Att värna Sveriges rykte som en human nation på kriminalpolitikens område har ett värde i sig. Sverige är tillsammans med de övriga nordiska länderna på fängelseområdet känt i världen som Scandinavian exceptionalism.
Henrik Tham skriver här om att Sverige håller på att bli exceptionellt i motsatt mening.
Sedan valet 2014 har ett 50-tal propositioner lagts fram som inneburit kriminaliseringar, straffskärpningar eller utvidgning av tvångsmedel. Flera av propositionerna innehåller mer än en lagskärpning. Utvecklingen mot en expansion av straff- och tvångslagstiftningen har pågått i ett par decennier, men de senaste åren lär utgöra ett historiskt rekord.
Oppositionen anklagar regeringen för att det lagstiftas för lite.
Att politikerna oroar sig för den grova brottslighet som är förknippad med utanförskapsområdena är mycket begripligt. Mer straff lär dock inte vända utvecklingen. Längre fängelsestraff ökar inte avskräckningen. Det finns flera exempel på aktuell nordiska forskning från kriminologer, sociologer och ekonomer som pekar på att fler och längre fängelsestraff inte är verksamma åtgärder. I en just publicerad svensk studie visas att längre straff inte minskar återfallen. Behandling under anstaltsvistelsen kan i vissa fall spela en positiv roll för enskilda och mindre grupper men påverkar inte brottsnivån. I den internationella forskningen betraktas det som ett ”kriminologiskt faktum” att mer fängelse inte minskar brottsligheten.
Minskning av den allvarliga brottsligheten genom långa oskadliggörande fängelsestraff förs dock alltmer fram i debatten. Denna lösning faller på att de allvarligaste brotten inte låter sig förutsägas. Brottsnivån tycks inte heller påverkas av dramatiska ökningar av inspärrningen. Den markanta nedgången i dödligt våld i USA från omkring 1990 har tillskrivits den tidigare ökningen av fängelsepopulationen med mer än fyra gånger. Nedgången i mord och dråp var dock precis densamma i Sverige med bara en mycket begränsad ökning av antalet fångar.
Det finns exempel på hur både en minskning av fängelsestraffets längd och sannolikheten att få fängelse vid lagföring följts av minskad brottslighet
Brottslighetens nivå och förändring har historiskt inte kunnat förklaras genom straff. Tydliga upp- och nedgångar kan däremot knytas till befolkningsökning, svält, krig och migration, levnadsvillkor, varutillgång och alkoholpolitik. I den historiska utvecklingen finns också exempel på hur både en minskning av fängelsestraffets längd och sannolikheten att få fängelse vid lagföring följts av minskad brottslighet.
Sänkningen av straffbarhetsåldern ledde i Danmark till ökat återfall
Kanske invänds det från politiskt håll att dessa historiska och internationella erfarenheter inte är tillämpliga i dagens Sverige. Alla medel måste prövas för att komma tillrätta med den gängrelaterade, grova brottsligheten. Danmark framförs ständigt som förebild i den svenska politiska debatten med skärpt lagstiftning riktad just mot gängkriminaliteten. Nu har det dödliga skjutvapenvåldet inte minskat i Danmark. Sänkningen av straffbarhetsåldern ledde till ökat återfall – vilket inte hindrar några av partierna i Sverige från att föreslå en sänkning. Någon utvärdering av straffskärpningarnas effekt i Danmark har inte presenterats. Sverige vill nu utreda ungdomskriminalitetsnämnder enligt dansk modell för att få snabbare reaktioner mot unga lagöverträdare. Ett förslag vore kanske att invänta den danska utvärdering som ska vara klar 2023.
I Sverige har överhuvudtaget inte effekten av de många straffskärpningarna utvärderats. Regeringen hänvisar stolt till att antalet som dömts till fängelse för vapenbrott fördubblats och att fängelsebeläggningen stigit kraftigt. Ja, men vilken är effekten på brottsligheten? Den kan i alla fall inte avläsas i siffrorna över det dödliga skjutvapenvåldet.
Medborgarna är enligt forskningen mindre straffbenägna än politikerna antar.
Politikerna har möjligen insett att straff inte är ett verksamt brottsförebyggande medel. I tilltagande utsträckning berättigar de därför skärpta straff med hänvisning till rättvisa, partiideologi och det allmänna rättsmedvetandet. Det är naturligtvis viktigt att ta sådana hänsyn. Det kan dock påpekas att medborgarna, enligt forskningen, är mindre straffbenägna än politikerna antar. I genomsnitt vill de ha samma straff som döms ut i domstol eller lägre.
Frågan kan ställas om en sådan moralisk-filosofisk diskussion om straffvärde är den viktigaste att föra i en situation med allvarlig brottslighet. Målet för svensk kriminalpolitik är för övrigt fortfarande att minska brottsligheten och öka tryggheten. En fortsatt fokus på straff förhindrar den nödvändiga debatten om de sociala orsakerna till utvecklingen. Denna insikt förs nu fram även av poliser.
Straff är heller inte vilket brottsförebyggande medel som helst. Var och en är, enligt vår regeringsform, skyddad gentemot det allmänna mot frihetsberövande, kroppsvisitation, husrannsakan och hemlig avlyssning. Fängelse och tvångsmedel blir då undantagen som ska användas sparsamt. Strafflagstiftning, polis, åklagarmyndighet, domstolar och kriminalvård behövs. Givet att dessa institutioner finns, är det dock inte mer lagstiftning och mer resurser till rättsväsendet som bestämmer brottsutvecklingen.
Lagförslag som syftar till fördubblade straff för vissa grupper frångår principen om likhet inför lagen
En central uppgift för lagstiftning och rättsväsende är däremot att värna vedertagna rättsprinciper. Lagförslag som syftar till fördubblade straff för vissa grupper frångår principen om likhet inför lagen. På samma sätt kan kriminalisering eller straffskärpning, som formellt gäller lika för alla, i praktiken komma att gälla enbart vissa grupper. På narkotikaområdet riktas polisens insatser i särskilt hög grad mot dem som är fattiga och som har utländsk bakgrund utan att detta kan knytas till högre brottslighet. Forskning visar att medborgarna lägger minst lika stor vikt vid att bli rättvist behandlade som att polisen förebygger brott. Detta är bakgrunden till Black Lives Matter i USA. Uppgiften att upprätthålla rättsprinciper är helt centralt för tilliten till rättsstaten.
Att värna Sveriges rykte som en human nation på kriminalpolitikens område har ett värde i sig. Sverige är tillsammans med de övriga nordiska länderna på fängelseområdet känt i världen som Scandinavian exceptionalism. Kriminalvården planerar nu för en ökning av anstaltspopulationen med 50 procent fram till 2030. Den vägledande principen är inte längre att land ska med lag byggas utan att land ska med straff byggas. Sverige håller på att bli exceptionellt i motsatt mening.
Vilket eftermäle förväntar sig den riksdag som ökat straffen mer än någon annan? Hoppas riksdagsledamöter på beröm i nekrologen? ”Han skärpte straffen mer än någon annan justitieminister.” ”Hon bidrog till att fler unga fick sitta i fängelse.” ”Han arbetade aktivt för att utvidga livstidsstraffet.”
Den kriminalpolitiska debatten är ovärdig Sveriges regering och riksdag.
Henrik Tham
Professor emeritus i kriminologi
Kommentarer är stängda.