Under denna rubrik publicerar TfK kommentarer kring ett ökat antal
allt märkligare initiativ och inlägg i kriminalpolitiken.

I en ledare i SvD konstaterar Paulina Neuding att en gärningsman ”dömdes till fyra års fängelse för stämpling till mord och till allmänfarlig ödeläggelse – och är därmed ute igen om tre år. Det är sådana låga straffsatser som ligger till grund för att gängen satt i system att utnyttja barn, i stället för att begå mord och bombdåd själva.”

Slutsatsen blir således att med en högre straffsats så skulle gärningsmannen valt att begå gärningen själv. Förstår jag Neuding rätt?

Neuding bör lämna villfarelsen att hon och hennes meningsfränder är de enda som i oerhört hög grad tycker illa om de handlingar som hon beskriver.

Pelle Granström

”Gör det olagligt att rymma.”

I Sverige är det inte brottsligt att rymma från fängelse eller sluten ungdomsvård. En sådan ordning är orimlig. Att rymma måste i sig vara straffbart. Samhällets signaler ska vara entydiga, och konsekvenserna för den som rymmer måste bli ännu mer kännbara.

Det är utgångspunkten för regeringen och SD:s tankar bakom förslaget till en brottsbalkändring för att göra rymning och rymningsförsök i sig olagligt.

Ett omfattande arbete har gjorts av Kriminalvården för att höja säkerheten vid anstalter och häkten. I rymningshänseende har åtgärderna visar tillgänglig rymningsstatistiken. Att varje rymning bemöts med en axelryckning är väl närmast att teckna en nidbild av sakernas tillstånd. En nidbild med populistisk kryddning – sådant slår an! Regeringen och SD vill nu uppenbarligen kväsa intagnas tankar på att olovligen lämna sina stillon genom att SIGNALERA entydig att det faktiskt är olagligt att rymma. Antalet rymningar har minskat drastiskt och nu ska de resterande elimineras i en framtid?
Men tankarna i förslaget om att en intagen som olovligen lämnar en öppen anstalt för en kort stund och sedan återvänder (efter att ha plockat svamp?); vad är det för daltande!

Pelle Granström

Hur tänkte ni nu…..?

13- och 14-åringar ska kunna dömas till fängelse. Det anser regeringen som ger Kriminalvården i uppdrag att redan den 1 juli nästa år förbereda särskilda ungdomsfängelser för åldersgruppen.

En av de anstalter som är aktuell i detta planeringsarbete är kriminalvårdsanstalten Kumla som är en representant för den högsta säkerhetsklassen i Sverige, klass1. Kumla är en av tre anstalter som är först ut av totalt åtta anstalter som redan den 1 juli i år ska vara beredd att ta emot intagna av den yngsta kategorien. Fyra avdelningar med åtta platser vardera kommer att förberedas. Platserna kommer att mejslas fram utifrån de befintliga platser som Kumla har i dag. En hårt ansträngd del av kriminalvården beläggningsmässigt. Tillskapandet av platserna för barn- och unga torde därmed öka påfrestningarna ytterligare.

Klass 1-antalterna kom att normeras efter den säkerhetsöversyn som skedde i början av 2000-talet efter ett antal spektakulära och allvarliga fritagningar som skedde på några av de dåvarande riksanstalterna. Inbrytningar visade sig kunna ske relativt enkelt även på den tidens anstalter av högsta säkerhetsklass.

En ny norm kom att utformas för säkerhetsklassificeringen av kriminalvårdens anstalter varav klass 1-anstalternas perimeterskydd (stängsel, murar och andra in-och utbrytningshinder) avsevärt förstärktes. Klass 2-anstalternas säkerhetsanordningar inriktades primärt mot att förhindra avancerade rymningsförsök. Klass 3-anstalterna försågs med åtgärder som avsåg att förhindra ”spontan-rymningar” av intagna med bedömd relativt låg rymningsrisk. En fjärde säkerhetsklass utgjordes av de anläggningar som saknade rymningshinder och närmast framtonar som en ordinär svensk bygdegård.

Klass 1-anstalterna utformades för att förhindra att resursstarka intagna med hjälp av yttre krafter skaffade hjälp med fritagningar. Förändringarna har givit en påtaglig effekt vad gäller frekvensen av rymningar från de slutna anstaltstyperna.

Frågan som nu uppkommer är emellertid ianspråktagandet av Kumlas klass 1-platser för den allra yngsta kategorien intagna. Anses de så väl skickade att rymma och därtill med resurser att mobilisera hjälp utifrån för att genomföra rymningar med understöd av tung beväpning och kanske t o m med helikopterhjälp? I många fall rör det sig om minderåriga som på uppdrag av samvetslösa äldre kriminella och med löfte om ett blygsamt arvode (”fett mycket pengar” som vanligtvis uteblivit) för sanslösa våldshandlingar. Långt ifrån alltid har personer drabbats än de som angivits i beställarens specifikation – planering och genomförande har ofta visat klara brister. Brottsverktygen har inte sällan – utöver handeldvapen eller liknande – varit för tillfället förhyrda VOI-velocipeder. Flyktplaneringen från brottsplatsen förefaller ofta ha varit påfallande begränsad (två tre kvarter från brottsplatsen) i många fall.

Vilka andra skäl än uppvisande av förment handlingskraft ligger bakom kriminalvårdens prioriteringar i detta fall?

Vilka intagna av Kumlas ”normalklientel” överförs till lägre säkerhetsklass än den ursprungligen tänkta till följd av prioriteringen – och med vilka konsekvenser?