Vad händer på det nordiska reparativ rättvisa-fältet?

Det finns en lång historia av samarbete i den nordiska regionen, ett samarbete som understöds av både officiella och inofficiella nätverk och organisationer. En organisation som faller inom den formella kategorin är de nordiska regeringarnas officiella samarbetsorgan, Nordiska Ministerrådet, som arbetar för gemensamma nordiska lösningar och en hållbar och integrerad region.

Kan samverkan kring RR leda till sådana gemensamma lösningar?

Med målet att återuppliva kunskapsutbyte och nätverkande mellan nordiska aktörer möttes en grupp forskare och praktiker på ett 3-dagars expertseminarium om (RR) i Norden i maj i år.

Seminariet finansierades av Nordiska Ministerrådet och organiserades av Ålands Fredsinstitut.
Huvudfrågorna på programmet var:
Hur är RR organiserat och vilka är möjligheterna och utmaningarna för RR i respektive land?
Vilka RR-tjänster och aktiviteter finns, och vilka är erfarenheterna och forskningsresultaten?

Vi var inbjudna relaterat till samverkansprojektet Sluta Fred och den kunskapsöversikt vi nyligen publicerat tillsammans med Länsstyrelsen, som bland annat har omnämnts i Tidskrift för Kriminalvård. I detta sammanhang låg vi svenskar i lä – vi var totalt fyra personer i rummet som representerade Sverige (även om ytterligare några deltog digitalt). Rummet var annars fullt av praktiker och forskare från Danmark, Norge, Finland och Åland. Island var det enda land som hade en mindre delegation (en person), men med en befolkning som utgör 3% av den svenska, kan man ju hävda att denna enda person överträffade oss i proportionerlig representation. Det fanns även personer i rummet från Kanada, England och Belgien.

Fredliga lösningar på konflikter kan uppnås när alla parter blir hörsammade

Att det var just Ålands Fredsinstitut som höll i arrangemanget var och är betydelsefullt. Ålands-exemplet visar hur fredliga lösningar på konflikter kan uppnås när alla parter blir hörsammade. I samband med Finlands självständighet behöll Finland den formella suveräniteten, men ålänningarna garanterades självstyre och skydd för sin svenska kultur och språk. Sverige gynnades i sin tur av att Åland blev en demilitariserad zon, det finns alltså inte några militära baser eller anläggningar på de åländska öarna. I vår samtid där konflikter och våldsamma ’lösningar’ tillämpas allt mer frekvent, och en global militär upprustning sker, är det kanske ett exempel som är viktigare än någonsin att uppmärksamma. För oss på det reparativa fältet klingar grundidén – att makt hanteras bäst genom att delas och att strävan bör vara att nå fredliga kompromisser – helt rätt.

Seminariet inleddes av den irländska forskaren Ian Marder som betonade att reparativa praktiker har stöd i EU-rätten. Europarådet rekommenderade redan 2018 att medlemsstaterna ökar kännedomen, utvecklingen och användandet av Reparativ Rättvisa. Detta med målsättningen att RR ska kunna erbjudas i alla skeden av straffrättsprocessen och för alla typer av brott. (https://search.coe.int/cm?i=09000016808e35f3)
Svensk översättning av Europarådets rekommendation

Några år senare fastslogs i Venice declaration on the role of restorative justice in criminal matters (https://rm.coe.int/0900001680a4df79) att Europarådet ska uppmuntra och stötta medlemsstaterna att utveckla nationella handlingsplaner i syfte att implementera rekommendationerna från 2018.

Så varför aktualiseras inte fler ärenden för en reparativ insats?
Ett återkommande problem som identifierats i samtliga de nationella kontexter som var representerade på seminariet var just hur liten andel personer – brottsoffer likväl som lagöverträdare – som ens får möjlighet att beakta reparativa insatser som ett komplement (och än mindre som ett alternativ) till konventionella straffrättsliga processer. Detta är högst relevant i den nordiska kontexten generellt, men i den svenska specifikt. Även här ligger Sverige nämligen i lä i jämförelse med våra nordiska grannar: de nordiska länderna må ligga lågt generellt när det kommer till i hur många ärenden som erbjuds RR (Finland ’leder’ på runt 2.45%), men Sverige har inte ens några siffror att presentera då det helt saknas nationell statistik. Ett grundläggande problem som Marder lyfte fram handlar om ’gatekeeping’, det vill säga att vissa aktörer har makten att styra vilka ärenden som bedöms eller inte. Marder menade på att det borde skrivas in i lagen att erbjudandet av reparativa alternativ ska ses som en rättighet för alla brottsoffer. I en svensk kontext skulle detta t.ex. kunna implementeras genom tvärprofessionella samordnings- och resurscenter som bygger på reparativ rättvisa, så kallade Brottsoffercentrum; ett förslag på välfärdsreform i Sverige för att ge stöd, skydd och upprättelse åt brottsoffer.

I projektet RJ: Strategies for change, där 10 europeiska länder samarbetar, har man – kanske föga överraskande – funnit att samverkan mellan olika professioner, och utvecklandet av en förståelse för de olika organisatoriska logiker som behöver mötas för att skapa ett effektiv RR-samarbete, och bygga ett ’community of practice’ är grundläggande faktorer för att driva reparativa praktiker framåt.

Övergripande strategier är en annan viktig grundpelare. Med utgångspunkt i Nordiska Ministerrådet mål om gemensamma nordiska lösningar, kan vi våga hoppas på en gemensam nordisk strategi för RR?

I dag står vi i Sverige ut på andra sätt som för många av oss långt ifrån framkallar stolthet

De nordiska länderna är uppmärksammade världen över för sina så kallade ’exceptionella’ straffkulturella praktiker, där vi beskrivs sticka ut genom att driva – och ha ett starkt stöd för – ett mer humant straffrättssystem. Detta är något som Norden, och kanske framförallt Sverige som ofta har använts som ett ledande exempel, traditionellt stoltserar med. I dag står vi i Sverige ut på andra sätt som för många av oss långt ifrån framkallar stolthet. Experter har skrivit om konsekvenserna av den straffskärpning som den svenska kriminalpolitiken driver på bland annat här och här.

I vår delade kriminologiska historia återfinns Nils Christies inflytande över hur vi tänker på straffrättsliga frågor. Det var Christie som i en artikel år 1977 lade grunden för Reparativ Rättvisa i den nordiska kontexten när han ställde frågan om vi borde tänka på konflikter som ’egendom’, som bör ges tillbaka till de personer som är involverade i dem. Mycket har hänt sedan dess. Även om det har hänt mer i vissa delar av Norden än andra.

Professor Ivo Aertsen vid Leuven Institut of Criminology introducerade oss till det europeiska reparativa landskapet och en kommande internationell encyklopedi om reparativ rättvisa (och dess 6 volymer). Aertsen poängterade hur reparativa praktiker i grunden handlar om att stärka demokrati, att överbrygga glappet mellan formella och informella system, samt att lyfta relationella tolkningar av rättvisa. Vi introducerades även till utmaningar som har identifierats i forskningen: glappen vad gäller implementering, risken för konflikt mellan institutionalisering och bevarandet av reparativa grundvärden och principer (hur gifter vi dessa något omaka makar?), hur vi kan säkra jämlik tillgång för alla, svåra frågor om vilka som egentligen tillhör ett ’communityt’ och vem som definierar detta, samt hur RR kan förhålla sig till strukturella orättvisor på ett relevant och lämpligt sätt. Detta är kritiska och svårtacklade frågor, men som enligt Professor Aertsen är värda att brottas med.

Kapitlet om Sverige som är författat av Maritha Jacobsson and Lottie Wahlin tecknar en något nedslående bild av den svenska situationen och vi får höra att medling är en praktik på nedgång i Sverige. Även om Sverige saknar samlad nationell statistik, så visar författarna att Sverige har gått från ett läge 2008 då nästan alla kommuner erbjöd medling, till att 60% av svenska kommuner 2021 inte hade ett enda medlingsärende. Vad hände? Faktorer såsom avsaknad av samordning både på nationell och lokal nivå, omorganisation av polisen 2015, att roller ska fyllas av socialarbetare som saknar tillräckligt med tid, och avsaknad av politiskt intresse lyfts fram som viktiga. En bredare fråga lyfts också – Är termen ”medling” verkligen rätt begrepp? Finns det delar av denna term som begränsar spridning av praktiken? Många nickar i rummet när det diskuteras, vilket lägger grunden till en diskussion som vi återkommer till över de kommande dagarna.

Sträva efter att återuppliva det ’exceptionella’ straffrättsliga Sverige som vi så ofta och så gärna gör anspråk på

Dagarna rullade på snabbt, fyllda med lärdomar från våra nordiska grannar och diskussioner om kvalitetssäkring, politiskt engagemang (eller avsaknaden därav), nationella strategier (och hur vi når fram till dessa), betydelsen av folkopinion, RR med olika communitys och grupper, filosofiska perspektiv på straff och rättvisa, glappen i forskning (som många av oss i rummet hoppas fylla), hur man arbetar med RR i skolor, och sist men inte minst frågan om hur vi samarbetar över de nordiska gränserna i utvecklandet av en RR-praktik som är relevant och kraftfull. Innan glöden slocknade på Lämböte lägergård så hade inte enbart ett nordiskt samarbete etablerats, men vi svenskar hade även lyckats samla ihop oss och så ett antal frön för etableringen av ett svenskt nätverk för praktiker och forskare verksamma på det reparativa fältet. Ett hopp växer fram att vi tillsammans, med gemensamma krafter, kan sträva efter att återuppliva det ’exceptionella’ straffrättsliga Sverige som vi så ofta och så gärna gör anspråk på.