Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll
Två i Transjöhyttan

Om personligt ledarskap i Kriminalvården

Om personligt ledarskap i Kriminalvårdens skriver här Thomas Ekbom om.

Enligt forskaren Meredith Belbin kan arbetsuppgifterna på en arbetsplats indelas i två grupper. Den ena gruppen innehåller uppgifter som måste utföras på ett föreskrivet sätt för att uppnå viss standard. Den andra gruppen innehåller uppgifter för vilka individen är ansvarig för att de utförs bra. Hur de utförs spelar mindre roll så länge som uppsatta mål nås. 

På den ideala arbetsplatsen är det mycket tydligt vad som är absolut föreskrivet och vad som lämnas till den enskilde. I allmänhet får den nyanställde finna sig i att arbeta enligt föreskrivna bestämmelser utan att ges möjlighet till egna initiativ. 

Det finns i bästa fall en genomtänkt balans på arbetsplatsen mellan det föreskrivna och det delegerade. Om alla arbetsuppgifter är föreskrivna saknar individerna möjlighet att ta ansvar för ett personligt valt utförande. Om alla arbetsuppgifter är fria för den enskilde medarbetaren riskerar vi att var och en söker uppnå standard på sitt vis och det blir oklart om alla uppnår en rimlig minimistandard. 

Meredith Belbin, forskare i England har studerat detta ämne och förordar att de olika arbetsformerna identifieras och att det sker en kontinuerlig undersökning för att hitta den rimliga balansen. 

Exempel på föreskrivna arbetsuppgifter kan vara dokumentera, kontrollera, sammanställa och skriva. Exempel på delegerade arbetsuppgifter med personligt ansvar är analysera, besluta, motivera och organisera. 

Frågan är nu om Kriminalvården har blivit ett alltmer programmerat föreskrivet arbetsfält där vårdare och frivårdsinspektörer kontinuerligt blir mer och mer byråkratiserade och standardstyrda. 

Professor Per-Olof Ellström menar att det är en vedertagen princip att organisationer byggs upp utifrån de krav som av varor och tjänster ställer. Då hamnar ofta tonvikten på en rationell nivå riktad mot konkreta resultat. Detta innebär en risk att konkreta rutiner överbetonas på bekostnad av reflektion, tolkning och värdering. 

Psykolog Marika Ronthy har i sin empiriska studie visat att det råder en stor obalans mellan utövandet av chefsrollen och ledarrollen i dagens organisationer. Maskinmetaforen med en ökad byråkratisering och avhumanisering bidrar inte till utveckling utan till stagnation. 

Studien visade att chefer uppfattar sig som ledare (med relationella kompetenser) och använder större delen av sin arbetstid till att vara chefer. Byråkratin och styrning tar över framför att leda sig själv och andra. Den rationella chefsrollen använder färdigheter inom rationell intelligens på bekostnad av ledarrollen som bygger på färdigheter inom själslig och emotionell intelligens. Den senare är den som ger utrymme för reflektion, lyssnande, motivation, dialoger och att skapa engagemang. De mest framgångsrika ledarna är de som kan integrera färdigheter inom dessa tre intelligenser. Alla dessa färdigheter är en nödvändighet i dagens komplexa verksamheter med en omvärld som förändras hela tiden och dessutom mycket snabbt. 

Just därför är det viktigt att skapa utrymme för att prova nytt, prova olika handlingsalternativ, utvärdera och reflektera över verksamheten.
Frågan är om Kriminalvårdens fältarbetare ges det utrymmet. 

Det gamla paradigmet bygger på styrning och kontroll och det nya paradigmet bygger på samarbete och tillit

Per-Olof Ellström anser att det på organisatorisk nivå gäller att diskutera system som gör det möjligt att pröva olika alternativ så att inte arbetet stelnar i givna rutiner och att individen får kompetens och möjlighet att utnyttja det givna handlingsutrymmet genom att hantera både det föreskrivna och det delegerade arbetet. 

Vid en konferens med frivårdare sattes tjugo verb upp i en enkät där deltagarna fick diskutera sitt arbete vid enheten. I en gruppredovisning berättade deltagarna hur de upplevde att deras arbete blev mer och mer föreskrivet uppifrån. Det handlade alltmer om standardisering, dokumentation och kvantitet. Gruppen uttalade ett behov att få arbeta mer med personligt ansvar, samtidigt som att fortsätta att även arbeta enligt gällande föreskrifter. Det gamla paradigmet bygger på styrning och kontroll och det nya paradigmet bygger på samarbete och tillit. Var vill kriminalvården befinna sig? I dåtid eller i framtid? 

Hur ser Kriminalvårdens framtid ut?

Följande frågor måste tas på allvar:
Fråntas vårdare och frivårdsinspektörer allt mer möjligheten att prova olika arbetssätt, att själva värdera vad som är viktigt för att lyckas vända klienternas tankar och att känna in dessas känslor och livsval?
Leder denna arbetssituation till en alltmer minskad handlingslust hos vårdare och frivårdsinspektörer?
Kommer deras motivation för arbetet minska om de ej får utöva ett självledarskap?
Vilka konsekvenser får det för kriminalvården? 

Thomas Ekbom

Chefredaktör TfK

Referenser:
Meredith Belbin, Changing the way we work, 1997
Per-Olof Ellström, Kompetens, utbildning och lärande i arbetslivet, 1992
Marika Ronthy, Ledarintelligens, 2021 

Kommentarer är stängda.