Undertecknade, medlemmar i redaktionsrådet för Tidskrift för Kriminalvård, vill uppmana Magdalena Andersson och Socialdemokraterna:
Medverka inte till att sänka straffbarhetsåldern i Sverige!
Sverige har länge haft en straffbarhetsålder på 15 år. 15-årsgränsen har varit gällande i Sverige sedan 1864. Den bygger på en grundläggande insikt om barns särskilda skyddsvärde. Barnrätten utgår från det. Skyddsvärdet fastställs i Europakonventionen, FN:s konvention om Mänskliga rättigheter, Barnkonventionen och grundlagen RF1kap.2§. Lagstiftningen utgår från fakta om barns utveckling. Barn som begår brott är fortfarande barn. De kan begå mycket allvarliga handlingar, men de saknar tillräcklig mognad, den vuxnes förmåga till konsekvenstänkande, impulskontroll och förmåga att förstå följderna av en brottslig handling. Samhällets uppgift har därför varit att möta unga människor med ansvarstagande sociala och andra insatser för att vända en negativ utveckling och kompensera för brister, inte att tidigarelägga straffen.
Socialdemokratiska regeringar har varit djupt involverade i att stärka barns rättigheter
Under de år FN arbetade fram Barnkonventionen gav den socialdemokratiska regeringen stort stöd till arbetet. Lisbeth Palme var bland andra djupt engagerad i barnrättsfrågor och tillkomsten av Barnkonvention. Hon blev senare invald i FN:s barnrättskommitté som expert. Sverige var en av de första länderna i världen att ratificera Barnkonventionen 1990. Det tog 30 år innan den blev inkorporerad som lag år 2020. Även då var socialdemokrater djupt involverade och pådrivande genom socialministern Åsa Regnér.
Den socialdemokratiska traditionen har länge utgått från att sociala problem kräver sociala lösningar. När unga människor dras in i kriminalitet har svaret historiskt varit starkare skola, bättre socialt arbete, trygga bostadsområden och strävan mot jämlika livsvillkor. Det är denna politiska linje som byggde den svenska välfärdsstaten och som gav generationer av barn bättre livschanser än sina föräldrar.
Sverige har också genom Barnkonventionen förbundit sig att sätta barnets bästa i främsta rummet. FN:s barnrättskommitté har tydligt framhållit att straffbarhetsåldern mellan 14 och 15 år är lämplig utifrån barnets utvecklingsnivå. Men även påpekat att stater inte under några omständigheter bör sänka en redan etablerad straffbarhetsålder. Att göra det skulle innebära ett steg bort från den barnrättsliga utveckling som Sverige länge har varit en del av.
Det finns dessutom en risk att en sänkning får motsatt effekt mot den som eftersträvas. Något som Danmark erfor när straffbarhetsåldern av politiska skäl sänktes från 15 till 14 år. Kriminaliteten ökade. Danmark har nu återtagit 15 år som straffmyndighetsålder. Även forskning från andra länder bekräftar att sänkt straffmyndighetsålder ökar eller i alla fall inte minskar brottsligheten bland de unga. Kriminella nätverk utnyttjar redan i dag unga människor. Om samhället signalerar att även yngre barn ska mötas av straffrätten finns en påtaglig risk att rekryteringen flyttas ännu längre ned i åldrarna. Det som framställs som en lösning riskerar i själva verket att bli en förskjutning av problemet.
Den verkliga kampen mot kriminalitet börjar långt tidigare än i rättssalen. Forskning visar tydligt att uppväxtvillkor spelar stor roll för risken att barn dras in i brottslighet. Barnfattigdom, trångboddhet, skolmisslyckanden och brist på trygga vuxna ökar sårbarheten för rekrytering till kriminella miljöer. Politiska beslut som radikalt minskar barnfattigdomen skulle därför vara en av de mest kraftfulla brottsförebyggande åtgärder ett samhälle kan vidta.
Att bekämpa barnfattigdom ligger också djupt i socialdemokratins historiska uppdrag. Hela välfärdsstatens framväxt byggde på insikten att barns livschanser inte får avgöras av föräldrarnas ekonomi. Kampen för jämlika uppväxtvillkor, generella välfärdsreformer och ett samhälle där inga barn lämnas efter är en del av rörelsens DNA.
Forskningen visar också att en hög andel av de barn som begår allvarliga brott själva har varit utsatta för våld, övergrepp eller allvarlig försummelse. De bär alltså inte bara på ett ansvar för sina handlingar utan också på en egen brottsofferproblematik. Ett samhälle som vill bryta kriminalitetens cirklar måste kunna se båda dessa dimensioner samtidigt. Barn som både har utsatt andra och själva blivit utsatta behöver hjälp att bearbeta sina erfarenheter och hitta en annan väg i livet.
Slopa vuxenrabatten
Det finns dessutom ett grundläggande rättviseproblem i tanken att behandla barn som vuxna i straffrätten. Om barn, trots att deras hjärnor ännu inte är fullt utvecklade, ska mötas av samma straffrättsliga logik som vuxna uppstår i praktiken något märkligt: då får de vuxna en sorts vuxenrabatt. Samma brott måste alltid anses allvarligare när det begås av en fullvuxen människa som är känslomässigt fullt utvecklad, har större handlingsfrihet och ett större ansvar för sina val. Att sudda ut denna skillnad riskerar att försvaga själva principen om ansvar i rättssystemet.
Det finns också en djupare fråga om rättsstatens legitimitet. Ett rättssystem som börjar behandla allt yngre barn som straffrättsligt ansvariga riskerar att förlora i moralisk trovärdighet. När mycket unga barn förs in i straffsystemet suddas gränsen mellan barn och vuxna ut. Ett samhälle som inte längre tydligt håller fast vid den gränsen riskerar att försvaga respekten för rättsordningen i stället för att stärka den.
Socialdemokratin har historiskt varit som starkast när den har vågat stå emot krav på snabba och symboliska lösningar och i stället hållit fast vid långsiktiga reformer som stärker samhället på riktigt.
Det kräver politiskt mod att säga nej till åtgärder som låter handlingskraftiga men som riskerar att förvärra problemen. Men det är just detta mod som har gjort socialdemokratin till en av de viktigaste reformkrafterna i svensk historia. Vi förutsätter därför att Socialdemokraterna väljer den vägen även nu: att stå upp för barnets bästa, för en kriminalpolitik som bygger på kunskap och för ett samhälle där barn möts med ansvarstagande, stöd och verkliga möjligheter att förändra sina liv.
Thomas Ekbom
Chefredaktör
Torbjörn Forkby
Professor i social arbete vid Linnéuniversitetet
Frans Schlyter
F.d. utredare Kriminalvårdens huvudkontor
Birgitta Göransson
F.d. regionchef Kriminalvården i Göteborg och legitimerad psykolog
Henrik Tham
Professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet
Pelle Granström
F.d. anstaltschef och f.d. ledamot i Europarådets Anti-tortyrkommitté
Anne Ramberg
Advokat
Kommentarer är stängda.