Peter Althin: Vad är syftet med fängelsestraffet?

Några reflexioner av advokat Peter Althin.

Varför straffar man?

Under årtusenden har frågan ställts om vad statens reaktion bör vara på brott och varför.

Som brottspåföljd är fängelsestraffet samhällets sätt att straffa den som begått ett allvarligt brott. En grundtanke i den svenska kriminalpolitiken är dock att så långt det är möjligt försöka undvika att låsa in människor då all forskning pekar på att inlåsning har skadliga effekter på människor då de blir anstaltsanpassade och deras kriminalitet kan stärkas.

Att låsa in en människa innebär att den berövas sin frihet och därmed går miste om möjligheten till att fatta egna beslut och till att bestämma över sina handlingar i vardagen och bli helt beroende av omgivningen.

Familj, vänner och arbete kommer helt i bakgrunden.

Dagarna är likartade och enformiga. Att förlora sin frihet innebär en enorm inskränkning och kränkning för den inlåsta människan och denna förlust måste därför vara ytterst befogad när den sker.

Självklart är det nödvändigt att personen som blir inlåst informeras om skälen till inlåsningen.

Straffet är och innebär ett lidande eller i varje fall ett obehag som avsiktligen tillfogats en person.

Två stora tankar går genom straffrättens historia:

Preventionstanken: man bör straffa för att förebygga brott och

Vedergällningstanken: man bör straffa för att vedergälla det onda som brottslingen gjort.
Gamla testamentet, ”öga för öga , tand för tand”

Under senare år har vedergällningsteorin blivit ersatt av preventionsteorin.
Men frågan är om inte vedergällningstanken nu i våra dagar är på väg tillbaka?

Allt fler verkar stödja hämnden som ett allt viktigare syfte med fängelsestraffet.

Hur ser de intagna på tiden i anstalt och syftet med att sitta inlåst?

Under mina snart femtio år som advokat har jag träffat hundratals personer som avtjänat fängelsestraff. I stort sett alla hävdar att anstaltstiden var en enda lång förvaring med ett meningslöst innehåll.

De fick inte mycket information när de anlände till den anstalt där de hade placerats eller några uppgifter om hur ofta de fick ha kontakt med sin familj. Deras känsla av ånger var stark för att ha svikit familjen.

Dessutom var det svårt att få kontakt med andra intagna och hantera konflikter inom murarna. Men också att finna sin plats i den hierarki som är så reell även bland de intagna. Varje dag räknades som man räknar till muck under militärtjänstgöringen.

Många på anstalten pratade om nya brott och ett fortsatt liv i kriminalitet medan en och annan hoppades att de efter frigivningen skulle leva ett hederligt liv.

En del som avtjänat flera fängelsestraff efterfrågade individuella handlingsplaner. De skall vara upprättade för varje enskild individ snart efter ankomsten till anstalten, vilket självklart måste vara något som ska få hög prioritet och vara reell rutin.

Ett starkt socialt kontaktnät, familj, bostad, arbete och inkomst

Det som alla mina tidigare fängelsestraffade klienter var överens om var vad som krävdes för att lyckas avhålla sig från brott efter frigivningen. Det var ett starkt socialt kontaktnät, familj, bostad, arbete och inkomst. Alltså en välstrukturerad vardag som väntade efter frigivningen så långt det överhuvudtaget var möjligt.

Alla som suttit häktade såg detta som det mest förnedrande med att vara frihetsberövade.

Häktet är i själva verket ett fängelse. Det skiljer sig från andra fängelser genom att de intagna på häktet är oskyldiga eftersom ingen är skyldig förrän efter fällande lagakraftvunnen dom. Dessförinnan är man oskyldig. Att vara misstänkt för brott är inte att vara skyldig. Det finns inget mellantillstånd mellan oskyldig och skyldig. Man är antingen det ena eller det andra.

Överhuvudtaget är fängelse ett fiasko då fångsamhället istället riskerar att öka brottsligheten genom att bli en brottshögskola. Fängelseväsendet är oförenligt med respekten för människovärdet.

Kravet på respekt för människovärdet gäller obetingat men hela fångsamhället bygger uppenbarligen på vårt hämndbegär

Brottslingen har naturligtvis inte visat hänsyn för brottsoffrets människovärde, men det ger oss inte rätt att svara med samma mynt. Kravet på respekt för människovärdet gäller obetingat men hela fångsamhället bygger uppenbarligen på vårt hämndbegär.

Varje fängelse är i verkligheten ett miljöbrott.