Svenskar har funnit att frihetsberövande av fångar inte hjälper – en rubrik i Irish Times från 1977
Hur var det förr? Hur såg Kriminalvården i Sverige ut 1977?
Tidskrift för Kriminalvård chefredaktör Thomas Ekbom besökte Dublin i egenskap av regioninspektör det året och höll ett föredrag vid Prisoner´s Rights Organization seminarium.
Martin Cowley vid Irish Times skrev följande text:
Straffreformen i Sverige har kommit långt under det senaste decenniet. Med början i mitten av 60-talet med hjälp av en kampanj av en fångrättsorganisation, KRUM, fick reformrörelsen gradvis stöd i pressen, bland politiker och även bland fängelsetjänstemän.
Landet genomför nu reformer, vars grundtanke, som Thomas Ekbom förklarade, är att frihetsberövande inte förbättrar en förövares möjligheter att anpassa sig till friheten.
Där frihetsberövande var nödvändigt, föreskrev reformatorerna 1972, skulle det organiseras för att hålla gärningsmannen i nära kontakt med samhället.
Som biträdande chef för kriminalvården (fängelser) för Stockholmsregionen, besökte Ekbom Dublin förra helgen och talade vid ett seminarium för Prisoners Rights Organization.
Kriminalvården spelar en viktig roll i det svenska systemet.
Sverige har många fångar, men antalet har minskat kraftigt, sa han. Ett land med 8,25 miljoner människor, med de flesta av deras fängelser öppna institutioner, har cirka 3 500 fångar.
Förra året fängslades 69 % av fångarna i mindre än fyra månader och 11 % fängslades i ett år och mer.
Tendens till böter
En del av minskningen av antalet fångar beror på den ökande tendensen hos domare att utdöma böter eller döma till skyddstillsyn. Lokala åklagare, som hanterade en tredjedel av de 620 000 anmälda brotten förra året, ger också strafföreläggande.
Tidigare har Sverige trott att lagöverträdare skulle kunna behandlas i fängelse för att bli goda medborgare med experthjälp eller psykologer och socionomer, påpekade Ekbom.
Forskningsresultat visade negativa resultat av fängelsestraff, KRUM startade upp och 1973 rekommenderade en parlamentarisk kommission de reformer som antas. En stark önskan om förändring hade stått emot en stark motvilja mot det, sa Ekbom.
Ett centralt syfte med reformerna är att institutionsvården ska vara nära samordnad med den icke institutionella vården. Sedan 1974 har ytterligare 500 kriminalvårdare rekryterats. Målet för en fånges liv är att knytas till aktiviteter utanför fängelset.
Reformerna syftade till att fångar inte skulle institutionaliseras och för att hålla fångarna i kontakt med samhället, och så att de kan försöka ordna jobb vid frigivningen, kan fångar få permission och lämna fängelset i 48 timmar. Fångar placeras också i fängelser nära sina hem.
Efter fyra månader i ett öppet fängelse, eller sex i ett lokalt fängelse, kan en fånge ansöka om denna 48 timmars ”hemledighet”. Varannan månad efteråt kan han ansöka om det för att till exempel träffa sina lokala socialförsäkringstjänstemän eller presumtiva arbetsgivare.
Dessutom tillåts fångar att lämna fängelset under en period för att gå kurser eller behandling på annat håll, t.ex. mot drogberoende, vilket skulle hjälpa dem att återgå till ett normalt liv.
Enligt Ekbom arbetar fler och fler fångar också i arbeten utanför fängelset. Cirka 10 % av fångarna på lokala institutioner arbetade förra året eller studerade utanför fängelset och återvände för att tillbringa nätterna i fängelset (Frigång).
Eftersom fångar har kunnat lämna fängelset under korta perioder har det också varit nödvändigt för allmänheten att anpassa sig till dem. Detta var mycket i tankarna hos reformföreslagarna som har försökt att få fångarnas framtida grannar och arbetskamrater att ”släppa in dem i samhället”.
Andra förbättringar
Förutom de yttre kontaktreformerna har även andra förhållanden inne i fängelserna förbättrats. Brev censureras inte och interner kan läsa tidningar. Först när ett brev misstänks innehålla narkotika öppnas det av en högre fängelsetjänsteman.
Förbättrade besöksmöjligheter gör att människor kan besöka fängelser på lördagar och söndagar och stanna i fyra till fem timmar. Besök sker i internernas rum och besökare och intagna får inte störas. I slutna fängelser är äktenskapliga besök tillåtna.
Fångar kan använda telefoner. De kan överklaga beslut till fängelsemyndigheterna, i sista hand till justitieombudsmannen.
Intagna har rätt att ha samråd med fängelseledningarna i frågor av gemensamt intresse, men ”gårdagens stora möten är sällsynta nuförtiden”, sa Ekbom, eftersom fångarna föredrar att prata ensamma direkt med ledningen.
En ytterligare förbättring har följt av en förändring av strafflagen för tre år sedan. Detta har inneburit att villkorlig frigivning vid prövningen av en fånges ansökan inte får uppmärksamma hans beteende när han satt i fängelse men istället för konsekvenserna av hans fortsatta frihetsberövande.
De nya reformerna har inte orsakat oordning som vissa kanske hade befarat, förklarade Ekbom. Men det enda hotet mot dem som han fruktar är problemen som orsakas av narkotikahandel.
———————
Redan 1977 visste vi att frihetsberövande inte hjälper som reaktion mot brott. Vi kan låsa in, men de dömda kommer inte att rehabiliteras så som vi vill. Med fotboja förändras de dömda och återfallen blir mindre.
Personalens humanistiska attityd i kriminalvården 1977 kvarstår dock 2024 trots politikens rop på strängare straff.
Kommentarer är stängda.