När Lagrådets NEJ blir störande bakgrundsbrus

När Lagrådet avstyrker ett helt kriminalpolitiskt lagpaket och konstaterar att beredningen inte uppfyller kraven i regeringsformen borde den självklara följden vara att regeringen stannar upp. I stället har regeringen gått vidare. Det väcker en större fråga än den om enskilda straffskärpningar: vad händer med rättsstaten när allvarliga grundlagsinvändningar behandlas som politiskt brus?

Det händer sällan i svensk rättspolitik att Lagrådet på ett så genomgripande sätt underkänner ett kriminalpolitiskt reformpaket som i yttrandet den 5 mars 2026 om förslaget Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor. Lagrådet avstyrker lagförslagen i deras helhet. Kritiken gäller inte bara enstaka bestämmelser eller tekniska detaljer, utan själva lagstiftningsarbetet, analysen och förutsättningarna för att över huvud taget genomföra reformen.

Det allvarligaste är att Lagrådet konstaterar att beredningen inte uppfyller regeringsformens krav. Det är inte en vanlig invändning i mängden. Det är en konstitutionell invändning. I praktiken säger Lagrådet att regeringen inte har gjort det arbete som krävs innan riksdagen ska ta ställning till så långtgående förändringar av straffrätten. Det handlar alltså inte bara om innehållet i reformen, utan om respekten för de regler som ska skydda lagstiftningens kvalitet och rättsstatens legitimitet.

Ändå valde regeringen att gå vidare. Den 9 april 2026 lade den fram propositionen med samma bärande inriktning: skärpta straffskalor för närmare femtio brott med oöverskådliga konsekvenser för straffrätten, ny reglering av flerfaldig brottslighet och en ny straffskärpningsregel för brott med samband till kriminella nätverk. Regeringen redovisar att Lagrådet avstyrkt förslagen i deras helhet, men propositionen lades fram ändå. Det är här den verkligt bekymmersamma förskjutningen blir synlig. Lagrådets kritik bemöts inte som en rättsstatlig varningssignal, utan som ett irriterande hinder på vägen mot en redan beslutad politik.

I en fungerande konstitutionell kultur borde detta mötas med större eftertanke än vad som nu tycks vara fallet. Våra grundlagar är avsiktligt trögrörliga. De kan bara ändras genom två likalydande riksdagsbeslut med ett mellanliggande val. Syftet är att de grundläggande spelreglerna inte ska kunna skrivas om i hast eller under trycket av tillfälliga majoriteter. Den ordningen uttrycker en enkel princip: makten ska vara bunden även när den utövas demokratiskt. Just därför borde allvarliga invändningar om brister i förhållande till regeringsformen tas på yttersta allvar också när det gäller vanlig lagstiftning.

Detta är inte bara en fråga om juridisk metod. Det är också en fråga om kriminalpolitikens riktning. När mycket omfattande straffskärpningar drivs fram snabbt, trots att Lagrådet pekar på brister i beredning, analys och underlag, riskerar resultatet att bli just det som en rättsstat ska försöka undvika: symbolpolitik med stora konsekvenser för domstolar, häkten, anstalter och den framtida kriminalvården, men utan tillräckligt hållbart beslutsunderlag. Den kriminalpolitiska diskussionen förskjuts då från vad som är välgrundat och verksamt till vad som framstår som handlingskraftigt för stunden.

Var finns i dag de socialdemokrater som reagerar när Lagrådet i praktiken säger att regeringen inte har hållit sig inom de konstitutionella ramarna för lagstiftningsarbetet?

Det är också här oppositionens ansvar måste diskuteras. Särskilt gäller det Socialdemokraterna. Det var länge en självklar hållning inom breda delar av svensk politik att grundlagen inte är ett tekniskt bihang utan själva ramen för den demokratiska maktutövningen. Men var finns i dag de socialdemokrater som reagerar när Lagrådet i praktiken säger att regeringen inte har hållit sig inom de konstitutionella ramarna för lagstiftningsarbetet? Frågan är särskilt berättigad mot bakgrund av att Socialdemokraterna, trots tidigare kritik, valde att stödja regeringens linje om att tillfälligt hyra fängelseplatser i Estland. Partiet framhöll samtidigt att svensk kriminalvård i grunden ska bedrivas i Sverige. Och kommer mellanstadiebarn snart att låsas in i fängelse? Och kommer vuxenrabatten att införas?

Rättsstatens kontrollfunktioner finns inte till för tider när de är bekväma. De finns till just när trycket är högt, tonläget hårt och den politiska frestelsen att köra över invändningar är som störst.

Det finns en risk att vi vänjer oss. Först vid att tempot får gå före kvaliteten. Sedan vid att remisskritik och expertinvändningar avfärdas. Därefter vid att också Lagrådets mest långtgående invändningar behandlas som en åsikt bland andra. Men där någonstans sker också en förskjutning i synen på staten. Rättsstatens kontrollfunktioner finns inte till för tider när de är bekväma. De finns till just när trycket är högt, tonläget hårt och den politiska frestelsen att köra över invändningar är som störst.

Det är därför den här frågan är större än den enskilda reformen om dubbla straff för gängrelaterad brottslighet. Den gäller vilken vikt vi fortfarande tillmäter de institutioner som ska säkra lagstiftningens kvalitet, förutsebarhet och förenlighet med grundlagen. Om Lagrådets nej inte längre leder till omtag, utan bara till irritation och fortsatt framryckning, då har Lagrådet i praktiken nedgraderats till en remissinstans bland andra. Då är det inte bara lagkvaliteten som hotas. Då försvagas också den konstitutionella kultur som demokratin ytterst vilar på.

När grundlagen töms på innehåll och Lagrådets varningar drunknar i det politiska bullret, då står vi inte längre och bevittnar en vanlig rättspolitisk förskjutning, utan början på demokratins inre sammanbrott