Glöm inte de yngre i den narkotikapolitiska debatten

Under 2020 var det strax under 30 000 personer som dömdes under narkotikalagstiftningen. Om den rejäla ökningen i antalet ärenden som har setts under de senaste fem åren fortsätter kommer det vara ännu fler barn och unga vuxna som tas in av polisen. Och för varje ung person som blir dömd, får böter, och hamnar i brottsregister finns det två till tre andra som tvingas att ge blod- och urinprov trots att de troligen är oskyldiga.
Det är en generation av missgynnade barn och unga vuxna som inte får glömmas bort i debatten.

Det skriver forskarna Russell Turner, Johan Lindwall och Anette Skårner, Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet.

Varje år lagförs cirka 100 000 personer i Sverige för olika brott. Strax under en tredjedel – cirka 30 000 personer – lagförs för brott mot narkotikalagstiftningen.¹ Merparten (65 %) av dessa lagförs för ringa narkotikabrott, vilket i huvudsak innebär eget bruk eller innehav av en mindre mängd narkotika som antas vara avsett för eget bruk,² och flertalet (ca 64 %) är personer under 30 år. Medan antalet lagförda brott har gått ner mellan 2010 och 2020 för de flesta typer av brott, har brott mot narkotikalagstiftningen gått i motsatt riktning och ökat med 148%.³ Enligt Brå kan denna ökning inte förklaras av att fler använder narkotika.⁴ De undersökningar som CAN årligen genomför av skolelevers drogvanor visar att andelen ungdomar som använder narkotika har varit stabil sedan sekelskiftet.⁵ Inte heller självdeklarationsstudier av den vuxna befolkningen visar på någon väsentlig ökning, varför Brå fastslår att ökningen av narkotikaärenden ”är helt frikopplad från bruket av narkotika i befolkningen”.⁶

Varför då ser vi då en sådan ökning av narkotikaärenden, och vilka är det som blir föremål för polisens ingripande? Narkotikabrott är, i likhet med brott mot trafiklagstiftningen, ett av få brott där det ofta saknas ett direkt brottsoffer och där staten agerar som målsägande. Det finns därför en stark koppling mellan antalet lagförda narkotikabrott och polisens och rättsväsendets prioriteringar. ⁷

Som Brå skriver:

”Sedan sekelskiftet har rättsväsendets fokus skiftat från att minska tillgången på narkotika, genom de grova narkotikabrottslingarna på den illegala narkotikamarknaden, till att minska efterfrågan, genom narkotikamissbrukarna i marknadens konsumentled. Polisens arbete mot narkotikabrottsligheten gick från att beivra försäljning till att beivra själva konsumtionen. Över tid har polisen också lagt mer och mer resurser på detta arbete.”⁸

Den grupp som polisen främst riktar sitt arbete mot är ungdomar och unga vuxna. I synnerhet är åldersgruppen 17 år eller yngre den grupp som andelsmässigt har ökat mest de senaste åren vad gäller narkotikaärenden.⁹ Detta alltså utan någon motsvarande ökning av andelen ungdomar som använder narkotika. I en analys av polisens arbete med lagföring av ringa narkotikabrott fann Brå att en påtagligt låg andel av de drogtester som polisen genomförde på denna åldersgrupp var positiva. ¹⁰Nästan hälften av de prover som genomfördes på barn och ungdomar som misstänktes för narkotikabrott var negativa. Ibland understeg andelen positiva prover 30 %. Det innebär att cirka två av tre ungdomar som polisen tar till häktet för blod- eller urinprov troligen är oskyldiga.

Sverige är ett av få länder i västvärlden där förekomsten av narkotika i kroppen är brottslig

Polisens rätt att i dessa sammanhang tillgripa tvångsmedel, som att kroppsvisitera och ta blod- eller urinprov, tillkom 1993 när straffet för ringa narkotikabrott skärptes. Eget bruk av narkotika kriminaliserades redan 1988, men straffskärpningen – som innebar att fängelse kom att ingå i straffskalan – gav polisen nya verktyg för att kunna styrka brottet ”eget bruk”. Det är värt att påpeka att Sverige är ett av få länder i västvärlden där förekomsten av narkotika i kroppen är brottslig och där polisen har rätt att undersöka kroppsvätska för att styrka detta. Sedan straffskärpningen 1993, vilken innebar kulmen av en lång rad straffskärpningar sedan narkotikalagstiftningen infördes 1968, har utvecklingen karaktäriserats av ett ökat fokus på straff och kontroll som inte har balanserats mot en motsvarande utveckling på vård- och behandlingsområdet.¹¹

Det är här värt att påminna om att andelen ungdomar i Sverige som testar narkotika har varit bland Europas lägsta sedan mätningarna började på 70-talet

Effekten av straffskärpningen 1993 utvärderades av Brå 2000. ¹² Ett av huvudmålen med straffskärpningen var att avskräcka ungdomar från att testa narkotika. Utvärderingen kunde inte påvisa någon effekt i avsedd riktning. I stället ökade andelen ungdomar som testade narkotika efter 1993 och fortsatte att öka under hela 90-talet. En liknande ökning fanns dock i många andra europeiska länder, och ett sätt att förstå den svenska utvecklingen är att den större samhälleliga trenden spelade en större roll än lagstiftningen och policy. ¹³Trenden under 90-talet har benämnts i termer av en normalisering av drogbruk bland alla åldersgrupper. ¹⁴ Det är här värt att påminna om att andelen ungdomar i Sverige som testar narkotika har varit bland Europas lägsta sedan mätningarna började på 70-talet. Andelen var alltså förhållandevis låg långt före eget bruk kriminaliserades och före straffskärpningen. Och trots 90-talets eventuella normalisering är andelen ungdomar i Sverige som testar narkotika fortsatt låg i jämförelse med flera andra europeiska länder.

Brås utvärdering fastslog att det var polisens insatser mot grova narkotikabrott som fick nedprioriteras för att fokusera på ringa narkotikabrott

Ett andra uttalat mål med straffskärpningen var att fler personer skulle bli föremål för vård- och behandlingsinsatser. Men trots en markant ökning av antalet personer som lagfördes för ringa narkotikabrott visade Brås utvärdering att det främst var äldre personer som redan var kända för sitt narkotikabruk som lagfördes. En möjlig förklaring till detta kan vara att det var personer med känd missbruksproblematik som prioriteras av polisen, då uppklaringsgraden vid narkotikabrott enligt kriminalstatistiken är näst högst efter trafikbrott, ¹⁵ och då närvaron av droger i kroppen ofta är tillräckligt för att kunna bevisa lagbrott. I sammanhanget kan polisens intresse för narkotikabrott förstås som en effekt av trycket från politikerna att öka uppklaringen. Vad gäller målet att fler skulle komma att bli föremål för vård och/eller behandling kan man anta att flertalet av dessa personer redan var kända av socialtjänsten och/eller i kontakt med vården. För att kunna lagföra så många personer var det dock nödvändigt för polisen att omprioritera sina resurser. Brås utvärdering fastslog att det var polisens insatser mot grova narkotikabrott som fick nedprioriteras för att fokusera på ringa narkotikabrott. Arbetets inriktning gick alltså från att bekämpa grov kriminalitet till att lagföra personer med kända missbruksproblem.

I många fall uteblir den professionella bedömningen av missbruksproblematiken och därmed också av vårdbehovet. Det är nästan enbart straff som delas ut.

Ur ett ensidigt narkotikapreventivt perspektiv skulle man hypotetiskt kunna hävda att det är positivt att polisen ändå tar många ungdomar och unga vuxna till provtagning ”i förebyggande syfte”, så att personer som har droger i kroppen kan remitteras vidare för stöd, vård eller behandlingsinsatser. Även om allt narkotikabruk inte är ett ”missbruk” som kräver samhällets ingripande och resurser i en klinisk mening, så skulle polisens riktade arbete mot ungdomar och unga vuxna potentiellt kunna tänkas vara ett sätt att få ungdomar att komma i kontakt med en professionell, som en socionom, som kan bedöma den unges narkotikabruk och eventuella vårdbehov. Dock har ingen utvärdering gjorts av straffskärpnings effekter i detta avseende. Statistik över påföljder vid narkotikabrott visar att 94 % av de som lagförs för ringa narkotikabrott får böter som påföljd.¹⁶ För personer under 18 har polisen en skyldighet att underrätta socialtjänsten. ¹⁷Vi vet lite om hur detta funkar i praktiken. Enligt en pilotstudie som gjorts av Socialstyrelsen finns det stora variationer i arbetssättet. ¹⁸ För personer som har fyllt 18 och äldre finns ingen skyldighet för polisen att remittera vidare. Med andra ord uteblir i många fall den professionella bedömningen av missbruksproblematiken och därmed också av vårdbehovet. ¹⁹ Det är nästan enbart straff som delas ut.

Det är inte svårt att föreställa sig hur skrämmande det måste vara att som barn under tvång behöva genomgå en sådan procedur när man inte har gjort någonting olagligt

Utifrån det ovan sagda blir två grupper av ungdomar och unga vuxna värda att uppmärksamma i den narkotikapolitiska debatten. Dels den stora gruppen – uppskattningsvis 25 000 barn och unga vuxna – som varje år tas till häktet för blod- och urinprov som visar sig vara negativt. Det är inte svårt att föreställa sig hur skrämmande det måste vara att som barn under tvång behöva genomgå en sådan procedur när man inte har gjort någonting olagligt. Det är inte heller vilka barn som helst som polisen griper. Brås utvärdering av polisens arbete vid narkotikabrott visade att pojkar var överrepresenterade bland de som togs in för provtagningen. ²⁰ I en analys av narkotikabrott bland ungdomar i Stockholm hittades samma mönster, men också att det främst var pojkar i socioekonomiskt utsatta områden som arresterades. ²¹ Detta trots att det självdeklarerade narkotikabruket var lägst i dessa områden. Med andra ord fokuserar polisen sitt arbete på redan ”utsatta” områden.

Återuppbygga förtroendet för polisen efter att generationer fått sin tillit förstörd genom polismetoder

För många ungdomar kan detta vara deras första kontakt med polisen. Det finns goda skäl att anta att en sådan kontakt kan skada förtroendet både för polisen och för samhället i stort, i synnerhet för barn och ungdomar som redan känner sig marginaliserade av samhället. Det är mycket troligt att ungdomar pratar med varandra om dessa erfarenheter och berättelser om orättvis behandling sprider sig snabbt. Kopplingar kan göras till polisens svårigheter att få stöd i lokalsamhällen i samband med utredningar av så kallade gängrelaterade brott i ”utsatta” områden. De främsta metoderna från USA för att motverka gängkriminalitet – som nu pilottestas i Sverige – har som en huvudkomponent att återuppbygga förtroendet för polisen efter generationer som fått sin tillit förstörd genom polismetoder som uppfattats som orättvisa och omotiverade. ²² Det är nästan 30 år sedan straffskärpningen i Sverige. Vi måste minnas den här första gruppen – cirka 25 000 barn och unga vuxna om året med negativa prov – som kan motsvara en generation i storleken en halv miljon. ²³

Det är en livstidsdom som man avbetalar på livet ut

Den andra gruppen ungdomar och unga vuxna som vi behöver ha i minnet är de vars urin- eller blodprover visar sig positiva i polisens provtagning – uppskattningsvis 12 500 barn och unga vuxna om året. Vi vet lite om denna grupp, då utvärderingar saknas. De ca 6 % som inte får böter kan bli föremål för insatser från Kriminalvården eller SiS, exempelvis på en anstalt eller ett särskilt ungdomshem. Där ges behandling i form av behandlingsprogram som bygger på kognitiv beteendeterapi, som Våga Välja-programmet. Effekten av sådana program är dock liten till tveksam, och det saknas tillgänglig statistik på dess effekt just på unga vuxna. ²⁴ Vad gäller de andra 94 % av de som lagförs för ringa narkotikabrott får böter som påföljd vet inte om en professionell bedömning har gjorts av dessa ungdomars eventuella missbruksproblematik och vårdbehov. Försteförfattarens egen forskning om svenska ungdomars narkotikabruk visar att det är ungefär 2 % av ungdomar som har ett konsumtionsmönster som kan anses utgöra skäl för oro. ²⁵ Det är troligt att en högre andel av de som lämnar positiva prov har behov av någon typ av stöd, men utan en professionell bedömning är risken stor att de går miste om rätt hjälp. Vi vet inte om deras förtroende för polisen, för stöd- och vårdgivare, eller för samhället i stort, skadas, men vad som står klart är att vid en fallande dom hamnar de i belastningsregistret. Detta kan bland annat innebära svårigheter med att få bostad, förlorat eller hinder för att ta körkort, svårigheter att komma in på vissa utbildningar och svårighet att få jobb. För vissa yrken, som lärare, finns en skyldighet att lämna registerutdrag från belastningsregistret vid anställning. ²⁶ Det är en livstidsdom som man avbetalar på livet ut.

Det skäl att anta att narkotikalagstiftningen dessutom har en negativ effekt på tilliten till samhällets institutioner hos de flesta som blir dömda

Tanken med kriminaliseringen av det egna bruket var ursprungligen att hjälpa och rädda, att få fler i behandling och att fungera preventivt för de yngre. Vi vet nu att lagstiftningen inte har fungerat som det var tänkt. Vi vet också att unga vuxna med en missbruksproblematik har stora rädslor och tvekar inför att söka vård på grund av Sveriges stränga narkotikalagstiftning. ²⁷ Vad möjligen än värre är så finns det skäl att anta att narkotikalagstiftningen dessutom har en negativ effekt på tilliten till samhällets institutioner hos de flesta som blir dömda, en effekt som är allt annat än preventiv eller vårdande utan troligen rent kontraproduktiv.

Det finns decennier av kriminologisk forskning som har påpekat den starkt negativa effekten av tidig kontakt med rättsväsendet

Vid tiden som eget bruk av narkotika kriminaliserades tillkom också Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Lagen var i ett europeiskt sammanhang relativt sträng, och innebar en samhällelig befogenhet att tvångsvårda personer mot deras vilja för ett narkotikabruk. Vid en sådan integritetskränkande åtgärd behöver noggranna LVM-bedömningar göras av socialtjänsten med hänvisning till ett fåtal angivna kriterier. Ett av dessa är att en person löper en uppenbar risk ”att förstöra sitt liv”, vilket alltså kan innebära att samhället ska använda sina resurser och ingripa. Men straffet som huvudsakligen ges när ungdomar eller unga vuxna har använt narkotika är dock ett straff som starkt riskerar bidra till att livet förstörs. Det finns decennier av kriminologisk forskning som har påpekat den starkt negativa effekten av tidig kontakt med rättsväsendet. Även ett enskilt gripande har långsiktiga negativa konsekvenser. ²⁸ Många andra länder har därför s.k. ”diversionary schemes” (ungefär avledningsprojekt). Exempelvis använder polismyndigheten i England just ett sådant avledningsförfarande för att av-/vägleda ungdomar till rätt stöd och vård utan att de hamnar i belastningsregister.²⁹

Återigen, med 30 år sedan den svenska straffskärpningen genomfördes i backspegeln, behöver vi ha i minne de flera tusen ungdomarna och unga vuxna – uppskattningsvis en fjärdedels miljon – som endast har fått ett straff som faktiskt riskerar bidra till att förstöra deras framtid, genom att de får det svårare att få en bostad, att utbilda sig och att få en anställning. Vi behöver också ha i åtanke den mycket mindre andel som gissningsvis hade varit förtjänta av en professionell bedömning av sitt stöd- och vårdbehov, men som endast fick böter och en prick i belastningsregistret.

Det är en generation av missgynnade barn och unga vuxna som inte får glömmas bort i debatten

Under 2020 var det strax under 30 000 personer som dömdes under narkotikalagstiftningen. Om den rejäla ökningen i antalet ärenden som har setts under de senaste fem åren fortsätter kommer det vara ännu fler barn och unga vuxna som tas in av polisen. Och för varje ung person som blir dömd, får böter, och hamnar i brottsregister finns det två till tre andra som tvingas att ge blod- och urinprov trots att de troligen är oskyldiga. Kostnaden för den här politiken får mätas i termer av effekter på dessa barn och unga vuxna som i huvudsak är föremål för kriminalisering av eget bruk.

Det är en generation av missgynnade barn och unga vuxna som inte får glömmas bort i debatten.

Russell Turner

Johan Lindwall

Anette Skårner

Källor:

¹ Brå Tidserier tabell 40C ”Lagföringsbeslut efter huvudbrott fr.o.m år 1975”.

² Brå Tabell 626 ”Samtliga godkända strafförelägganden och domslut där narkotikabrott ingår, efter ålder och typ av gärning, år 2009”. Nyare siffror finns inte tillgänglig.

³ Brå Tidserier tabell 40C ”Lagföringsbeslut efter huvudbrott fr.o.m år 1975”.

⁴ Brå (2016). Provtagning vid misstanke om ringa narkotikabrott: En undersökning av analysresultat 1998–2015’.

⁵ CAN (2020). Skolelevers drogvanor 2020: CAN rapport 197.

⁶ Brå (2016). Provtagning vid misstanke om ringa narkotikabrott: En undersökning av analysresultat 1998–2015’, s.21.

⁷ Brå (2016). Provtagning vid misstanke om ringa narkotikabrott: En undersökning av analysresultat 1998–2015’

⁸ Brå (2016). Provtagning vid misstanke om ringa narkotikabrott: En undersökning av analysresultat 1998–2015’ s.8

⁹ Brå (2016). Provtagning vid misstanke om ringa narkotikabrott: En undersökning av analysresultat 1998–2015’.

¹⁰ Brå (2016). Provtagning vid misstanke om ringa narkotikabrott: En undersökning av analysresultat 1998–2015’.

^¹¹ SOU (2000). Vägvalet – den narkotikapolitiska utmaningen (Narkotikakommissionen) 2000:126.

¹² Brå (2000). Kriminaliseringen av narkotikabruk: En utvärdering av rättsväsendets insatser. BRÅ-rapport 2000:21

¹³ Se även Gabri, A. C, Galanti, M. R., Orsini, N., & Magnusson, C. (2022). Changes in cannabis policy and prevalence of recreational cannabis use among adolescents and young adults in Europe – An interrupted time-series analysis. PLOS One, 17(1) e0261885. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0261885

¹⁴ Se bl.a. Parker, H., Williams, L., & Aldrige, J. (2002). The Normalization of ‘Sensible’ Recreational Drug Use: Further Evidence from the North West England Longitudinal Study. Sociology, 36(4):941-964. doi:10.1177/003803850203600408

¹⁵ Brå (2020). Handläggningsresultat för brottsmisstankar i brottmålsprocessen 2020: Sammanhållen statistik över utredning och lagföring av brottsmisstankar.

¹⁶ Källa: Brå tabell 630 ” Domslut där huvudbrottet är narkotikabrott, efter typ av gärning och huvudpåföljd, år 2009”. Nyare siffror finns inte tillgänglig.

¹⁷ Lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LuL) 6,7 §§ LUL

¹⁸ Sociastyrelsen (2018). Pilotstudie om vård och behandling till barn och unga som lagförts för brott Slutredovisning av regeringsuppdrag.

¹⁹ Det saknas nationella utvärderingar på huruvida om personer som får böter som straff för narkotikabrott också får remitteras vidare. Om den misstänkta är under 18 är det tänkt att socialtjänsten skall informeras. I en utredning av informationsdelning mellan socialtjänst och polis i brottsförebyggande arbete med barn och unga påstod Brå (2021:2) att det finns många oklarheter kring informationsdelning och det är ofta att information inte delas mellan myndigheter. För personer över 18 finns det inget krav att polisen ska kontakta socialtjänsten.

²⁰ Brå (2016). Provtagning vid misstanke om ringa narkotikabrott: En undersökning av analysresultat 1998–2015’.

²¹ Brå (2018). Narkotikaanvändning och misstankar om eget bruk bland ungdomar i Stockholm. Kort analys 2/2018.

²² Vi syftar här till Pulling Levers (Focused Deterrence) metoden, som i en svensk kontext har benämnts som Sluta Skjuter (se bl.a Kennedy, D. M. 2011, Don’t Shoot: One Man, a Street Fellowship, and the End of Violence in Inner-City America, New York: Bloomsbury.).

²³ Inga exakta siffror finns. Uppskattningar som presenteras är därmed grova och ganska konservativa beräkningar utifrån antal dömda per år för ringa narkotika brott, andel under 30 år, andel med negativa prov, justerad över tid.

²⁴ Kriminalvården (2014). Utvärdering av Kriminalvårdens behandlingsprogram: Sammanfattningsrapport. Kriminalvårdens Utvecklingsenheten.

²⁵ Turner R, Daneback K, Skårner A. (2020). Explaining trajectories of adolescent drunkenness, drug use, and criminality: A latent transition analysis with socio-ecological covariates. Addictive Behaviors, vol. 102. https://doi.org/10.1016/j.addbeh.2019.106145

²⁶ Skollagen 2 kap. 31 §.

²⁷ Se Turner, R. & Forkby, T. (2015). ”Vem är jag utan cannabis?” En studie om behandling för personer med riskbruk, missbruk eller beroende av cannabis: Behandlares och klienters perspektiv och förändringsprocesser. Trestads2 Rapport 2015:03. Göteborg: FoU i Väst/GR.

²⁸ Se Huizinga, D. & Henry, K. L. (2008), The Effect of Arrest and Justice System Sanctions on Subsequent Behavior: Findings from Longitudinal and Other Studies, i A. M. Liberman, The Long View of Crime: A Synthesis of Longitudinal Research. New York: Springer. För en nyare översikt, se Doherty, E. E., Green, K. M., & Ensminger, M. E. (2022), Long-term consequences of criminal justice system intervention: The impact of young adult arrest on midlife health behaviors, Prevention Science, 23: 167-180.

²⁹ Se exempelvis https://justiceinnovation.org/project/thames-valley-drug-diversion-scheme