TfK frågade Emma Leijnse som är anställd som journalist på Sydsvenska Dagbladet och har profilerat sig som skol- och utbildningsreporter.
Leijnse tilldelades Publicistklubbens pris Guldpennan för att ha skildrat utvecklingen.
1
Vilka är de tre mest angelägna åtgärderna inom skolan för att förebygga brott?
Det absolut viktigaste för skolan är att göra det som skolan är bäst på: att ge barnen kunskaper som gör att de så småningom kan klara sig som självständiga vuxna.
Skolan förväntas ofta förebygga alla möjliga samhällsproblem, de föreslås arbeta mot hedersnormer, utbilda eleverna i trafikvett och privatekonomi.
Jag tycker att det räcker med att skolan är en bra skola på det sättet att den ser till att barnen uppnår de kunskapsmål som finns. Att som skola se till att alla barn når målen och kan komma vidare i sina studier, är det absolut viktigaste som skolan kan göra för att förebygga alla de där samhällsproblemen. Det är inte hedersnormer eller brottslighet specifikt som skolan ska försöka förebygga, menar jag, utan skolan ska ge barnen en möjlighet att komma vidare i sina liv och en tro på att de kommer att klara sitt vuxenliv. Om barnen får med sig det så har de mycket lättare att välja bort destruktiva alternativ som brottslighet. Brottslighet är ju ändå, föreställer jag mig, något som man börjar med om man ser väldigt begränsade alternativ.
2
Vilka aktörer bör vara särskilt aktiva? Lärare, fritidspersonal?
För att fler elever ska klara skolans mål vill jag framför allt lyfta fram två saker: att elever i behov av särskilt stöd får det tidigt, och att alla barn får lära sig läsa riktigt bra.
Särskilt stöd så tidigt som möjligt är inte bara är det bästa för den enskilda eleven, utan också det billigaste för skolan och det som på sikt ger högst avkastning för samhället. Ekonomen och nobelpristagaren James Heckman har i sin forskning visat att ju tidigare ett barn får hjälp att rätta upp svårigheter, desto bättre avkastning har insatsen. En satsad hundralapp på ett förskolebarn kan ge sju gånger tillbaka, enligt Heckman. Om samma hundralapp satsas på ett barn i slutet av grundskolan, har avkastningen minskat till mindre än hälften.
Tidigt stöd sparar stor möda och känsla av nederlag för både elev och lärare, och därför är det avgörande att särskilt stöd ges så tidigt som möjligt
En elev som har fått en självbild om att vara den trögfattade, eller som har blivit stökig på grund av att den inte hänger med i undervisningen, kommer att kräva oändligt mycket mer resurser för att komma ikapp. Tidigt stöd sparar stor möda och känsla av nederlag för både elev och lärare, och därför är det avgörande att särskilt stöd ges så tidigt som möjligt.
Men trots att alla vet vad som funkar bäst, så är det inte så i verkligheten. Det vanligaste är att elever får särskilt stöd i nionde klass. I många fall efter att skolpersonal larmat i åratal om att eleven inte kommer att nå målen. Många elever går ut med underkända betyg utan att någonsin ha fått extra hjälp.
Förklaringen till det uteblivna stödet i varje enskilt fall är säkert ofta att pengarna inte räcker just där och då. Ett spartänk som blir dyrt i längden.
Läsning är grunden för skolframgång. Alla andra ämnen blir lättare att lyckas i om läsflytet sitter. Men tiden för läsning i skolan blir allt mindre. Svenska elever läser allt mindre i skolan, både facklitteratur och skönlitteratur. 87 procent av alla niondeklassare läser noll sidor skönlitteratur en vanlig skoldag. Hälften, 50 procent, läser dessutom noll sidor facklitteratur en vanlig skoldag.
Varför? För att kraven på lärare att dokumentera kunskapsmål och uppfylla betygskriterier gör att många lärare helt enkelt inte hinner schemalägga någon läsning. Man tränar på strategier för läsförståelse, men man läser sällan längre texter så att eleverna får komma in i texten.
Samma har hänt med läsinlärningen: förr hade läraren på lågstadiet tid att läsa enskilt nästan varje dag med varje elev. Det förekommer knappast idag.
För att svara på frågan: jag vet inte vem som ska ha ett särskilt ansvar. Men skolan som helhet lyfter idag inte tillräckligt det som är skolans grundläggande uppdrag: att ge eleverna kvalitativ undervisning.
3
Hur kan skolan kompletteras med insatser från socialtjänst, BUP, polis osv?
Jag har liten insyn i polisens och socialtjänstens arbete, men något jag skrivit om är Skolfam, ett samarbete mellan skola och socialtjänst som verkar fungera väldigt bra och som ganska många kommuner har.
4
Hur kan skolan och föräldrarna samarbeta bättre kring elever?
Vad bör göras mer av I familjerna?
Jag tror väldigt mycket på föräldrautbildningar. En tidig insats som kostar lite men som forskning har visat ger stor avkastning i form av bättre uppväxtvillkor för barn.
Jag tror också att skolan ska samarbeta med föräldrarna främst kring skolarbetet, och igen, läsningen. I Helsingborg har kommunen jobbat med kombinerad lästräning eller läxhjälp för barn, samtidigt som barnens föräldrar får gå studiecirklar i hur man kan vara en bra skolförälder.
5
Hur bör skolan reagera när elever hotar eller använder våld?
Ska det finnas specialklasser för de våldsamma?
Detta är en fråga jag inte kan svara på. Sådana situationer kan ha så många förklaringar, kan uppkomma på olika sätt, och ha olika lösningar. Jag tror att det är lättare för skolan, och bättre för eleverna, att säkra de generella strukturer som behövs för att minimera risken för att elever blir hotfulla. När det ändå händer ska såklart möjligheten finnas att flytta elever.
6
Vad behöver göras för att slussa in de som misslyckas i skolan i samhällets olika nätverk?
Hur skulle aktivering av dessa se ut? Förlängd skolgång?
Ny strukturerad verksamhet genom socialtjänst eller?
Här finns återigen en generell struktur som motarbetar målet. Självklart finns det elever som klarar skolan dåligt, de kommer alltid att finnas. Men vi som samhälle har satt upp de regler som definierar ett skolmisslyckande: att eleven blir underkänd i vissa ämnen och därmed inte får söka sig vidare till gymnasiet.
Dessa krav, att man måste ha godkänt för att få gå gymnasiet, har bara funnits de senaste 25 åren. De har visat sig vara oerhört skadliga, inte bara för individer utan också för samhället. Nationalekonomer som studerat effekterna av att dessa krav infördes, kan se att de innebär att unga vuxna stoppas från att komma vidare i sina liv. De får lägre utbildningsnivå, högre arbetslöshet, ett försenat inträde på arbetsmarknaden, sämre löneutveckling.
Och när de inte kan försörja sig själva lika bra så blir det också dyrare för samhället.
Därför borde vi ta bort kraven om godkända betyg för att få komma vidare till gymnasiet. Och det borde finnas yrkesprogram för elever med svaga betyg, utbildningar som är utformade så att eleverna kan få ett jobb när de har gått färdigt utbildningen. Det finns många praktiska bristyrken på arbetsmarknaden, och det finns många elever som på grund av dåliga skolbetyg inte kan utbilda sig vidare. Det är en miss match som delvis finns av våra krav på behörighet till gymnasiet.
Ta bort behörighetskravet till gymnasiet
Chansen att unga väljer bort brottslighet ökar väl om de har andra alternativ. Att ta bort behörighetskravet till gymnasiet skulle vara att öka alternativen för unga som lyckas dåligt i skolan.
Thomas Ekbom
Chefredaktör Tidskrift för Kriminalvård
Kommentarer är stängda.