I en nyutkommen antologi samlas ett stort antal beskrivningar och analyser av flyktingkrisen 2015 och dess hantering av svenska myndigheter. Författarna har alla på olika sätt varit engagerade i flyktingfrågan som enskilda eller genom arbete i frivilligorganisationer. Skriften utgör en stark kritik av flyktingpolitiken och behandlingen av flyktingarna ses snarare som en kris för Sverige. Genom boken vill författarna försäkra sig om att vi i framtiden inte ska kunna säga: ”Det visste vi inte”.
Henrik Tham har läst den Den onödiga flyktingkrisen.
Den onödiga flyktingkrisen. Rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015–2021 (red. Ingrid Eckerman & Karin Fridell Anter, Migra förlag/Stöttepelaren, 2021) är en diger bok på 528 sidor med 50 författare och 4 illustratörer. Bokprojektet har sin bakgrund i civilsamhällets engagemang i de flyktingar som sökte asyl i Sverige 2015 och strax därefter. Boken vill lyfta fram det lidande flyktingarna upplevt inte bara i sina hemländer utan även fått utså i Sverige. Lidandet i vårt land tillskrivs till stor del en inhuman flyktingpolitik, okänslig hantering av de nytillkomna och bristande rättssäkerhet i bedömningen av asylskäl. Ladda ner boken.
Boken är uppdelad i kapitel. 1) ”Varför den här boken behövs” ger utgångspunkten där flyktingkrisen ses som en onödig kris konstruerad genom det sätt på vilket de asylsökande behandlades. 2)”Brytpunkten 2015” ger en översikt av flyktingpolitiken genom en beskrivning av vilka det var som kom till Sverige, och hur lagstiftningen successivt skärptes för att sätta stopp för fler flyktingar, momentant och i framtiden. 3) ”Afghanistan – flyktingkrisens epicentrum” tar upp den grupp som kom att dominera debatten och där särskilt de ensamkommande unga stod i centrum. 4) ”Den ihåliga rättssäkerheten” ägnas särskilt åt bristerna i Migrationsverkets och även Migrationsdomstolens bedömning av asylskälen. 5)”Effekterna av den nya politiken” visar hur myndighetsbeslut lett till psykisk ohälsa och självmord bland de nytillkomna och även hur en alternativ politik skulle kunna ha minskat detta. 6) ”Civilsamhällets växande engagemang”, slutligen, lyfter fram de många människor och organisationer som engagerat sig för flyktingarna och den förtvivlan många upplevt i arbetet och särskilt i samband med avvisningar.
De många inläggen, berättelserna och analyserna kan knappast göras rättvisa i en kort anmälan. Några insikter och reflektioner kan dock vara värda att återge. Flyktingarna kom i den politiska och mediala debatten näsan helt att framställas som ett problem. Sverige kunde helt enkelt inte ta emot så många människor och särskilt inte från så annorlunda kulturer. Den svenska välfärden skulle ekonomiskt hotas. Själva etableringen av begreppet ”flyktingkris” sammanfattade problemet.
De flesta flyktingarna har kommit i arbetsför ålder där Sverige inte behövt ha utgifter för föräldraledighet, barnbidrag och nioårig skola.
Nu gick det ju trots allt ganska bra. Sverige har inte brutit samman. Frågan är hur vi klarat covid utan det stora antalet tidigare nytillkomna som i särskilt stor utsträckning arbetar inom sjuk- och åldringsvården. Även de som kom 2015 kommer att visa sig vara ett tillskott till svensk arbetsmarknad. Den ekonomiska bördan för Sverige som ofta lyfts fram, kan ju också som framhålls i boken ses på ett motsatt sätt. De flesta flyktingarna har kommit i arbetsför ålder där Sverige inte behövt ha utgifter för föräldraledighet, barnbidrag och nioårig skola.
Krisen blev en kris antagligen också för att flyktingarna fick klä skott för brottsligheten. I vidare mening blev de föremål för det ressentiment eller den bitterhet som av helt andra skäl präglar delar av befolkningen och som kommit till uttryck i högerpopulism. Att människor med utländsk bakgrund är överrepresenterade i viss grövre brottslighet är odiskutabelt. Det var dock inte flyktingarna från 2015 som stod för detta. Det dödliga skjutvapenvåldet utförs så gott vi vet framför allt av en liten grupp unga män bland andra generationens invandrare. Några särskilt uppmärksammade gruppvåldtäkter utfördes av unga ensamkommande. Det finns dock inget samband mellan antalet polisanmälda våldtäkter och de orter som hade flyktingförläggningar.
Flyktingen behandlas de facto som misstänkt och utsätts för administrativa beslut som kan vara väl så hårda som straffrättsliga men med mindre rättssäkerhet.
Flyktingpolitiken i sig resulterar i att de nytillkomna gör sig skyldiga till ett antal brott. Krav på pass och andra handlingar som inte finns kan ge upphov till förfalskning, behov av att bevisa anställning som inte gått att få kan leda till osant intygande, och avslag på asylansökan kan resultera i otillåten vistelse i landet. Till bilden av flyktingen som kriminell bidrar också myndigheternas syn på personen som ”illegal”, som någon som orätt försöker tillskansa sig fördelar. Beskrivningarna i boken över bemötandet från myndigheter leder tanken till de tidiga militärläkarna vars främsta uppgift var att avslöja simulanter. Detta sätt att betrakta flyktingar har i den internationella litteraturen beskrivits genom uttrycket crimmigration. Flyktingen behandlas de facto som misstänkt och utsätts för administrativa beslut som kan vara väl så hårda som straffrättsliga men med mindre rättssäkerhet.
Ett bidrag till boken drar paralleller till Förintelsen. Sådana liknelser bör göras mycket försiktigt och kan föra helt fel. Det hindrar dock inte att det finns lärdomar att dra av hur judarna behandlades före och under andra världskriget. Få kan i dag opponera sig mot påståendet att Sverige borde tagit emot mångfaldigt fler judiska flyktingar än vi gjorde. Även om Förintelsen inte var känd innan kriget, var egendomskonfiskeringarna, yrkesförbuden, nedbränningen av synagogor och misshandel och mord väl dokumenterade. Berättelser från dagens flyktingar ger exempel på liknande övergrepp.
Här kommer också frågan om den byråkratiska handläggningen upp. Zygmunt Bauman driver i sin berömda bok Auschwitz och det moderna samhället tesen att det var uppdelningen av färden till utrotningslägren i små delbeslut, där ingen av de inblandade tjänstemännen var ansvarig för helheten, som ledde till slutresultatet. Utan paralleller i övrigt beskriver boken på ett intressant sätt hur små landbygdskommuner och frivilligorganisationer hamnat i motsättning till myndigheter som i och för sig kanske handlat korrekt enligt regelverket, men som åstadkommit katastrofer genom att sakna helhetsbilden och inte ha möjlighet till identifiering med den asylsökande.
De större politiska besluten omformulerades i juridiska termer. Uppgiften för myndigheterna blev att ”göra barn utvisningsbara”
Bokens bärande kritik är den rättsosäkra behandlingen av de asylsökande och bristen på kunskap om faktiska förhållanden. Flera av de fall som återges är upprörande. Samtidigt, det var inte en lätt situation som regering och myndigheter ställdes inför. Enligt boken skedde en politisering av juridiken, och det vore förstås intressant att få veta om och hur budskap från departementet förmedlades till Migrationsverket och Migrationsdomstolen. Men fallen var ju inte heller enkla. Hur bedöma någons ålder, sanningshalten och övertygelsen i en nylig konvertering till kristendom, påstående om sexuell läggning som kunde bestraffas med döden i hemlandet eller hänvisningar till släkt- eller grannfejder i hemlandet som tvingade fram en flykt? Kanske skedde lika mycket en ”juridifiering” av politiken som en politisering av juridiken. De större politiska besluten omformulerades i juridiska termer. Uppgiften för myndigheterna blev att ”göra barn utvisningsbara”.
Av 162 000 asylsökanden fick trots allt 60 procent uppehållstillstånd, om än tillfälligt. En lösning, med boken som facit, hade möjligen varit att ge alla uppehållstillstånd och de rättsosäkra prövningarna hade kunnat undvikas. Flyktingfrågan kvarstår dock. Janne Flyghed skriver (Arbetaren dec. 2021) om EU:s fyra friheter som blev fem ofriheter, där den inre friheten för européer tvingat fram allt större kontroll av dem utanför. Europa sluter sig mot flyktingarna.
En ny och annorlunda flyktingpolitik måste utformas på humanitetens och solidaritetens grund.
Boken ger uppgiften om 80 miljoner på flykt i världen. Flyktingarna kommer att fortsätta pressa på Sverige och Europa. Att som justitie- och migrationsministern berömma sig av att ha lagt förslag om den hårdaste migrationspolitiken på 40 år håller politiskt inte i längden. Även med morska uttalanden kommer vänstern ändå alltid att traska patrullo efter högern om flyktingpolitiken formuleras som den nu gjorts. En ny och annorlunda flyktingpolitik måste utformas på humanitetens och solidaritetens grund.
En bra början för en sådan politik utgörs av läsning av Den onödiga flyktingkrisen.
Henrik Tham
Professor emeritus i kriminologi
Kommentarer är stängda.