Det är i skolan vi har chans att ge unga en annan väg i livet än den kriminella. Emerich Roth skriver tillsammans med Petter Jenner om skolans centrala roll.
Dagen innan denna artikel publicerades i Dagens Nyheter kom den sorgliga nyheten att Emerich Roth avlidit, detta är hans sista text.
Kanske inte varje dag, men nästan, möts vi av nyheter, vars ohygglighet inte längre når in till oss på grund av den surrealistiska frekvensen. För att vi nu ska röras upp i vårt inre över nyheten att någon har blivit kallblodigt mördad på öppen gata, krävs att denna gata går genom våra egna kvarter eller att den mördade går att känna igen, som skulle han kunna vara vårt eget barn.Vårt förhållningssätt är ej beundransvärt, men ej heller särskilt klandervärt, det är bara mänskligt. Och vi är inte likgiltiga. Frågar vi oss själva eller varandra, vill vi verkligen få ett slut på detta förfärliga mördande.
Frågan är bara hur?
Fängelserna är groteska monument över vårt gemensamma misslyckande. Ska vi fortsätta resa sådana monument eller ska vi göra vad som behövs för att lyckas?
Ingen föds med pistol i hand och mord i blick. Fängelserna är groteska monument över vårt gemensamma misslyckande. Ska vi fortsätta resa sådana monument eller ska vi göra vad som behövs för att lyckas?
Kriminella gäng, nazistiska partier, religiösa terrororganisationer och motsvarande sammanslutningar domineras inte av kvinnor. Det är pojkar och unga män som är problemet. Varför väljer pojkar och unga män att träda in i destruktivitet?
Erfarenheten säger oss att skulle vi ställa upp alla dessa pojkar och unga män på rad och fråga ut dem, skulle vi finna en gemensam nämnare: alla har en dålig eller obefintlig relation till sin pappa. Enligt en i stort sett lagbunden psykologisk bana föder detta ett självförakt och ett hat till pappan, vilket i sin tur ges utlopp för inom ovan nämnda verksamhetsgrenar, slumpmässigt vilken.
Vårt främsta vapen i denna kamp är inte hårdare straff, slopade ungdomsrabatter och säkrare fängelser.
Alla pojkar och unga män, som har en dålig eller obefintlig relation till sin pappa, blir emellertid inte kriminella eller extremister av något slag. Det finns alltså hopp. Man kan kompensera för en vissen eller frånvarande pappa. Hittills har sådan kompensation skett med turens nyckfullhet. Ska vi gå från misslyckande till lyckande måste vi sluta sätta vår lit till tur och i stället arbeta systematiskt och målmedvetet med att kompensera för frånvarande pappor. Vårt främsta vapen i denna kamp är inte hårdare straff, slopade ungdomsrabatter och säkrare fängelser. Det kanske man kan argumentera för om man vill uppnå annat, exempelvis … hämndens tillfredsställelse?
Nej, vårt främsta vapen i kampen mot all möjlig destruktivitet i samhället är skolan, för där vistas våra barn och ungdomar fem dagar i veckan. Om vi ger skolan möjlighet att vara ett andra hem för de som behöver det kan vi långsiktigt och varaktigt sätta stopp för exempelvis gängkriminalitet. Framför allt måste skolan kunna locka manlig personal, som kan fungera som goda manliga förebilder, för även om män står för mycket ont i samhället, kan män också vara kärleksfulla, ansvarstagande och sedelärande.
Svaret är att vi har självkänsla och självförtroende och samhörighetskänsla med och en tillit till samhället.
Problemets lösning är egentligen inget konstigt eller särskilt kontroversiellt, för om vi ställer oss frågan varför vi som inte är kriminella inte väljer kriminalitet, är ju inte svaret att det är så långa straff eller att det verkar så ruskigt i fängelset. Svaret är att vi har självkänsla och självförtroende och samhörighetskänsla med och en tillit till samhället. Vi har en tro på att vi kan lyckas och vi känner oss uppskattade och älskade.
Eller hur?
Hela samhället måste genomsyras av en samsyn på problemet och dess lösning
Det är detta vi måste ge våra barn och ungdomar om de inte kan få det i sina hem.Men skolan allena klarar inte detta, utan arbetet måste ske hand i hand med alla berörda parter. Hela samhället måste genomsyras av en samsyn på problemet och dess lösning, så att vi kan skapa ett brett samarbete över många olika samhällsfunktioner – skola, polis, sociala myndigheter, föräldraföreningar och andra ideella föreningar. Men samsynen och samarbetet ska inte bara vara horisontellt, utan även vertikalt, från de högst uppsatta politikerna ner till de allra viktigaste medarbetarna, de som arbetar med våra barn och ungdomar och som ska få det att verkligen hända.
Liksom att satsa på strängare straff och slopade ungdomsrabatter, som kräver större kapacitet på våra fängelser, kostar även ovan beskrivna insats pengar. Skillnaden är att denna investering är mycket lönsam. Genom att förebygga att människor blir kriminella slipper vi alla de kostnader kriminaliteten orsakar samhället. Dessutom blir dessa människor inte en belastning på samhället, utan tvärtom bidragande och positiva krafter, för ingen föds med pistol i hand och mord i blick.
Kommentarer är stängda.