Det som pågår i dag är en polarisering mellan en liten grupp i samhället och en stor grupp – mellan kriminella och icke-kriminella. Det handlar i debatten om att stöta ut och låsa in de kriminella i fängelser, i vad som förefaller en enkel lösning på problemet med aggressiv kriminalitet. 

Felet med de hårdare tag som alla partier nu kräver är att det inte funkar. Det får bara effekten att övervakningsindustrin göds med skattepengar, och det är man nog medveten om bakom kulisserna på flera borgerliga partier. Andra skriker med av populistiska skäl, eller för att de hatar invandrare. Men grunden till brottsligheten är att söka i fattigdom, utanförskap och segregation. Även om vi har frihet att välja olika handlingsalternativ, till exempel att begå brott eller ej, har det i princip alltid varit så. Hårdare tag har inte hjälpt i USA där kriminaliteten fortfarande är skyhög, trots att man har större andel av befolkning i fängelse än något annat land, inklusive öppet repressiva länder som Ryssland och Kina. 

De mer erfarna kriminella drar in yngre i nätverk och utbildar dem i nya brottsformer. 

Vi kan i dag välja att skapa ett samhälle där de som begår brott förvisas till ett annat landskap för en tid, med kunskapen att de kommer igen – i ett mycket sämre skick än tidigare. Forskare har konstaterat att isolering medför betydande skador, och de intagna fungerar som mentorer, de mer erfarna kriminella drar in yngre i nätverk och utbildar dem i nya brottsformer. 

Hur har vi löst problem förut i det här landet? Vem byggde det välstånd som nu alltmer håller på att urholkas? Förvisso tekniker, forskare och entreprenörer, men också de folkrörelser som sedan 1800-talet skapade sin egen identitet, arbetade hårt med att fostra skötsamma arbetare och bönder, tillsammans med frikyrkor och nykterhetsapostlar. De omvandlade den farliga underklassen genom att den inkluderades – det vill säga vi formade en självkänsla, byggd på solidaritet och framtidstro, sökte oss till utbildningar, gick på kvällskurser och deltog i studiecirklar, grundade folkhögskolor, fackföreningar och studieförbund. Likaväl som den politiska kampen om och i riksdag och regeringar har detta stilla arbete med folkbildning format landet Sverige. 

Men det finns krafter som skräms av solidariteten, som inte vill se den som inkluderande nya folkgrupper, utan splittra och ställa olika särintressen mot varandra. Som inte uppskattar att vi har ett land som människor flyr till, i stället för ett som folk flyttar från. De bygger en falsk bild av det gamla fattig-Sverige som en sörgårdsidyll och förfalskar gärna historien genom att frånkänna föreningsliv och folkbildning dess dynamiska roll i byggandet av det demokratiska välfärdslandet Sverige. 

Inom många områden gör folkrörelserna, som nu ofta kallas civilsamhället eller NGO:s, stora insatser och de stöds i viss mån av statliga medel, men än mer av frivilliga bidrag, gåvor och medlemsavgifter. De arbetar för miljön och med bistånd, både inom och utom Sverige. De har tagit till sig FN:s hållbarhetsmål, den så kallade Agenda 2030, vilket också politiker borde göra i praktiken och inte bara med ord. Dessa organisationer visar sig ofta mer kostnadseffektiva än offentliga satsningar, som drar med sig en stor byråkrati och uppfattas som ovanifrån komna insatser, vilket de ju också är. Mycket av det folkrörelserna skapat har formaliserats och byråkratiserats inom stat och kommun – och detta är farligt, för det skapar en motsättning mellan det formella och informella samhället. Antingen det är fråga om polis eller sociala och andra myndigheter. 

De som aktivt för en kriminell livsstil lyssnar inte på myndigheter, poliser eller socialtjänstemän.

Därmed är vi tillbaks i frågan om brottslighet och kriminalvårdspolitik. Det finns flera frivilligorganisationer som arbetar brottsförebyggande och med rehabilitering. De kan vara uppbyggda av före detta kriminella och därmed få en direkt kontakt med ungdomar i riskzonen och andra som sitter av sina straff på olika anstalter. De som aktivt för en kriminell livsstil lyssnar inte på myndigheter, poliser eller socialtjänstemän. Antingen de är medlemmar av ungdomsgäng, knarkligor eller brottsorganisationer, är det lättare för dem som har liknande erfarenheter, men valt att satsa på ett hederligt liv, att få kontakt, få dem att släppa sin hårda mask och vinna gehör för att öppna en dialog. 

Sådana folkrörelser kan till en mycket mindre kostnad utföra ett effektiv brottspreventivt arbete, hjälpa både unga och äldre till ett liv utan droger och kriminalitet. Det handlar om att skapa förståelse för varför unga människor tar steget in i brott, lyssna på dem och deras föräldrar, gå in i dialog med dem och visa på alternativa sätt att leva. Och att skapa alternativ. 

Det var frivilligorganisationer som i samarbete med kriminalvården öppnade Visionsrum på 17 anstalter. Där kunde samhällets goda aktörer visa andra vägar, interner kunde träffa utomstående som gav information om hur samhället fungerar, vilket många som valt en kriminell livsstil har ganska vag eller helt felaktig uppfattning om. 

De besökte fängelser och upplyste om fördelarna med ett liv utan droger och brott för att få de intagna att inse att det faktiskt finns en chans, ja flera – till utbildning och jobb, som kan leda till en normal tillvaro, vilket är något många faktiskt vill ha innerst inne. 

De har drivit utslussningshem, där de som muckat från fängelse kunde få bo utan att komma i kontakt med sina gamla kamrater som ville locka in dem i nytt drogberoende och nya brott. 

Stat och kommun ger sitt stöd till frivilligorganisationer som vill jobba brottsförebyggande och med att påverka dömda och frigivna för att hjälpa dem till ett liv i solidaritet. Här finns ett kamratskap som innebär att det alltid finns någon som ställer upp när frestelsen att falla tillbaks i gamla vanor blir för stora. De bistår med boende och chanser till arbete, samt erbjuder kulturupplevelser och välkomnar den kreativa förmågan hos de före detta kriminella, både före och efter att de kommit ut från fängelset. 

Samtidigt ska vi inte glömma att det är en myt att brottsligheten som sådan ökar.

När dessa frivilligorganisationer var som störst gick brottsligheten ner i Sverige, men ”samhället” valde att beröva dem finansiering och det var då gängkriminaliteten och skjutandet började öka. Samtidigt ska vi inte glömma att det är en myt att brottsligheten som sådan ökar. En myt som sprids av en ohelig allians av rasistiska populister och övervakningsindustrins lobbyister, eller så kallade nyttiga idioter, som går deras ärenden. 

Det finns forskning som visar vad som händer med barn i miljöer utan kärlek och bestämdhet. Forskare har visat vad som händer tonåringar som dras in kriminella gäng, och beskrivit de negativa följderna av långa anstaltsvistelser. 

Hårdare tag som går ut på att låsa in kriminella leder till att de kriminella blir hårdare. De kommer att bygga nätverk i anstalterna och skapa beroenden som kommer att stå sig i årtionden.

Hårdare tag som går ut på att låsa in kriminella leder till att de kriminella blir hårdare. De kommer att bygga nätverk i anstalterna och skapa beroenden som kommer att stå sig i årtionden. Det finns en kostnad i att förebygga. Kostnaden att låsa in är betydligt högre. 

Peter Söderlund  Annbritt Grünewald  Hans Andersson 

Peter Söderlund är riksdagskandidat för Miljöpartiet och UNODC Expert Consultations on Treatment and Care for People with Drug Use Disorders in Contact with the Criminal Justice System. 

Annbritt Grünewald är före detta fängelsechef på Österåkersanstalten. 

Hans Andersson är doktor i ekonomisk historia och forskar om brottslighet och rättskultur, och sitter i styrelsen för föreningen Fängslande kultur 

Artikeln har tidigare publicerats i Miljömagasinet.

Fakta om visionsrum 

Ett visionsrum är ett speciellt rum som finns på en anstalt, häkte eller ett frivårdskotor. Där kan de intagna få stöd för att planera sitt liv i frihet. Det här rummet ska innehålla information som kan vara till hjälp för att förbereda sig för en framtid där det inte ingår några droger eller kriminalitet. Det kan i vissa fall vara så att man arrangerar möten och olika typer av aktiviteter i de här visionsrummen. 

Syftet med ett sådant rum är att man ska ge de intagna en möjlighet att knyta positiva kontakter med samhället som finns där utanför. Man ska till exempel kunna hitta fritidsintressen, skapa sociala nätverk och se arbetsmöjligheter. I Sverige finns det ungefär 20 stycken sådana här rum.  Visionsrummen sköts som ett samarbete mellan tre stycken ansvariga personer. En intagen ska fungera som en inre koordinator på anstalten. En frivillig organisation ska fungera som en yttre koordinator. Den ska samarbeta med den inre koordinatorn och personalen när det kommer till att samla in material till rummet och att planera olika aktiviteter. Det ska till sist också finnas en medarbetare på anstalten eller frivården som är formellt utsedd till ansvarig kontaktperson för visionsrummet och det yttre och inre nätverket. 

De som arbetar med att bygga upp fungerande visionsrum är Kriminalvården, Riksförbundet Attention, IOGT-NTO, Hela Människan, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, Sveriges Kristnas Råd och Kriminellas revansch i samhället (KRIS).