Johan Wicklén, reporter på Sveriges Television, har skrivit boken Vi ger oss aldrig. Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket.
Huvudtiteln har hämtats från en rapport från regeringens Aktionsgrupp mot narkotika 1991.
Boken anmäls här av Henrik Tham, Tidskrift för Kriminalvård.
På rapportens omslag står namnet i rött följt av ett utropstecken mot en flammande sky och med en bild av en strandremsa. Landtungan visar Falsterbo udde. Poeten Hjalmar Gullberg, som hade sommarhus i Falsterbo, skrev under andra världskriget dikten Spel på taggtråd med versraderna ”Kom inte hit från främlings kust, du som till denna strand har lust”.
Man ser framför sig den svenske soldaten med gevär i hand som står på landets yttersta utpost mot kontinenten beredd till försvar till varje pris. Regeringsrapporten frammanar samma bild – Sverige som försvarar sig mot inte bara narkotikan utan också de liberala idéerna som trycker på från andra länder. Wicklén beskriver detta försvar för den svenska narkotikapolitiken under mer än ett halvsekel. Beskrivning är i delar häpnadsväckande.
Wicklén förlägger starten till den svenska synen på narkotikaproblemet till frikyrkopastorn och folkpartisten Einar Rimmerfors som från riksdagens talarstol 1954 varnar för cannabissmittan från amerikanska jazzmusiker som hotar svensk ungdom. Det skulle dock dröja till mitten av 60-talet innan narkotikan etablerades offentligt som ett socialt problem i Sverige. En stor statlig utredning lade då fast ramarna för narkotikapolitiken, och straffen för grovt narkotikabrott höjdes på ett par år till max. tio års fängelse.
Omkring 1980 tar riksdagen ”Sverige narkotikafritt samhälle” som motto för kriminalpolitiken. Lagstiftning och polisinsatser riktas från och med då alltmer mot (miss)brukaren som den enda oersättliga länken i narkotikadistributionskedjan. Den alarmistiska hållningen i narkotikafrågan kompletteras från slutet av 80-talet med en berättelse om den svenska politiken som framgångsrik, mätt genom att få i ett europeiskt perspektiv prövar eller använder cannabis.
Den svenska politiken inriktas alltmer på kritik av förslag till avkriminalisering och legalisering av cannabis
Framgångssagan kulminerar vid FN-mötet om narkotika i New York 1998. Därefter tränger sig kritiken på och särskilt i form av de höga talen för narkotikarelaterad död. Tvärt emot förväntningarna ökar också andelen unga som prövat narkotika markant trots lagändringen 1993 som gör det möjligt för polisen att ta prov av kroppsvätskor för att konstatera konsumtion. Den svenska politiken inriktas alltmer på kritik av förslag till avkriminalisering och legalisering av cannabis.
Det som är särskilt slående i narkotikadiskursen är den starka konsensus och självsäkerhet som utvecklas i Sverige. Landet står enat och har inget att lära av andra. European Cities Against Drugs (ECAD) stöds finansiellt av Socialstyrelsen och Stockholms stad. En anställd vid Socialstyrelsen som också är starkt engagerad i ECAD uttalar sig om ”Sverige som en supermakt i narkotikafrågan”. Folkhälsoinstitutet får i uppdrag att stärka den restriktiva synen, och en chefstjänsteman uttalar att de svenska myndigheternas budskap måste vara entydigt. Folkhälsoministern Gabriel Wikström svarar på en fråga om Sverige kan lära något av Portugals politik: ”Jag tror alltid att man kan lära sig något, men det är ingenting som påverkar vår politik”.
Brå borde kallas till Rosenbad för ett ”utvecklingssamtal”
Narkotikasamordnaren Björn Fries välkomnas som ny på jobbet med en låda med Nils Bejerots samlade tal på VHS. Förra justitieministern Gun Hellsvik, som drivit igenom lagen om fängelse i straffskalan för narkotikakonsumtion, ser rött efter att Brå i en utvärdering kritiserat lagens effekter, och anser att generaldirektören för Brå borde kallas till Rosenbad för ett ”utvecklingssamtal”. Holland utgör en särskild provokation för Sverige. ”Sätt ett elstängsel runt Holland”, skriver Expressen. Den holländske ambassadören kallas upp till UD för att förklara varför det går att köpa hasch legalt i landet.
Kliniskt fri från forskning om effekter av den förda politiken
Från holländsk horisont betraktas Sverige med undran. Narkotikapolitiken ses som indoktrinering snarare än upplysning. En holländsk forskare säger efter ett längre besök i landet att Sverige har en tankepolis. Vid EU-inträdet bildar de svenska parlamentsledamöterna front mot liberaliseringsförespråkarna, men uppfattas av många som närmast religiösa fanatiker. Den svenska modellens framgång tas för given, medan en svensk professor beskriver den som ”kliniskt fri från forskning om effekter av den förda politiken”.
Skildringen av narkotikapolitiken varvas med berättelser från personer som konsumerar eller säljer narkotika. En kvinna som röker cannabis och inte stör någon hade inget problem med inköp när hon bodde utomlands men måste nu smyga och göra sig skyldig till brott. En man tar cannabis mot kroniska ryggsmärtor och odlar några plantor hemma. Odlingen upptäcks och han döms till villkorlig dom och böter. Vid första kontakten med socialtjänsten efter husrannsakan säger tjänstemännen till hans fru att han inte får lämnas ensam med barnen.
Det ska vara jobbigt att vara missbrukare
I utformningen av den svenska narkotikapolitiken är polisen en central aktör. Rikspolischefen Carl Persson var god vän med Nils Bejerot. ”Han sade vad alla kände och tänkte”, och Persson drar i slutet av 60-talet igång den största polisaktionen i Sverige någonsin just mot narkotikan. Rikspolisstyrelsen ger på 80-talet ut en skrift med ett eget narkotikapolitiskt program, där det bland annat står att ”det ska vara jobbigt att vara missbrukare”. Den fristående Svenska narkotikapolisföreningen fungerar som lobbyorganisation och har polishuset i Göteborg som postadress. I kravet på fängelse i straffskalan för konsumtion av narkotika är polisen starkt drivande.
Var tog den kritiska och ifrågasättande journalistiken vägen?
Wicklén är särskilt kritisk mot media. Var tog den kritiska och ifrågasättande journalistiken vägen? Sveriges Radio/Television ställde in sig som stridande i kriget mot narkotikan. Invändningar viftades bort med att detta återspeglade vad den övervägande majoriteten av befolkningen tyckte. Media återgav okritiskt polisens bild, och ren skräckpropaganda levererades förklädd till journalistik. När politikerna krävde konsensus och allmän uppslutning och lanserade massiva informationskampanjer, misslyckades media med att granska makten, avslutar Wicklén.
Försök har gjorts att förklara den speciella väg som narkotikapolitiken tagit i Sverige. Att det rör sig om ett märkligt skeende framgår tydligt av Wickléns bok. Hur kunde fakta så förnekas och så mycket stolligheter föras fram? Kanske är tiden ännu för ideologiskt infekterad för en mer nykter analys. Framtidens historiker lär dock förundras över den rationella välfärdsstaten som förenades under mottot ”Sverige, narkotikafritt samhälle”.
Kommentarer är stängda.