– när brottsoffer används som alibi för en politik som inte fungerar

Regeringen presenterade vid sin presskonferens den 15 januari ännu ett omfattande paket av straffskärpningar. Retoriken var välbekant: våldet beskrevs som ”oanständigt”, samhället som hotat och brottsoffren som den yttersta legitimeringen för hårdare tag.
Men bakom orden döljer sig en kriminalpolitik som vilar på felaktiga antaganden, selektiv statistik och ett konsekvent åsidosättande av både forskning och verkliga brottsoffer.

Det centrala problemet är inte att regeringen vill bekämpa brott – det vill alla. Problemet är att den gör det med åtgärder som inte minskar brottsligheten, samtidigt som de tränger undan insatser som faktiskt gör det.

Våldet beskrivs som värre än det är

Presskonferensen gav bilden av ett Sverige där våldet skenar och där exceptionella åtgärder därför är nödvändiga. Den bilden stämmer dåligt med den mest tillförlitliga statistiken vi har: den som utgår från offren.

Socialstyrelsens sjukhusdata – som redovisar hur många människor som faktiskt vårdas i slutenvård efter att ha utsatts för våld – visar en långsiktig och kraftig minskning av grovt våld sedan 1990-talet. År 2024 var antalet våldsoffer i slutenvård för första gången under 1 000 personer, en minskning med omkring 70 procent jämfört med mitten av 1990-talet. Även det dödliga våldet totalt sett är på historiskt låga nivåer.

Detta betyder inte att allt är bra, eller att gängvåldet saknar allvar. Men det betyder att påståendet om ett generellt våldssamhälle i fritt fall är missvisande. När politiken utgår från en överdriven hotbild riskerar den att bli både ineffektiv och farlig.

Straffskärpningar saknar stöd i forskningen

Regeringens grundantagande är att hårdare straff leder till mindre brott. Det är ett antagande som inte delas av kriminologisk forskning – vare sig i Sverige eller internationellt.

Forskningen är i dag närmast enig: straffskärpningar har ingen eller mycket begränsad avskräckande effekt på brottsligheten. Den långvariga våldsnedgång som observerats i Sverige, Europa och Nordamerika – den så kallade ”crime drop” – har inträffat oavsett straffnivåer, fängelsebeläggning och repressiva insatser. Länder med kraftigt ökade populationer i fängelse har sett samma utveckling som länder utan.

När regeringen ändå hävdar att just straffskärpningar är lösningen uppstår en rimlig motfråga: Var finns bevisen? I ett rättssamhälle borde beviskraven ligga på den som vill genomföra ett kostsamt och ingripande straffexperiment – inte på dem som ifrågasätter det. Hur vettigt kan det vara att låsa in tonåringar i en brottshögskola under allt längre tider.

Minskade skjutningar tillskrivs fel orsaker

Regeringen antyder att den senaste tidens minskning av skjutningar är ett resultat av den förda politiken. Även detta är ett tveksamt samband. Analys av dödsskjutningar visar att utvecklingen skiljer sig markant mellan olika delar av landet, trots att lagstiftningen är densamma. Det talar emot att straff- och processrättsliga reformer skulle vara den avgörande förklaringen.

Det är fullt möjligt att nedgången snarare speglar lokala konfliktdynamiker eller en återgång till tidigare nivåer efter ett extremt våldsår. Att politiskt ta åt sig äran för detta är därför mer retoriskt än analytiskt.

Brottsoffer nämns – men prioriteras inte

Regeringen talar gärna om ett ”fokusskifte” från gärningsman till brottsoffer. Men när man granskar innehållet i reformerna blir tomheten tydlig.

Inga besked ges om höjd brottsskadeersättning, utvidgad brottsskadeersättning, snabbare utbetalningar, stärkta brottsofferjourer eller långsiktigt stöd till våldsutsatta. Däremot avsätts enorma resurser till längre straff, fler häktningar och ett redan överbelastat fängelsesystem. Något strukturerat stöd till brottsoffren när intagna frigivits finns inte heller. Inga visioner om barnfattigdomens betydelse för rekrytering av barn till brott.

Samtidigt ökar våldet dramatiskt inne i svenska fängelser, till följd av trängsel och överbeläggning. Även där skapas brottsoffer – intagna, personal och anhöriga – som helt saknas i regeringens berättelse.

Brottsoffer används därmed främst som retoriskt alibi för en politik vars verkliga prioritet är repression, inte upprättelse eller stöd.

Ett vägval bort från kunskap och evidens

Detta är kärnan i kritiken: svensk kriminalpolitik rör sig bort från kunskap och evidens, och mot symbolhandlingar som låter handlingskraftiga men saknar dokumenterad effekt. Samtidigt trängs investeringar i skola, socialtjänst, missbruksvård och tidiga insatser undan – trots att just dessa åtgärder gång på gång visat sig vara de mest brottsförebyggande.

Att bekämpa brott kräver annat än hårdare straff. Det kräver att politiken vågar förhålla sig till fakta även när de inte passar in i berättelsen. Att brottsoffer tas på allvar – inte bara i talarstolen, utan i budgeten.

Att fortsätta på den inslagna vägen är inte ett paradigmskifte. Det är en straffillusion – dyr, ineffektiv och i längden skadlig för både rättsstaten och de människor den säger sig vilja skydda.

Thomas Ekbom

Chefredaktör

Lästips

Det behövs en ny Brottsofferlag
Tidöregeringen talar gärna om brottsoffer men gör väldigt lite.
Brottsoffren får snarast tjäna som alibi för inhumana förändringar av kriminalpolitiken.
De antas ha hämnd som viktigaste behov medan basala behov för att återfå ett bra liv inte tillgodoses.

Dagens ETC belyser brottsligheten i Sverige
Forskarna har fortfarande ingen förklaring. Här är siffrorna ingen vill prata om när Trump ska avslöja ”svaga Sverige”

Dramatisk reducerad utsatthet under 20 år i Malmö
Att risken att utsättas för våld, stöld eller skadegörelse reducerats för individer, sannolikt i stor omfattning, är inte kommunicerat till allmänheten. Det är naturligtvis inte någon konspiration. Oförmågan i svensk offentlig debatt att redovisa dessa grundläggande fakta visar dock på det svenska samhällets svagheter och tillkortakommanden på 2000-talet.
Ansvaret delas av många.