Den 1 juli 2018 fick Sverige en ”samtyckeslag” som utvidgar den juridiska definitionen av våldtäkt. Det krävs inte längre att våldtäkten skett genom våld eller utnyttjande av att offret befann sig i en särskilt utsatt situation. Det räcker med att offret inte deltagit frivilligt i den sexuella handlingen. Det är en positiv förändring.
Ändringen i lagen ger en viktig, mer entydig signal från samhällets sida att allt sex måste vara frivilligt. Det skapar därmed också en tydlig värdegrund för sexualundervisning i skolor och andra sammanhang. En lag som tydliggör att kvinnor och män har rätt att kräva att all sexuell interaktion är frivillig, kan också bidra till att de utsatta i mindre utsträckning känner skamkänslor för det som hänt och tar på sig skulden för det.
Men lagen har också kommit att innebära nya utmaningar och svårigheter för rättsväsendet. Det framgår av en rapport som Brottsförebyggande rådet (Brå) nyligen har presenterat (Brå 2025:3. Samtyckeslagens tillämpning och konsekvenser)). Rapporten tar också upp effekterna av den skärpning av straffminimum för våldtäkt som skedde den 1 augusti 2022 och jämför straffnivån i Sverige med nivån i andra europeiska länder med någon form av samtyckeslag,
Antalet polisanmälningar utan våld har ökat kraftigt
När det gäller polisens arbete handlar utmaningarna både om resurser och kompetens. Ändringarna i lagen har nämligen inneburit en kraftig ökning av antalet anmälningar; en tredjedel av anmälningarna avser nu handlingar som inte inrymdes i definitionen på våldtäkt tidigare. I stor utsträckning handlar det om unga tjejer som varit passiva när gärningen skedde, trots att de inte kände att de deltog frivilligt. Det har medfört en kraftigt ökad arbetsbörda, och därmed ökade resursbehov, eftersom alla anmälningar måste utredas. Utredningarna av de ”nya” typerna av våldtäkt ställer också ökade krav på utredarnas kompetens. Detta eftersom de i sina förhör måste klara av att ställa mer intima frågor och följdfrågor än tidigare för att fått fram vad som hänt och om det som målsägaren berättar kan ses som en våldtäkt. Det är inte alltid en lätt uppgift, eftersom till exempel ”tjatsex” fortfarande inte är något brott. Därtill kommer ökade svårigheter att få fram tillräcklig bevisning för ett åtal, eftersom avsaknaden av våld innebär att teknisk bevisning i form av skador saknas.
En ytterligare utmaning för polisen är att hantera det faktum att nio av tio anmälningarna fortfarande inte leder till något åtal. Polisen måste arbeta på ett sådant sätt att målsägarna inte känner sig ännu mer traumatiserade när utredningen läggs ner, utan ändå kan känna att det var värt det att anmäla.
Lagen och domstolarnas tillämpning kritiseras som rättsosäker
Redan i Brås första uppföljning kort efter att lagen trätt i kraft, framförde försvarare att lagen var alltför otydlig, vilket lett till rättsosäkerhet. Denna typen av kritik har kommit att få ett mycket stort genomslag det senaste året. Bakgrunden till det är att ett antal mammor, vars söner dömts för våldtäkt, har dragit i gång en kampanj där de hävdar att samtyckeslagen är rättsosäker och att deras söner – och många andra unga män – har blivit oskyldigt dömda. De får i debatten stöd av ett antal högprofilerade advokater. Det som kampanjen riktar in sig på är att antalet fällande domar för våldtäkt, där det enbart finns muntlig bevisning, har ökat sedan definitionen på våldtäkt vidgades. Med muntlig stödbevisning avses här att det finns personer som målsäganden berättat vad som hänt för, men dessa personer har inte själva sett vad som hänt. I stor utsträckning handlar det om att rättsväsendet måste göra en värdering av målsägarens trovärdighet. Ungefär 40 procent av de fällande domarna för våldtäkt år 2023 grundade sig uteslutande på sådan bevisning och det är enligt den pågående kampanjen ett tecken på att bevisningen vid fällande domar är för svag.
Att det sällan finns någon som sett vad som hänt eller att det oftast saknas stark teknisk bevisning är något som alltid varit utmärkande för våldtäktsärenden. Det är därför så få utredningar leder till åtal. Men med samtyckeslagens införande har förekomsten av teknisk bevisning minskat ytterligare.
Brå uppfattar inte att domstolarnas tillämpning av lagen generellt sett är bristfällig eller rättsosäker
Brå konstaterar i sin studie att trovärdighetsbedömningar inte är någon exakt vetenskap och att tingsrätt och hovrätt kan göra olika bedömningar av målsägandens och den misstänktes trovärdighet i ett enskilt fall. Men i studien konstateras samtidigt att domstolarna är omsorgsfulla i sina bedömningar av parternas trovärdighet och att de motiverar sin bedömning noggrant i både de friande och fällande domarna. Brå slutsats, efter att ha gått igenom samtliga tingsrätts- och hovrättsdomar för 2023, är att det inte kan uteslutas att det finns felaktiga fällande domar, men, i motsats till kritikerna, uppfattar Brå inte att domstolarnas tillämpning av lagen generellt sett är bristfällig eller rättsosäker. Men Brå tar i det sammanhanget också upp att en anmälan och en utredning om våldtäkt kan vara både stämplande och traumatiserande för den anklagade, ofta en ung man, även om åtalet läggs ner eller domen blir friande.
Slutsatsen i studien är att lagen är värdefull men att det är viktigt att rättsväsendet i sin tillämpning alltid har två perspektiv för ögonen: både de utsattas rätt att få upprättelse genom en fällande dom och de misstänktas rätt till en rättssäker hantering. Att värna båda dessa perspektiv är en central uppgift för rättsväsendet vid tillämpningen av de nya reglerna om frivillighet.
Straffen i Sverige tycks vara de högsta i Europa
Trots att de allra flesta remissinstanser avstyrkte förslaget, skärptes den 1 augusti 2022 minimistraffet för våldtäkt av normalgraden från 2 till 3 års fängelse. Det har lett till att den utdömda fängelsetiden för våldtäkt har ökat från i genomsnitt 26 månader år 2019 till 37 månader år 2023. I jämförelse med straffen för andra brott mot person är detta en mycket hög straffnivå. Minimistraffet för grov kvinnofridskränkning, som innebär att kvinnan utsätts för olika typer av våld under längre tid med syfte att allvarligt skada hennes självkänsla, ligger till exempel på ett års fängelse.
Frågan om hur de såg på att minimistraffet höjts togs upp i både intervjuer med poliser och åklagare och i en enkät till försvarare. En majoritet av de svarande i samtliga grupper tyckte att straffet inte står i proportion till brottets grovhet utan var för högt.
För att få ett vidare perspektiv på straffen för våldtäkt i Sverige, försöker Brå i sin studie jämföra straffnivån i Sverige med straffnivån i andra europeiska länder som har en våldtäktslagstiftning som bygger på avsaknad av frivillighet. En genomgång av lagtexten i 21 europeiska länder med en frivillighetsbaserad lag visar att de flesta har ett lägre minimistraff för våldtäkt än i Sverige, oftast 1 år.
Några länder har enligt lagtexten ett högre minimistraff än Sverige, men det behöver inte innebära att straffen i praxis är så höga. Forskare i sex av dessa länder fick därför bedöma vad straffet skulle ha blivit i tre fiktiva fall, som liknar fall som lett till tre års fängelse i Sverige. Svaren tyder på att straffen för rena ofrivillighetsfall i praktiken är avsevärt lägre i dessa länder än i Sverige och ligger oftast på 1 år.
Sammantaget finns det, enligt Brås mening, skäl att ifrågasätta om inte minimistraffet för våldtäkt är alltför högt i förhållande till straffvärdet för rena ofrivillighetsfall och myndigheten föreslår i studien att regeringen låter utreda frågan om att justera ministraffet.
Stina Holmberg
Forsknings- och utredningsråd vid Brottsförebyggande rådet
Kommentarer är stängda.