Effekter av fotboja

Effekter av fotboja på förövare och deras familjer

2025-06-30

Sammanfattning

Intensivövervakning med elektronisk kontroll, ofta kallad fotboja, används internationellt som ett kostnadseffektivt alternativ till fängelsestraff, då det kräver mindre resurser och personal. Samtidigt är samhällsnyttan av fotboja beroende av hur den påverkar rehabilitering och återfall i brott. Denna studie undersöker den svenska reform som år 1997 utvidgade användandet av fotboja och visar att reformen inte bara minskade återfallsrisken utan också förbättrade sysselsättning och inkomster, vilket innebär att samhällsnyttan av fotboja är större än tidigare uppskattningar visat. Beräkningarna visar att samhällsnyttan är omkring sju gånger större än de kostnadsbesparingar som fotboja ger till följd av minskat behov av lokaler och personal på anstalter.

1 Inledning

Intensivövervakning med elektronisk kontroll, ofta kallad fotboja, används inter­nationellt som ett kostnadseffektivt alternativ till fängelsestraff, då det kräver mindre resurser och personal. Samtidigt är samhällsnyttan av fotbojan beroende av hur den påverkar rehabilitering och återfall i brott.

Teoretiskt sett kan fotboja både tänkas främja och försvåra rehabilitering. Medan upplevelsen av ett ”mildare” straff som avtjänas i hemmet kan öka risken för återfall, kan den också hindra dömda personer från att ”lära sig” brottsligt beteende i fängelset och ge dem möjlighet att behålla anknytning till arbets­marknad och familj. Tidigare forskning har visat att fotboja kan minska återfalls­risken, men det saknas studier om hur användandet av fotboja påverkar de berörda individernas arbetsmarknadsutfall. Det finns också skäl att tro att även familjemedlemmar kan påverkas positivt om fotboja förbättrar rehabiliteringen. Å andra sidan kan familjen också tänkas påverkas negativt. Exempelvis finns en risk att barn påverkas negativt av att behöva spendera mer tid i hemmet med en förälder som dömts till fängelse. Det saknas för närvarande studier kring hur tillgång till fotboja påverkar brottsdömdas familjemedlemmar.⁵

2 Bakgrund och 1997 års reform

Denna rapport undersöker den nationella utvidgning av fotboja som gjordes 1 januari 1997 i Sverige och som innebar att individer över 18 år som dömts till högst tre månaders fängelse att ansöka om elektronisk övervakning som ett alternativ till fängelsevistelse (BRÅ 1999).⁶ Reformen innebar att antalet personer som avtjänade sitt straff med elektronisk övervakning ökade från några hundra till nästan 5 000 deltagare. Samtidigt minskade det årliga antalet frihetsberövanden från cirka 14 000 till 9 000.

3 Data och metodik

I denna rapport använder vi data från Statistiska centralbyrån (SCB). Data­materialet omfattar hela den svenska befolkningen över 15 år under perioden 1990–2016. Dessa uppgifter kopplas till uppgifter om lagföringar från Brotts­förebyggande rådet (BRÅ), vilka innehåller information om brottstyp, brotts­datum, utdömda straff samt fällande domar i svenska tingsrätter. Eftersom vår empiriska analys fokuserar på reformen som infördes 1997, avgränsar vi analysperioden till 1992–1998. Detta för att undvika att vår analys påverkas av andra kriminalpolitiska reformer i Sverige under den studerade perioden.

Vi använder registret över fällande domar för att samla in information om personer som dömdes till fängelse mellan 1992 och 1998. Utifrån detta skapar vi mått på återfall i brottslighet, definierat som nya fällande domar. Datasetet kompletteras med ytterligare information om familjeband, sysselsättningsstatus, inkomster, civilstånd, barnens brottmålsdomar samt deras genomsnittsbetyg i årskurs 9.

För att kunna identifiera reformeffekten jämförs förändringen i utfallen för lagförda personer som var berättigade till fotboja, alltså de som dömts till upp till tre månaders fängelse, med lagöverträdare som dömdes till fängelsestraff på mellan 4 och 12 månader, och som alltså inte var berättigade till fotboja. Med hjälp av denna (“difference-in-difference”) metod används alltså kontroll­gruppen som en jämförelse för att kunna särskilja effekten av reformen från andra faktorer som kan ha påverkat utfallen, exempelvis konjunkturförändringar eller allmänna trender i brottslighet.⁷

Figur 1 visar andelen personer som dömts till fängelse ett visst år och som påbörjar sin vistelse på anstalten samma år. ⁸ Figuren visar inflödet till anstalter separat för lagöverträdare som dömts till högst tre månader i fängelse och de som dömts till mellan fyra och tolv månader. Vi kan tydligt se effekterna av 1997 års reform. Medan vi ser en kraftig nedgång i andelen personer som dömts till upp till tre månaders fängelse som påbörjar sin fängelsevistelse är trenden oförändrad för individer i ”kontrollgruppen” som dömts till längre fängelsestraff. Annorlunda uttryckt ser vi att ”gapet” i andelen personer som påbörjar sin anstaltsvistelse samma år som domen är konstant över tiden. Detta resultat visar på att antagandet bakom modellen tycks vara uppfyllt.

Figur 1 Andelen personer dömda till fängelse som påbörjar sin fängelsevistelse samma år

Anm: Mörkblå linje visar trenden för personer som dömts till upp till tre månaders fängelse (dvs. den grupp som reformen riktade sig till) och ljusblå linje visar trenden för de som dömts till 4-12 månaders fängelse (dvs. kontrollgruppen).

4 Resultat

Tabell 1 visar estimat för effekten av reformen för personer som dömts till upp till tre månaders fängelse (54 691 personer) jämfört med utfallen för personer som dömts till mellan 4 och 12 månaders fängelse och därför inte var berättigade (26 295 personer). I kolumn (1) visas medelvärdet för utfallsmåtten som är mätta som ett genomsnitt över tre år efter den initiala fängelsedomen. Kolumn (2) visar resultaten för en regressionsmodell som endast kontrollerar för ett begränsat antal kontroll­variabler. Kolumn (3) utökar antalet kontrollvariabler till att dessutom inkludera socioekonomiska egenskaper, domstol samt brottstyp. För att underlätta tolkningen visar de fetmarkerade siffrorna effektstorleken mätt i procent.

I tabellen kan vi se att lagöverträdare som är berättigade till fotboja löper mindre risk att dömas eller misstänkas för ett nytt brott inom tre år. Resultaten visar också att arbetsmarknadsutfallen förbättras: en ökad andel av de individer som är berättigade till fotboja är sysselsatta. De har dessutom en högre genom­snittsinkomst. Att lägga till fler kontrollvariabler förändrar inte resultaten, vilket tyder på att andra potentiella utelämnade faktorer inte påverkar resultaten på något meningsfullt sätt. Resultaten är både statistiskt säkerställda och ekonomiskt betydelsefulla. Exempelvis visar resultaten att reformen ledde till 2,2 procents minskad risk för att återfalla i brott, 13,1 procents ökning av andelen sysselsatta samt 22,1 procents högre årsinkomster.

I den engelska versionen av rapporten undersöker vi vilka mekanismer som kan tänkas förklara dessa resultat (se Grenet m.fl., 2025) och visar att resultaten tyder på att fotboja främst fungerar genom att göra det lättare för dömda personer att både hitta ett jobb och att byta arbetsgivare. En möjlig tolkning är att fotboja gör det svårare för potentiella arbetsgivare att identifiera före detta fångar i anställningsprocessen genom att minska förekomsten av oförklarade ”luckor” i deras meritförteckningar. I den engelska versionen av rapporten redovisar vi också resultaten för effekten på familjemedlemmarna (se Grenet m.fl., 2025). Resultaten visar bland annat att reformen ökade sannolikheten att de dömdas barn slutför grundskolan med 3,5 procent. Vi finner dock inga statistiskt säkerställda effekter på den andra (icke-dömda) föräldern.

Sammantaget tyder de stora förbättringarna i de dömdas arbetsmarknads­utfall, tillsammans med förbättringar i vissa utfall för deras barn och avsaknaden av negativa effekter på deras partner, på att samhällsnyttan med fotboja kan vara långt större än tidigare uppskattningar ger vid handen. För att illustrera detta genomför vi en förenklad beräkning av samhällsnyttan genom att kombinera våra resultat för de dömda och deras familjer. Dessa beräkningar inkluderar både de ökade årsinkomsterna och den minskade samhällskostnaden för återfall i brottslighet. Vår analys tyder på att samhällsnyttan kan vara minst sju gånger större än de direkta ekonomiska besparingarna av att använda fotboja istället för fängelsestraff som kommer från minskade kostnader för fängelsepersonal och lokaler (Bartels och Martinovic 2015, Kycklahan 2011).

Utfallsvariabel	Medelvärde för utfallsvariabeln (1)	Resultat utan kontrollvariabler (2)	Resultat med kontrollvariabler (3)
Lagförd	0,628	-0,023* (0,007)	-0,014* (0,007) 2,2%
Sysselsatt	0,268	-0,044* (0,006)	-0,035* (0,005) 13,1%
(log) Årsinkomster	2,729	-0,300* (0,048)	-0,221* (0,041) 22,1%
(log) Disponibel inkomst	6,420	-0,066* (0,026)	-0,068* (0,025) 6,8%
Antal observationer	80,986	80,986	80,986

Tabell 1 Effekten av ökad tillgång till fotboja på risken för återfall samt arbetsmarknads­utfall

Anm: Tabellen visar resultat från en “difference-in-differences”-modell över effekten av ökad tillgång till fotboja för personer dömdes till upp till tre månaders fängelse (54 691 personer) jämfört med utfallen för personer som dömdes till mellan 4 och 12 månaders fängelse och därför inte var berättigade till reformen (26 295 personer). I kolumn (1) visas medelvärdet för utfallsmåtten som är mätta som ett genomsnitt över tre år efter den initiala fängelsedomen. Kolumn (2) visar resultaten för en regressionsmodell som endast kontrollerar för ett begränsat antal kontrollvariabler (året för fängelsedomen, straffets längd samt demografiska egenskaper hos individerna). Kolumn (3) kontrollerar dessutom för socioekonomiska egenskaper, domstol samt brottstyp. Lagförd är en indikatorvariabel som antar värdet 1 om individen åter blev brottsmisstänkt eller lagförd och värdet 0 annars. Sysselsatt är en indikatorvariabel som antar värdet 1 om individen var anställd under perioden och 0 annars. Årsinkomster och disponibel inkomst mäts med den naturliga logaritmen vilket betyder att resultaten ska tolkas som effekten i procentuell form. Robusta standardfel visas inom parentes. * visar att resultatet är statistiskt säkerställt på 5-procentsnivån.

Sammantaget tyder våra resultat på att fotboja är mer samhällsekonomiskt lönsamt än tidigare antagits.

5 Avslutande kommentarer

I denna rapport utvärderar vi Sveriges införande av intensivövervakning med elektronisk kontroll (fotboja) år 1997, som möjliggjorde för personer dömda till högst tre månaders fängelse att avtjäna sitt straff hemma. Med registerdata visar vi att reformen minskade återfall i brott och förbättrade inkomst och sysselsättning för de berättigade. En möjlig förklaring är att fotboja gör det lättare att behålla eller söka arbete under strafftiden. Även om fördelarna främst gynnar de dömda, finner vi inga negativa effekter på deras familjer – tvärtom antyder resultaten att barns utfall kan påverkas positivt. Sammantaget tyder våra resultat på att fotboja är mer samhällsekonomiskt lönsamt än tidigare antagits.

Julien Grenet[b], Hans Grönqvist[c] och Susan Niknami[d]

Referenser

Bartels, L. och M. Martinovic (2015). Electronic monitoring: The experience of Australia. European Journal of Probation, 9(1), 80–102.

BRÅ (1999). Intensivövervakning med elektronisk kontroll: Utvärdering av 1997 och 1998 års riksomfattande försöksverksamhet. BRÅ rapport 1999:4.

Di Tella, R. och E. Schargrodsky (2013). Criminal recidivism after prison and electronic monitoring. Journal of Political Economy, 121(1), 28–73.

Grenet, J., Grönqvist, H. och S. Niknami (2025). The Effects of Electronic Monitoring on Offenders and Their Families. IFAU Working Paper 2025:12.

Global Prison Trends (2020). TIJ Report.

Henneguelle, A., Monnery, B. och A. Kensey (2016). Better at Home than in Prison? The Effects of Electronic Monitoring on Recidivism in France. Journal of Law and Economics, 59(3), 629–667.

Kyckelhahn, T. (2011). Direct expenditures by criminal justice function, 1982–2007. Technical report, Washington, D.C.: Bureau of Justice Statistics.

Renzema, M. och E. Mayo-Wilson (2005). Can Electronic Monitoring Reduce Crime for Moderate to High-Risk Offenders? Journal of Experimental Criminology, 1, 215–237. Williams, J. och D. Weatherburn (2022). Can electronic monitoring reduce reoffending? Review of Economics and Statistics, 104, 232–245.

---

[a] Denna rapport är en sammanfattning av ”The Effects of Electronic Monitoring on Offenders and Their Families”, publicerad i Journal of Public Economics.
Vi är tacksamma för kommentarer från seminarie­deltagare vid otaliga konferenser samt Matthew Lindquist, Hanna Mühlrad och Sara Romab. Finansiering från Handelsbankens forskningsstiftelser, Vetenskapsrådet samt Agence Nationale de la Recherche through EUR grant ANR-17-EURE-0001 uppskattas.

[b] julien.grenet@psemail.eu, Paris School of Economics.

[c] hans.gronqvist@ifn.se, Institutet för näringslivsforskning (IFN) samt Linnéuniversitetet, CESIFO.

[d] susan.niknami@sofi.su.se, Stockholms universitet, SOFI.

Fotboja minskar den ettåriga återfallsfrekvensen med upp till 48 procent

[5] Denna rapport är relaterad till en relativt liten forskningslitteratur om effekten av fotboja på återfall i brott. Många tidigare studier inom detta område har haft svårt att på ett adekvat sätt kontrollera för icke-observerbara riskfaktorer (t.ex. Renzema och Mayo-Wilson, 2005). Dock har senare forskning dragit nytta av kvasiexperimentella forskningsdesigner. En av de mest övertygande studierna är den av Di Tella och Schargrodsky (2013) från Argentina. Genom att utnyttja slumpmässig tilldelning av brottsmål till domare med olika benägenhet att döma till fotboja, finner författarna att fotboja minskar den ettåriga återfallsfrekvensen med upp till 48 procent. Williams och Weatherburn (2020) använder en liknande metod i Australien och visar att fotboja minskar risken för återfall inom två år med cirka 28 procent. Henneguelle m.fl. (2016) använder regionala variationer i införandet av fotboja i franska domstolar som ett instrument för att hantera andra riskfaktorer. Deras resultat tyder på att fotboja minskar sannolikheten för återfall inom fem år med cirka 10 procent. Som redan har påpekats saknas dock studier av effekten av fotboja på arbetsmarknadsutfall samt på familjemedlemmars utfall.

[6] Liksom i många andra länder ställdes vissa krav för att denna påföljd skulle beviljas: den dömda måste ha ett godtagbart boende, en regelbunden sysselsättning eller vara villig att söka arbete, samtycka till drog- och alkoholtester samt acceptera hembesök från kriminalvården. Dessutom krävdes samtycke från samtliga vuxna hushålls­medlemmar, och arbetsgivaren informerades ofta om påföljden. Kriminalvården hade även möjlighet att genomföra kontroller på arbetsplatsen.

Reformen resulterade i en kraftig ökning av antalet personer

[7] Det finns såklart många olika faktorer som påverkar individers risk för återfall och arbetsmarknadsutfall men så länge sådana faktorer påverkade båda grupperna på ett liknande sätt spelar de ingen roll för resultaten. Metoden fungerar om trenden i utfallen hade utvecklats lika i de båda grupperna om reformen inte hade införts. Även om det inte säkert går att veta är ett vanligt sätt att ”testa” antagandet att se om utfallen i de båda grupperna utvecklades lika över tiden fram till reformen. Om så är fallet är det rimligare att tro att denna utveckling hade fortsatt även om reformen inte hade införts.

[8] Inte alla personer som dömts till fängelse påbörjar sin anstaltsvistelse samma år. Dessutom kan tid i häktet avräknas mot fängelsestraffet och i vissa fall innebära att en person som dömts till fängelse slipper spendera tid på en anstalt. Detta innebär att andelen som påbörjar en vistelse på anstalt samma år som domen faller i regel är mindre än 100 procent.