I en över 800-sidig bok, Fra Retsfølelse til Retsfornuft, sammanfattar kriminologiprofessorn Flemming Balvig sin forskning om det allmänna rättsmedvetandet i Danmark och Norden.
Här visas hur det allmänna rättsmedvetandet kommit att få en alltmer framträdande roll i kriminalpolitiken, och att det därför har blivit allt viktigare att undersöka människors syn på straff.

Professor emeritus Henrik Tham har läst.

Paradigmskifte

Justitieministern anser att danskarna är trötta på att höra på kriminologerna och andra experter, och att hon själv styrs av sin känsla för rättvisa som hon delar med folket

Sedan 1990-talet har danska ministrar och ledamöter av Folketinget i tilltagande grad hänvisat till det allmänna rättsmedvetandet för att legitimera straffskärpningar. Folkets känsla för vad som är rätt och rimligt ska avgöra straffnivån. Denna syn formuleras i kontrast till tidigare förhållanden och hur det inte bör vara. Justitieministern anser att danskarna är trötta på att höra på kriminologerna och andra experter, och att hon själv styrs av sin känsla för rättvisa som hon delar med folket. Enligt statsministern väljer människor bäst själva och behöver inte experter som smakdomare: ”Det är tendenser till experttyranni som tenderar att undertrycka den fria folkliga debatten,”

Expertväldet har, enligt politikerna, lett till att straffnivåerna är för låga. Domstolarna straffar inte tillräckligt hårt, och domarna lever i en annan värld. Dansk Folkeparti hänvisar till realiteter, hur det faktiskt ser ut i samhället. Folkets sunda förnuft ska råda och våldsbrott ska straffas hårdare.

Balvig ser dessa uttryck som del av ett postmodernt paradigm. Det är ett perspektiv på kriminalpolitiken som framhäver brottsoffret och allmänhetens trygghet, och där kriminaliteten framstår som ett hot. Orsaken till brott ligger i bristande kontroll. Straff berättigas genom folkets syn. Politiken beskrivs som emotionell och demokratisk

Det postmoderna paradigmet kontrasteras mot det moderna som rådde före 1990-talet. Kriminalpolitiken berättigades då utifrån insatsers nytta och de förebyggande insatserna stod i centrum. Brott sågs som uttryck för social brist. Lagöverträdaren ville egentligen inte begå brott men var s.a.s. offer för uppväxt och omständigheter. Det var kriminalpolitikens uppgift att komma till rätta med de sociala hindren för ett laglydigt liv. Politiken sågs som rationell med experten som ledde arbetet inom ramen för välfärdsstatsprojektet.

Rättsmedvetandeundersökningarna

Med politiska hänvisningar till det allmänna rättsmedvetandet uppstår, åtminstone i princip, ett behov av att veta vad folket verkligen tycker om brott och straff. Forskarna som i egenskap av experter sidoställts i det postmoderna paradigmet får här en uppgift att kartlägga det allmänna rättsmedvetande som enligt politikerna ska ligga till grund för lagstiftningen. Det är denna utmaning som Balvig tagit sig an.

I sin forskning urskiljer Balvig tre typer av det allmäna rättsmedvetande: det spontana, det informerade och det konkreta. Det spontana rättsmedvetandet är den omedelbara och känslomässiga reaktionen på ett brott. Den mäts i undersökningarna genom enkla frågor i telefonintervjuer av typ om straffen i samhället generellt är för milda och om fler borde sitta i fängelse. Det informerade rättsmedvetandet undersöks genom brevenkät, där de svarande får ta ställning till ett reellt rättsfall i en vinjett och ange vilken sanktion som bäst passar enligt en lista över olika straff och andra åtgärder. Det konkreta rättsmedvetandet studeras genom att de människor som ingår i undersökningen får se en video av en fingerad rättegång baserad på brevenkätens vinjetter och därefter diskutera lämpliga sanktioner i grupp under ledning av en moderator för att slutligen anonymt ange sin åsikt i ett formulär.

Med mer information om ett rättsfall sjunker andelen som vill ha hårdare straff påtagligt

De genomgående resultaten i de olika undersökningarna är att det spontana rättsmedvetandet stöder politiska påståenden om att straffen i samhället är för låga. Med mer information om ett rättsfall i vinjettstudien sjunker andelen som vill ha hårdare straff påtagligt. Efter att ha sett videon med en rättegång och kunnat värdera situationen för både brottsoffer och gärningsperson, sjunker benägenheten att använda fängelse ytterligare. I genomsnitt ligger då förslagen till straff på samma nivå som i domstolarna eller betydligt under. I många citat från diskussionerna efter att ha sett videon ändrar deltagarna sin uppfattning om straff. Förståelsen för gärningspersonen ökar och straffbenägenheten minskar. Med mer information ökar också förslagen om rehabiliterande åtgärder.

Samma resultat visade sig när undersökningarna genomfördes i de andra nordiska länderna 2009 till 2012. Resultaten från undersökningen i Sverige finns att läsa i Svenskarnas syn på straff. Andra publikationer från den nordiska undersökningen tas upp i Balvigs bok och på hemsidan för Nordiska Samarbetsrådet för Kriminologi, där också formulären för postenkäten finns för fri användning (https://www.nsfk.org/nsfk-funding/funded-research-projects/the-public-sense-of-justice-in-scandinavia/).

Straffskärpningar kan inte berättigas genom hänvisning till att folket vill ha hårdare straff

Resultaten från Balvigs undersökningar pekar då inte på att straffskärpningar kan berättigas genom hänvisning till att folket vill ha hårdare straff. Kanske kan det invändas att den spontana och känslomässiga reaktionen är väl så viktig att ta i beaktande som den reflekterade reaktionen baserad på konkreta fall. Åtminstone i Sverige har både regering och riksdag uttalat sig för en evidens- eller kunskapsbaserad kriminalpolitik. Ett avgörande baserat på överväganden och mer fakta i målet bör då väga tyngre. För övrigt visar Balvig att även resultaten från opinionsundersökningar baserade på enkla frågor om behovet av hårdare straff pekar på en minskad straffbenägenhet i den danska befolkningen sedan 1990-talet.

Lärdomar för Sverige

Vilken relevans har då Balvigs bok för Sverige? Utvecklingen från ett nyttoparadigm till ett känslomässigt paradigm är tydlig också i Sverige. En straffande vändning i kriminalpolitiken sker vid övergången från 1980-talet till 90-talet. Det gäller också politiska uttalanden om att allmänheten oroar sig för alltför låga straff. Förra justitieministern Beatrice Ask t.ex. uttryckte i samband med presentationen av ett lagförslag 2010 om skärpta straff för allvarligare våldsbrott:

Det finns en otålighet ute i det svenska samhället där man uppfattar att straffen för väldigt grova våldsbrott inte ligger i linje med den allmänna uppfattningen […] Den här skärpta synen som finns ute bland människor märks inte i domstolspraxis […] därför finns det skäl att höja straffen för de allvarligaste våldsbrotten.

Andra politiker hänvisar till att det inte främst är effekten av straff som är det viktigaste utan allmänhetens uppfattning om rättvisa straff för brott. Härigenom kan politikerna undgå att ta ställning till påståenden från experter om att svensk, nordisk och internationell forskning mycket tydligt pekar på att det inte är fängelsestraffens omfattning som bestämmer brottsnivån eller att risken för återfall inte minskar med fler eller längre fängelsestraff.

Vilket resultatet skulle bli av en rättsmedvetandeundersökning i Sverige idag med omfattande skjutningar och dödligt våld vet vi inte. Om straffbenägenheten skulle ha ökat sedan den tidigare undersökningen vore det inte helt förvånande. Just utvecklingen av vissa typer av grov brottslighet talar för en upprördhet som skulle ge utslag.

Forskning visar att otrygga människor tenderar att kräva hårdare straff

Ett annat skäl till skärpt syn vore de politiska partiernas beskrivning av brottsutvecklingen. Tonen är kraftigt alarmistisk, skjutningarna anses vara ett hot mot hela Sverige och vem som helst kan drabbas, försök till förklaring saknas så gott helt och strafflagstiftning och fängelse förs fram som lösningen på brottsproblemet. En risk med denna hållning är att den ökar människors oro. Som Balvig påpekar med hänvisning till forskning tenderar otrygga människor att kräva hårdare straff.

Politiska påståenden om att domstolarna ligger för lågt i straffskalan riskerar bidra till minskat förtroendet för rättsväsendet. De nordiska rättsmedvetandeundersökningarna liksom studier i andra länder visar också att allmänheten tror att domstolarna dömer ut lägre straff än de faktiskt gör. Information om den extrema expansionen av strafflagstiftningen i Sverige, om 12 000 utdömda fängelsestraff per år och om kriminalvården som bygger ut för en ökning av fängelsebeläggningen med 50 procent vore alternativa fakta i debatten. Med korrekt upplysning om straffnivån i Sverige skulle kanske kraven på mer straff minska.

Som man frågar får man svar

På Almedalsveckan publicerade SOM-institutet vid Göteborgs universitet uppgifter om att 70 procent av svenskarna vill införa mycket hårdare fängelsestraff. Detta är välkomna siffror för dem som hänvisar till folket för straffskärpningar. Samtidigt är detta resultat just exempel på hur en rättsmedvetandefråga inte bör ställas, enligt Balvigs bok. Det är den oinformerade och känslomässiga inställningen som mäts.

Bör staten ha rätt att gå in i medborgarnas urin för att konstatera cannabisrökning?

Hur en fråga formuleras spelar också stor roll. I den narkotikapolitiska debatten är frågor av typ ”Tycker du att man ska få knarka i Sverige?” vanliga för att visa stöd för att polisen ska ha rätt att med tvång gå in i kroppsvätskorna för att konstatera konsumtion. En alternativ fråga skulle kunna vara: ”Tycker du att polisen ska ha rätt att tvångstesta barn när det visar sig att hälften uppvisar negativa provresultat?” eller ”Bör staten ha rätt att gå in i medborgarnas urin för att konstatera cannabisrökning?”.

Samtidigt som SOM-undersökningens resultat offentliggjordes, kom en undersökning från Rädda Barnen om allmänhetens inställning till åtgärder för att minska våldet i samhället. En tiondedel ville ha mera straff, nio tiondedelar ville satsa på förebyggande åtgärder.
Folkets krav på hårdare tag tycks inte vara så entydigt.