frågan om vilka nyckelpersonerna är i kriminalpolitiken, om vilka nya som uppträder där och eventuellt vilka som saknas. Hon anknyter i sin framställning till tidigare aktörer såsom Per Ole Träskman och Madeleine Leijonhufvud. Här är frågan om kriminalpolitiken är/har varit alltför inriktad mot straffrättsliga lösningar.
Linnea Wegerstad anger två huvudsakliga infallsvinklar vad gäller frågan om kriminalisering. Den ena anges som den rättsfilosofiska och den andra betecknar hon som ”kriminologifältet”. Med referenser till Nicola Lacey argumenterar hon närmast för den senare infallsvinkeln som också inbegriper en multidisciplinär forskningsagenda. Gör plats även för historia, sociologi och statsvetenskap är teser som Lacey omhuldar. Linnea Wegerstad för också ett resonemang om allmänviljan eller vad man vanligen betecknar som ”det allmänna rättsmedvetandet”.
Nå, vem/vilka är då dagens nyckelaktörer i kriminalpolitiken enligt Linnea Wegerstad? Hon hävdar i alla fall att det borde vara centralt för straffrättsvetare att undersöka om inte polisen är kriminalpolitikens nyckelaktör. Och tillägger frågeställningen om det bör vara så.
Vilka saknas då, enligt LinneaWegerstad? Här är hon mer försiktig, men öppnar ”för nya grenar” och att grenar behöver kapas på den planta som Träskman en gång liknade straffrätten vid.
Att ge rättvisa i referaten av bidragen i en antologi låter sig knappast göras. Min ambition med mina korta återgivanden av bidragen är att väcka läsarens nyfikenhet och – förhoppningsvis – få tillfälle att känna den entusiasm som jag själv känt när jag tagit del av dem! Ett angeläget bidrag i rättan tid!
Pelle Granström
Författarpresentation
Gustaf Almkvist, tf. hovrättsassessor, jur.dr., Uppsala Universitet
Andreas Anderberg universitetslektor, Malmö universitet
Tova Bennet postdok, Universitet i Bergen
Jakob Hellström, doktorand, Uppsala universitet
Axel Holmgren jur.dr., Stockholms universitet
Miriam Ingeson doktorand, Uppsala universitet
Marie Kagrell doktorand, Stockholms universitet
Ivar Lavett doktorand, Stockholms universitet
Dennis Martinsson universitetslektor, Stockholms universitet
Maria Rasmussen, doktorand Stockholms universitet
Eriks Svensson docent, Stockholm universitet
Linnea Wegerstad universitetslektor, Lunds universitet
Kommentarer är stängda.