Sven-Erik Alhem, Förbundsordförande Brottsofferjouren Sverige
Hur jämlikt är det inom det straffrättsliga förfarandet mellan den som är brottsoffer å ena sidan och den som är förövare å den andra, egentligen? Har båda sidor lika stor möjlighet att få rätt? Är rättvisan alltid rättvis? Frågorna är berättigade.
Inom straffrätten har åklagaren den fulla bevisbördan. Det innebär att den som utsatts för ett brott och gör en polisanmälan är beroende av att polisutredningen (förundersökningen) blir så fullgod som möjligt att den när utredningen är färdig kan läggas till grund för ett åtal där åklagaren genom en stämningsansökan för talan mot gärningspersonen i domstol.
Skulle förundersökningen bli ofullständig t ex. genom att vittnen inte ställer upp trots att vittnesplikt föreligger gynnar det ofta förövaren samtidigt som den brottsutsatte missgynnas, eftersom en sämre brottsutredning kan leda till att brott inte kan styrkas. Åklagaren måste ”bortom rimligt tvivel” kunna styrka att den tilltalade har begått den eller de gärningar åtalet avser. En brottsutsatt (i processen kallad målsägande) blir beroende av att åklagaren förmår klara av sin tunga bevisbörda.
I formellt hänseende förutsätts alla brottsutredningar bedrivas objektivt och med hänsynstagande till allas intresse av att utredningen blir så rättvis som möjligt. Först därigenom kan förutsättningar för en rättvis rättegång (fair trial) föreligga om åtal väcks. Både polis och åklagare är strängt ålagda att vara objektiva och att all bevisning – också sådan som är till förmån för den som är misstänkt för brott – ska tas tillvara.
Men eftersom vittnesplikten inte alltid leder till att alla som sett, hört eller på annat sätt vet något om ett brott villigt berättar om det också i domstol, leder det ibland till en ej önskvärd ojämlikhet i möjligheten att få sin rätt tillgodosedd. Vittnen betyder ofta väldigt mycket för rättssäkerheten med andra ord. Inte minst för den som har utsatts för ett brott och som vill att rättvisa ska skipas.
På senare tid har det varit mycket tal om straffskärpningar. Bland politiker har det ibland upplevts som en ständig budgivning om vem som vill gå tuffast fram.
En fråga jag ofta får är vad den som är brottsoffer tycker om straffskärpningar. Det enkla svaret är att det sannolikt är högst individuellt. Oftast är det inte straffnivån som är viktigast utan att ett straff kan ådömas, dvs att den som är skyldig åker fast och kan lagföras. Från ett brottsofferperspektiv känns just det oftast viktigast. Inte strafflängden. Ibland kan en straffskärpning emellertid kännas i hög grad motiverad, nämligen om den i sin tur leder till ökade förutsättningar för att tvångsmedel kan användas som i sin tur kan underlätta bevisinhämtning och därmed förbättra lagföringsmöjligheten. Då upplevs en straffskärpning oftast positivt sett ur ett brottsofferperspektiv.
Man kan nog säga att rättvisan nästan aldrig upplevs som helt rättvis oavsett vem det är som betraktar den. Men vad som är viktigt är att alla som är engagerade inom polisen och åklagarna utför allt straffrättsligt arbete på ett objektivt och juste sätt för att så många som möjligt – oavsett om det är en brottsutsatt eller någon som är misstänkt förövare – känner tillit till systemet. I en demokrati finns alltid förutsättningar för såväl en rättvis förundersökning som en rättvis rättegång. Men rättvisan eller ens själva demokratin är aldrig självklara. Kampen till förmån för både demokratin och rättvisan kan behöva föras varje dag.
Och glöm aldrig vikten av oberoende och självständiga allmänna domstolar som den politiska makten inte har någon möjlighet att påverka avseende dömandet annat än genom lagstiftning.
I en diktatur kan du straffas och spärras in om du uttrycker dig negativt om diktatorn. Detsamma kan gälla för den som vågar kalla ett anfallskrig för ett krig.
Sven-Erik Alhem
Förbundsordförande Brottsofferjouren Sverige
Tidigare överåklagare
Kommentarer är stängda.