Under de senaste åren har otrygghet seglat allt högre på den politiska dagordningen. Både regeringen och oppositionen menar att otryggheten ökar, och att omfattande insatser krävs. Men vad menas egentligen med påståendet ”otryggheten” ökar?
En nyskriven avhandling av Hanna Sahlin Lilja (2021), framlagd vid Sociologiska institutionen, Lunds Universitet, undersöker dessa frågor. Hon har analyserat framväxten av trygghetsforskning i Sverige, och hur etableringen av en amerikansk forskningstradition påverkade vad begreppet ”otrygghet” innebär idag.
– Den här forskningstraditionen har sina rötter i det amerikanska 1960-talet. Brottsligheten började uppmärksammas som ett politiskt problem på nya sätt i den kontexten.
Hanna Sahlin Lilja berättar här om sin avhandling.
Det var på president LB Johnsons initiativ man tillsatte en kommission med uppdrag att utreda brottslighetens konsekvenser i det amerikanska samhället. Kommissionen resulterade i tre studier, och en av dessa skulle man kunna kalla för den första moderna trygghetsstudien. Studien lanserade en indikator, ett sätt att operationalisera otrygghet, som kom dominera trygghetsforskningen och används än idag. Man frågar om studiedeltagarna känner sig trygga när de är ensamma, ute i sitt bostadsområde när det är mörkt. Den frågan är antagligen en av kriminologins mest beforskade. Varianter har använts över hela världen i över 50 år. Det är dock en formulering som har kritiserats:
– Formuleringen definierar vad vi ska vara rädda för, skälen till otryggheten, som något som äger rum när vi är ensamma, hemifrån och när det är mörkt. Det stämmer inte direkt överens med mycket vi idag vet om brottsutsatthet, speciellt inte för kvinnor som statistiskt sett blir utsatta för våld i ett hem av en manlig närstående. Man kan nog påstå att det återknyter till en gammal tradition inom kriminologin; att i första hand fokusera på gatubrottslighet. Det har också förekommit omfattande kritik av frågans metodologiska kvalité, då den lämnar stort utrymme för subjektivitet. En känd metastudie av Chris Hale (1996) uttrycker det som att ”fear of crime is primarily a result of how it has been measured, rather than how it is”.
Hur ska vi veta om tryggheten ökar?
Forskningstraditionen i vad som på engelska kallas ”fear of crime” kom till Sverige på sent 70-tal, när man inkluderade en variabel i Undersökningen om Svenska Levnadsvanor. Forskningsfältet gjorde dock inget vidare avtryck i Sverige förrän på 90-talet. En förändrad formulering av polisens regleringsbrev skedde 1992, och sedan dess har polisens uppdrag innefattat både att minska brottsligheten och öka tryggheten. Avhandlingens intervjupersoner gör gällande att förändringen möttes med viss häpenhet hos polisen. Hur ska vi veta om tryggheten ökar? Till följd av detta började polisens forskningsenhet, för en sådan hade polisen på 90-talet, utföra specialiserade trygghetsmätningar. Man kopierade helt enkelt en amerikansk enkät från 1981 och utförde den på flera olika platser i Sverige.
Början av 00-talet är särskilt intressant för trygghetsforskningens etablering i Sverige. Mellan 2003 och 2007 får vi en ny myndighetsstyrd enkät som mäter trygghet per år. Det börjar med Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågors LUPP 2003, Folkhälsomyndigheten Hälsa på Lika Villkor 2004, Statistiska Centralbyråns Medborgarundersökningen 2005, Brottsförebyggande Rådets Nationella Trygghetsundersökning 2006 och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps Trygghetsundersökning 2007. På fem år hade Sverige fått fem nationella enkäter om otrygghet.
Utöver dessa myndighetsledda enkäter sker mycket av trygghetsmätningarna inom kommunal regim idag. Det är en utveckling som kom igång på allvar under 00-talet, och har därefter skett i mycket snabb takt, främst under 10-talet.
Det var inte självklart att fear of crime skulle komma att översättas till otrygghet på svenska. Egentligen är det rätt underligt. Rädsla för brott hade legat närmare begreppsmässigt. Dessutom hade ”otrygghet” redan en tidigare etablerad innebörd på svenska. Ordet ”trygghet” har urgamla germanska rötter och delar ordstam med ord som ”trogen”, ”trohet” och de engelska order ”true” och ”truce”.
– Jag frågade mig därför vad som hände med ordet ”otrygghet” när den här forskningstraditionen som syftar till att mäta rädsla för brott etablerade sig i Sverige som trygghetsforskning.
En del av avhandlingen undersöker det genom att analysera hur ordet ”otrygghet” har använts i motioner från Riksdagen från fem olika perioder: 1978, 1988, 1998, 2008 och 2018. Analysen utgår från ett teoretiskt ramverk inspirerat av den tyske begreppshistorikern Reinhart Koselleck och undersöker frågor som begreppets synonymer och närliggande begrepp, vilka orsaker och lösningar som problemet ”otrygghet” anses att ha, samt begreppets kontexter och valens.
Omfattande förändring av begreppet har ägt rum, och man kan nog påstå att förändringen speglar en slags allmän förskjutning i det svenska politiska samtalet. Under 70-talet hade begreppet främst en ekonomisk och materiell innebörd. Det låg nära ord som ”ojämn” och ”oförutsägbar” och användes exempelvis för att beskriva en osäker anställningssituation, tillgång till välfärd eller ojämn råvaruförsörjning. Man ansåg att problemet ”Otrygghet” hade både politiska orsaker och lösningar. Exempelvis refererar motionerna till den borgerliga beslutsvåndan (Motion 1978/79:2253), det stora oljeberoendet (Proposition 1978/79:115), anslagen till vägnätet har inte anpassats till kostnadsutvecklingen (Motion 1978/79:2399), den ojämna avverknings-verksamheten (Motion 1978/79:2140) mycket allmänt hållna lagbud. s.k. generalklausuler (Motion 1978/79:1108), personalminskningar och långt gående rationaliseringar (Motion 1978/79:2025).
Beroende på politisk hemvist ansågs ofta ”otryggheten” orsakas av antingen marknaden eller staten. Men det var också genom politisk handlingskraft som ”otryggheten” antogs kunna åtgärdas, exempelvis genom en bättre kontinuitet (Proposition 1978/79:178), att undanröja bostadsslum, trångboddhet och bostadsbrist (Motion 1978/79:788), ett förstatligande av utbildningen (Motion 1978/79:1928), att anslagen till vägnätet ökas (Motion 1978/79:2399), uppmaningar till jämnt virkesuttag (Motion 1978/79:2140, eller att användning av generalklausuler i lagstiftningen bör undvikas (Motion 1978/79:1108).
Under 2018 används ”otrygghet” uteslutande för att beskriva ett problem orsakat av brottslighet
Den här typen av ekonomisk och materiell begreppsinnebörd var helt dominerande under 70-talet, men kom att ersättas av att man kom att sammankoppla otrygghet med brottslighet. Den brottsliga kontexten dominerar från 90-talet och framåt. Under 2018 används ”otrygghet” uteslutande för att beskriva ett problem orsakat av brottslighet. Kontrasten i vilka lösningar och orsaker otryggheten anses ha under 2018 är tydlig jämfört med 70-talet. Man menar att otryggheten beror på våld, brott och droger (Motion 2018/19:2569), den polisiära frånvaron (Motion 2018/19:2650), gängkriminalitet (Motion 2018/19:2934), gängbrottslighet, rån, butiksstölder, inbrottsvågor i mindre samhällen på landsbygden och äldre som utsätts för stölder i sina egna hem (Motion 2018/19:891), förekomsten av droger i skolan (Motion 2018/19:1189) eller den grova organiserade brottsligheten (Motion 2018/19:1706).
Det är också illustrativt för vår samtida kriminalpolitik att de föreslagna lösningarna är ensidigt inriktade mot ökad polisiär kontroll. Förslagen inkluderar fler trygghetskameror, bättre villkor och löner för polisen samt en rad skärpta straff och nya brottsrubriceringar (Motion 2018/19:2569), en stark och kontinuerlig polisnärvaro (Motion 2018/19:2934), kameraövervakning (Motion 2018/19:2934), ytterligare skärpa straff (Motion 2018/19:891), drogtester i skolan (Motion 2018/19:1189), ökade polisiära resurser (Motion 2018/19:1428) och en förstärkt och mer effektiv polis (Motion 2018/19:960).
Att etableringen av trygghetsforskningen i Sverige förändrade begreppsinnebörden av ordet otrygghet syns i hur användningen av begreppet ”otrygghet” förändrades efter trygghetsforskningen etablering i Sverige. Behovet av insatser mot otryggheten började motiveras med beskrivningar som En av tre kvinnor känner sig otrygga utomhus i sitt eget bostadsområde om kvällen. (Motion 2018/19:2806) eller motsvarande 2 miljoner svenskar anger att de inte vågar gå ut själva när det är mörkt (Motion 1998/99:Ju901). Här kan vi skönja en samverkan mellan hur undersökningarnas fokus på hot utanför hemmet lämnar avtryck i vad som kan sägas om otrygghet.
Feministiska kriminologer har länge kritiserat den här forskningstraditionen för att befästa idén om den farliga offentligheten, där kvinnan är rädd, och det trygga hemmet, där hon är skyddad av sina manliga närstående
Det är ofta just kvinnors otrygghet som lyfts fram i argumentation, men feministiska kriminologer har länge kritiserat den här forskningstraditionen för att befästa idén om den farliga offentligheten, där kvinnan är rädd, och det trygga hemmet, där hon är skyddad av sina manliga närstående. Det är en bild som både är djupt patriarkal och saknar stöd i empirisk forskning. Jag menar dock på att detta visar på en central paradox som framträder i trygghetsforskningens historia:
– Den här forskningstraditionen har utsatts för omfattande och rättmätig kritik av metodologiska, teoretiska och begreppsmässiga skäl. Men trots det har den expanderat extremt kraftigt i senmodern tid, och har ett omfattande politiskt stöd. Kanske beror det på att forskningens kontrollteoretiska grundantaganden, där brottslighet förstås främst som ett ordningsproblem, stämmer väl in i den rådande kriminalpolitiska diskursen.
Hanna Sahlin Lilja
Referenser
Hale, C. (1996). Fear of crime: A review of the literature. International review of Victimology, 4(2), 79-150. Retrieved from http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/026975809600400201
Sahlin Lilja, H. (2021). The Emergence, Establishment och Expansion of Fear of Crime Research in Sweden. Lund University,
Kommentarer är stängda.