När mina barn var barn hade jag inte accepterat att deras förskollärare, lärare eller fotbollstränare var pedofil. Inte heller hade jag kunnat tänka mig att för egen del anställa en person som var dömd för allvarlig brottslighet. Men var går gränsen? Ska ingen få en andra chans?
Ingen förälder skulle vara beredd att låta sitt barn bli omhändertaget av en dömd pedofil eftersom ingen är beredd att riskera att den dömde får återfall och förgriper sig på ens barn. Själv arbetar jag på en advokatbyrå vars verksamhet bygger på förtroende och att vi förhåller oss till ett etiskt regelverk och kan därför inte anställa någon med ett kriminellt förflutet. Men var går gränsen för när ett brott är sonat? Borde inte alla få en chans till?
Sydsvenskan rapporterade den 2 januari 2022, om en person som efter två år som vikarierande undersköterska utan anmärkningar fick besked att han inte fick tillsvidareanställning eftersom han har punkter i belastningsregistret efter ett tidigare liv i missbruk och kriminalitet. En skattebetalare som sorterades ut i arbetslöshet och en oviss framtid. Kanske en krossad framtid.
Som affärsjurist arbetar jag med bland annat arbetsrätt och upplever, utan att ha något statistiskt underlag för det, att allt fler arbetsgivare rutinmässigt tar in belastningsregister inför en anställning. Detta är inget som behöver vara något problem i och för sig – i många yrken är det inte acceptabelt att ha begått vissa brott. En bankrånare eller bedragare på en bank eller en våldsverkare som behandlingsassistent fungerar helt enkelt inte. Men samtidigt inställer sig frågan om brott aldrig någonsin ska anses sonade. Om svaret på den frågan är nej – vad ska vi då göra med de människor som vill avsluta sin kriminalitet och leva ett respektabelt liv som skattebetalare? Låta dem leva på gatan som hemlösa stackare? Spärra in dem i koncentrationsläger? Låta dem återgå i kriminalitet? Kostnaden för att inte välkomna tillbaka en person in i samhället är stor i skattepengar. För den enskilde en personlig tragedi vilket det också är för de nya brottsoffer som blir följden av att människor inte kan försörja sig lagligt.
Enligt kriminologerna tycks det vara så att nästan alla människor någon gång har begått ett brott. Stulit godis från en affär, varit i slagsmål där det kanske är en tillfällighet vad som gör den ene till brottsoffer och de andre till brottsling, rökt en joint eller slagit sönder en busskur. Handen på hjärtat – få av oss har gått igenom ungdomsåren rena som snö, vilket det för övrigt finns statistik på för den som intresserar sig. Dock förblir de flesta av alla brott som begås oupptäckta, vilket förmodligen ofta beror på en ren slump. När belastningsregistret används helt oreflekterat kan alltså skillnaden mellan att få ett arbete eller inte, att kunna försörja sig eller inte, bero på rena slumpen. Stina hade oturen att bli påkommen av polisen när hon stal godis i Pressbyrån, men Oskar hade turen att polisen inte fick veta att han prövat hasch.
Tur eller otur kan forma ett helt liv, göra skillnaden mellan en i övrigt laglydig skattebetalare och en småtjuv eller hemlös.
Livet är inte rättvist. Men slentrianmässigt bortsorterande av människor från arbete bara för att de tidigare i sitt liv begått brott gör livet onödigt orättvist. Människor förändras och mognar om de bara får chansen. Istället för att göra oss själva en otjänst och säga nej till fler skattebetalare, borde alla få en chans att förändra sig när motivationen är där. Alla som vill borde få chansen att försörja sig och leva ett drägligt liv. Bara för att en person begått brott borde vederbörande inte bara därför vara utestängd från alla typer av arbeten för resten av sitt liv.
Jag förstår och har förståelse för att arbetsgivare tar in utdrag från belastningsregistret på arbetssökande. Men innan arbetsgivarna diskvalificerar människor från arbete måste man tänka efter om den tidigare brottsligheten har någon betydelse för det arbete vederbörande söker nu.
Den som är utan synd ska kasta första stenen. Det blir inte jag.
Kommentarer är stängda.