Det är väl känt att människor är varken onda eller goda. Varje människa riskerar att hamna i en situation där hen använder en dålig sida. Det kan vara ett hot eller ett våld.
Bakom varje aggressivitet finns en smärta som hanteras genom att agera ut, ofta till en smärta hos en annan person.
För att minimera aggressivitet bör vi se smärtan och hantera den. Genom att visa förståelse och empati för smärtan så minskar aggressiviteten.
I dagens verklighet ser vi hur brottsoffret upplever smärta. Vi har en medkänsla som hjälper brottsoffret i sin utsatthet.
Brottslingen utsätter brottsoffret för smärta. Kan det finnas en smärta också hos brottslingen? Vi vill inte gärna se den. Vi ser brottsoffrets smärta och det är nog.
När brottslingen sitter i anstalt upplever hen i flesta fall en smärta. Eller rättare sagt flera. En smärta handlar om ånger över den brottsliga handlingen. Vad gjorde jag för ont? En annan smärta handlar om den egna situationen på anstalten. Jag är inlåst. Jag kan inte träffa mina barn. Jag kan inte träffa min tjej. Jag ska tillbringa en lång tid i ofrihet.
Bra kriminalvård handlar om att se dessa smärtor hos den intagne. Det handlar inte om att förlåta brottet. Det handlar om att omvandla smärtorna till en motivation att ändra sitt liv.
Om kriminalvården inte ser smärtorna och hanterar dem genom lyssnande och förståelse kommer man aldrig att kunna omvandla de intagna till att ändra sina liv och lämna brottsligheten.
Det handlar inte om att dalta. Det handlar om att se smärtorna hos brottsoffren och de intagna och förstå att brottsoffren kan se fram mot möten med människor som ändrat sina beteenden, som förstår brottsoffrens och sina egna smärtor.
Varför kan aldrig dessa tankar föras fram hos regering, lagstiftare och massmedier?
Innan förståelsen för smärtor inträder kommer aldrig en vettig hantering av brottslingar bli av. Det är särskilt synd om brottsoffren när de intagna friges utan att deras smärtor hanterats. Varför sätts så få resurser in på anstalterna för att bearbeta smärtor? Hur ska 80 psykologer i dagens kriminalvård kunna arbeta med 6000 intagna?
I Europarådets rekommendationer för frihetsberövade står det:
All persons deprived of their liberty shall be treated with respect for their human rights.
Hur får man politikerna att förstå detta?
Kommentarer är stängda.