Vi arbetar snabbt, men ansvarsfullt, skriver justitieminister Gunnar Strömmer (M) på DN Debatt ”Nej-vi kommer inte slå av på takten!”
Regeringen säger sig stärka demokratin. Men samtidigt kör den över Lagrådet, ignorerar tung remisskritik, driver igenom enorma straffskärpningar och fyller redan överfulla fängelser. En rättsstat stärks inte av vackra principförklaringar om domstolarnas oberoende, om lagstiftaren i praktiken lämnar domstolarna med undermålig strafflagstiftning.
Justitieminister Gunnar Strömmer svarar på larmet om rättsstatens nedmontering med en katalog över reformer som på papperet ska stärka demokratin: större avstånd mellan domstolar och regering, svårare genomföra grundlagsändringar, utvidgad lagrådsgranskning, starkare skydd för äganderätt, skarpare lagstiftning mot korruption och hårdare straff för hot mot tjänstemän, politiker och journalister.
Det låter betryggande. Men det är också ett retoriskt avledningsgrepp.
För frågan är inte om varje enskild reform regeringen föreslår är fel. Frågan är hur trovärdigt det är att tala om stärkt rättsstat samtidigt som regeringen driver igenom ett av de mest ingripande straffrättsliga lagpaketen i modern tid trots massiv kritik från Lagrådet, remissinstanser, jurister och kriminologer.
En regering kan inte stärka rättsstaten med ena handen och urholka dess kontrollmekanismer med den andra.
Lagrådets nej är inte störande bakgrundsbrus
Lagrådet har avstyrkt hela lagpaketet om dubbla straff och skärpta straffskalor. Det är ovanligt. Kritiken gäller inte några språkliga justeringar eller tekniska detaljer, utan beredningen, rättssäkerheten, proportionaliteten och förslagens praktiska konsekvenser.
Regeringen vill skärpa straffen för ett femtiotal brott och införa en regel där straffvärdet som utgångspunkt ska bli dubbelt så högt vid brott med samband till kriminella nätverk. Det är inte en mindre kriminalpolitisk kursändring. Det är en systemförändring.
Just därför är det så allvarligt att regeringen inte stannar upp. När Lagrådet säger stopp svarar regeringen med gasen i botten. Det är inte handlingskraft. Det är rättsstatlig risktagning.
Strömmers demokratipunkter svarar inte på kritiken
Justitieminister Gunnar Strömmer säger att regeringen stärker demokratin genom att öka domstolarnas och domarnas distans till regeringen och dess myndigheter. Det kan låta bra. Men domstolarnas oberoende stärks inte bara genom organisatoriskt avstånd. Det stärks också genom att domstolarna får lagar som är tydliga, proportionerliga, välberedda och möjliga att tillämpa rättssäkert.
När regeringen trots Lagrådets avstyrkan lägger fram ett stort straffpaket flyttas lagstiftarens problem över till domstolarna. Domarna tvingas hantera oklara gränser, svåra proportionalitetsfrågor och komplicerade bedömningar av vad som är ett samband med kriminella nätverk som det inte finns någon tydlig definition av. Det är inte att stärka domstolarna. Det är att belasta dem med lagstiftarens brister.
Strömmer säger också att regeringen stärker demokratin genom att göra det svårare att ändra grundlag och genom att Lagrådet ska granska fler fri- och rättighetsfrågor. Men vilken trovärdighet har ett sådant löfte när regeringen samtidigt ignorerar Lagrådets massiva kritik här och nu? Ett utvidgat granskningsmandat betyder lite om granskningen politiskt behandlas som ett irritationsmoment.
Samma sak gäller talet om rätt till domstolsprövning. En sådan rätt är viktig. Men den blir ihålig om domstolarna samtidigt överlastas med fler och mer komplicerade mål, längre processer och lagar som saknar tillräcklig precision.
En rätt till domstolsprövning är inte bara en formulering i grundlagen. Den kräver ett rättssystem som faktiskt hinner pröva mål med kvalitet.
Korruption, hot och hat används som retoriskt skydd
Strömmer lyfter korruption, maktmissbruk, infiltration, hot mot tjänstemän och skydd för journalister. Allt detta är allvarliga frågor. Ingen seriös kritiker vill försvaga skyddet för domare, socialsekreterare, lokalpolitiker eller journalister.
Men här sker en förskjutning. Kritiken mot regeringen handlar om rättsstatens arbetsformer: beredning, remissförfarande, proportionalitet, legalitet, domstolarnas arbetsvillkor och kriminalvårdens kapacitet. Strömmer svarar med att tala om rättsstatens fiender: gäng, korruption, infiltration, hot och hat.
Det är demagogiskt. Det antyder att den som kritiserar lagstiftningen inte förstår brottslighetens allvar. Men det är tvärtom. Det är just eftersom hotet är allvarligt som lagstiftningen måste vara bättre, mer genomarbetad och mer rättssäker.
Gängens brutalitet upphäver inte legalitetsprincipen.
Handlingskraft är inte detsamma som god lagstiftning
Regeringens centrala budskap är att den inte tänker slå av på takten. Men i straffrätten är tempo inget egenvärde. Regeringen borde lära av Den stora älgvandringen. Straffrätten är statens hårdaste maktmedel mot individen. Därför måste den präglas av precision, konsekvensanalys, återhållsamhet och mogna långsamt.
En dåligt beredd strafflag blir inte bättre av att antas snabbt. Den blir bara farligare.
När remissinstanser varnar, när kriminologer ifrågasätter effekten, när domstolar pekar på praktiska problem och när Lagrådet avstyrker helheten, då är det inte ansvarslöst att bromsa. Det är ansvarslöst att fortsätta.
Reformen saknar bevisad brottsförebyggande effekt
Ett av de mest grundläggande problemen är att regeringen inte visar att de föreslagna straffskärpningarna faktiskt minskar brottsligheten. Den kriminologiska kritiken är därför central.
Längre straff kan ibland vara nödvändiga. Men som generell brottsförebyggande metod är straffskärpningar trubbiga. Upptäcktsrisk, social prevention, fungerande skolor, tidiga insatser, avhopparverksamhet, vittnesskydd, utredningskapacitet och återfallsförebyggande arbete är ofta mer avgörande.
När regeringen presenterar enorma straffskärpningar utan att visa varför just dessa ska minska brottsligheten blir straffrätten ett politiskt signalsystem. Det är farligt. Straff ska inte vara symboler. Straff ska vara nödvändiga, proportionerliga och verksamma.
Brottsoffren används, men riskerar att få mindre
Regeringen säger sig stå på brottsoffrens sida. Men regeringens egen ekonomiska kalkyl visar att reformen på sikt kostar Kriminalvården många miljarder kronor årligen. Det är pengar som inte samtidigt kan användas till brottsofferstöd.
Brottsoffer efterfrågar inte höjda straffskalor. De behöver skydd, snabb handläggning, stödpersoner, traumabehandling, ekonomisk ersättning, psykologisk hjälp, vittnesstöd, trygghet under rättsprocessen och hjälp att återgå till ett fungerande liv.
När miljard efter miljard binds upp i fler och längre fängelsestraff blir frågan oundviklig: hur mycket blir kvar till brottsoffrens faktiska behov?
Det är ett märkligt brottsofferperspektiv som ger staten råd att låsa in fler längre, men inte nödvändigtvis råd att hjälpa dem som brotten drabbat. Likt en papegoja upprepas ordet upprättelse. Det ekar tomt.
Överfulla fängelser förstör återfallsarbetet
Regeringens politik träffar ett kriminalvårdssystem som redan är hårt pressat. Fler intagna, längre strafftider och större trängsel påverkar inte bara antalet platser. Det påverkar straffets innehåll.
När kriminalvården blir en förvaringsmaskin trängs behandling, utbildning, programverksamhet och återfallsförebyggande arbete undan. Personalens arbetsmiljö försämras. Konflikter ökar. Möjligheten att arbeta långsiktigt med missbruk, våld, psykisk ohälsa och social återanpassning minskar.
Detta är inte en teknisk kapacitetsfråga. Det är en brottsförebyggande fråga.
Om människor lämnar fängelset mer marginaliserade, mer skuldsatta, mer institutionaliserade och utan fungerande behandling, då har samhället inte blivit tryggare. Då har vi skjutit brottsligheten framför oss.
Längre straff i överfulla fängelser kan på sikt öka brottsligheten. Och personalen kämpar tappert för att minska konsekvenserna.
Barn i fängelse visar hur långt förskjutningen gått
Regeringens straffrättsliga omläggning måste också förstås i ljuset av förslagen om unga lagöverträdare. När staten börjar tänka sig att barn i mellanstadieålder kan möta fängelse och att allt yngre personer ska dras in i kriminalvårdens logik, har kriminalpolitiken passerat en farlig gräns.
Barn som begår allvarliga brott måste mötas av samhällets kraft. Men samhällets kraft måste vara klokt. Barn ska inte behandlas som små vuxna. Barnkonventionen kräver att frihetsberövande av barn används som sista utväg och under kortast möjliga tid.
Att svara på barns kriminalitet med vuxen fängelselogik är inte bara juridiskt riskabelt. Det är socialpolitiskt kortsiktigt och förödande.
Den knappa majoritetens arrogans
Det är också demokratiskt bekymmersamt att så omfattande straffrättsliga förändringar kan drivas igenom med mycket knapp parlamentarisk övervikt. Formellt kan det vara tillåtet. Men en rättsstat är mer än formell majoritetsmakt.
Straffrätten kräver bredare eftertanke än så. Den bestämmer hur staten får gripa in mot individen, hur länge människor ska berövas sin frihet och vilka rättssäkerhetsgarantier som ska gälla.
När tusentals jurister protesterar, när Lagrådet avstyrker, när kriminologer varnar och när tunga remissinstanser inte får gehör, då borde en regering som säger sig värna demokratin lyssna.
Demokrati är inte att alltid kunna säga: vi har rösterna. Demokrati är också att respektera de institutioner som finns för att hindra dålig maktutövning.
Strömmers retorik förskjuter ansvaret
Strömmers retorik är skicklig men farlig. Han gör tempo till ansvar, kritik till alarmism och hårdare straff till omsorg om brottsoffer. Han räknar upp åtgärder som låter rättsstatliga och använder dem som skydd mot kritik av andra åtgärder som i praktiken pressar rättsstaten.
Det är en klassisk demagogisk figur: tala om hotet, inte om lagens kvalitet. Tala om brottsoffren, inte om de miljarder som försvinner från stöd och prevention. Tala om domstolarnas oberoende, inte om den lagstiftning domstolarna tvingas hantera. Tala om Lagrådets framtida roll, inte om Lagrådets nuvarande nej.
Men rättsstaten avgörs inte av hur regeringen beskriver sig själv. Den avgörs av hur regeringen behandlar kritik, begränsningar och institutionella spärrar när de faktiskt blir obekväma.
Ingen ifrågasätter att Sverige måste bekämpa gängkriminalitet, våld, hot, korruption och infiltration. Frågan är hur det ska göras.
Om svaret blir att lagstifta snabbare än man hinner analysera, att köra över Lagrådet, att ignorera kriminologisk kunskap, att belasta domstolarna, att fylla redan överfulla fängelser och att binda upp miljardbelopp som annars hade kunnat gå till brottsoffer, prevention och återfallsarbete, då är det inte rättsstaten som stärks.
Då är det straffpopulismen som vinner.
Strömmer säger att regeringen inte tänker slå av på takten. Men när rättsstatens varningslampor blinkar är det just vad en ansvarsfull regering måste göra.
Inte för att vara svag mot brottsligheten.
Kommentarer är stängda.