– om kriminalpolitik, tillit och behovet av långsiktiga investeringar

Den svenska kriminalpolitiken befinner sig i ett tydligt skifte. Under senare år har fokus i allt högre grad lagts på repressiva åtgärder, längre straff och ökad inlåsning. Samtidigt väcks frågor om konsekvenserna på längre sikt – för kriminalvården, för kommunerna och för samhällets tillit i stort.
Jörgen Larsson, forsknings- och utvecklingsledare vid ett kunskapscentrum för socialtjänsten i nordvästra Stockholm, menar att utvecklingen måste förstås i ett bredare sammanhang.

Jörgen Larsson är utbildad kriminolog och har tidigare arbetat som polis i Järvaområdet under sju år. I dag arbetar han med kriminalitetsfrågor ur ett socialtjänstperspektiv, med fokus på både unga och vuxna.

.

Mellan kontroll och omsorg – kriminalpolitikens långsiktiga vägval

Den svenska kriminalpolitiken befinner sig i ett tydligt skede av omorientering. Under senare år har fokus i hög grad förskjutits mot repressiva åtgärder: längre strafftider, fler frihetsberövanden och utökade befogenheter för rättsväsendet. Enligt Jörgen Larsson finns det skäl att både välkomna och problematisera denna utveckling.

Efter en längre period där den repressiva sidan varit relativt eftersatt har rättsväsendet nu fått fler verktyg för att komma åt grov och organiserad brottslighet. Det är i grunden positivt. Samtidigt menar Larsson att kriminalpolitiken alltid måste förstås som en balans mellan kontrolllogik och omsorgslogik – och att pendeln i dag riskerar att ha slagit över för långt åt kontrollhållet.

Repressiva åtgärder kan vara effektiva på kort sikt, men utan parallella satsningar på omsorg, förebyggande arbete och generell välfärd finns en betydande risk att de långsiktiga resultaten uteblir. En ökad inlåsningsfrekvens och längre strafftider innebär dessutom mycket stora framtida kostnader, både ekonomiskt och samhälleligt. Frågan är, enligt Larsson, om statsfinanserna på sikt har full täckning för denna utveckling – och vad den gör med tilliten till samhället i grupper där tilliten redan är bräcklig.

Polis, socialtjänst och kriminalvård – gemensamma utmaningar

Polisen har i dag bättre förutsättningar än tidigare, både vad gäller resurser och lagstöd. Efter lång tids underbemanning har detta varit nödvändigt. Samtidigt betonar Larsson vikten av fortsatt förstärkning, inte minst för att möjliggöra lokal närvaro och relationsbyggande arbete i utsatta områden.

Här möts polisens och socialtjänstens uppdrag. Lokal närvaro, arbete nära medborgarna och på deras villkor, är avgörande för att bygga tillit. Socialtjänsten har dock, enligt Larsson, haft svårare att ställa om i den riktningen. Arbetet är i hög grad ärendestyrt, och även om den nya lagstiftningen betonar ett förebyggande ansvar saknas ofta finansiering för den omställning som krävs.

I praktiken måste socialtjänsten fortsätta hantera alla lagstadgade ärenden, vilket gör det svårt att samtidigt prioritera långsiktigt, lokalt och förebyggande arbete. Övergångsfasen kräver därför betydande investeringar. På sikt kan tidiga insatser bli samhällsekonomiskt lönsamma, men initialt krävs tydliga incitament och ökade resurser för att klara det parallella uppdraget.

Utslussning och avhopp – en ojämlik verklighet

När det gäller utslussning från kriminalitet och arbetet med personer som lämnar ett kriminellt liv ser förutsättningarna mycket olika ut mellan landets kommuner. Till skillnad från barn och unga har vuxna kriminella aldrig varit en tydligt definierad målgrupp i socialtjänstlagen. Följden blir att många kommuner saknar riktade insatser och särskild kompetens för denna grupp.

Även om avhopparverksamheten har utvecklats positivt på senare år finns det fortfarande stora variationer, särskilt för dem som inte passar in i befintliga program. Här uppstår en tydlig spänning mellan kommunalt självstyre och kravet på likvärdighet. Om utslussning inte prioriteras politiskt på lokal nivå riskerar insatserna helt enkelt att utebli.

Att förstå ungdomars drivkrafter

En central utgångspunkt i arbetet med unga som begår brott är, enligt Larsson, att försöka förstå drivkrafterna bakom beteendet. Ungdomar begår brott av mycket olika skäl, och därför kan de inte bemötas på samma sätt.

Många befinner sig i extremt pressade situationer, ibland under direkta hot från äldre kriminella. Det kan handla om utlämnade personuppgifter, hot mot familjen och en vardag präglad av rädsla, skam och skuld. Andra ungdomar drivs i högre grad av egna värderingar kopplade till status, makt och pengar.

För polis, kriminalvård och socialtjänst innebär detta att bemötandet måste vara differentierat. Vissa ungdomar är i första hand i behov av skydd och stöd, andra av tydliga gränser och konsekvenser. Ett enhetligt förhållningssätt riskerar att missa båda gruppernas behov.

Sårbarhet, psykiatri och rekrytering till våld

Larsson pekar på en oroande utveckling där barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller intellektuell funktionsnedsättning i ökande grad utnyttjas i grova våldsbrott. I dagens organiserade våld används ibland barn enbart som utförare av enstaka våldsdåd, snarare än som långsiktiga rekryteringar till kriminella nätverk.

Detta innebär att allt yngre och mer sårbara individer kan dras in, ofta utan full förståelse för konsekvenserna. Här finns ett tydligt behov av tätare samverkan mellan socialtjänst, skola, förskola och barn- och ungdomspsykiatri. Samtidigt är psykiatrin hårt belastad och ofta svår att nå, vilket försvårar tidiga och samordnade insatser.

Pilotprojekt där psykiatrin samverkar närmare med socialtjänsten är lovande, men enligt Larsson behövs samarbete längs hela kedjan – inte först när problematiken redan blivit allvarlig.

Kriminalvårdens möjligheter och begränsningar

Forskningen visar att psykosociala behandlingsinsatser inom kriminalvården är en av de mest effektiva åtgärderna för att motverka återfall i gängrelaterad kriminalitet. Svensk kriminalvård har i grunden god kvalitet, men den ökande överbeläggningen och det växande inflödet av intagna riskerar att undergräva dessa styrkor.

När personaltätheten minskar och strukturen blir svagare ökar risken för negativa dynamiker mellan intagna. Ostrukturerad tid utan syfte och meningsfulla aktiviteter är särskilt problematisk. För att upprätthålla effekten av behandlingsinsatser krävs därför tillräckliga resurser, utbildad personal och en tydlig riktning i verksamheten.

Samverkan som nästa steg

Avslutningsvis betonar Larsson att välfungerande polis, socialtjänst och frivård var för sig inte är tillräckligt. Nästa avgörande steg är fördjupad samverkan, gemensam problembild och ökad samsyn i enskilda ärenden. I dag fungerar detta samspel ojämnt, men det är enligt Larsson inget strukturellt öde.

Staten har här ett övergripande ansvar, både genom finansiering och genom att tydligare kravställa kommunerna kring miniminivåer för insatser. En långsiktig kriminalpolitik måste också våga se investeringar i skola, fritid och sociala insatser som just investeringar – inte kostnader.

Om samhället vill minska framtida utgifter för kriminalvård och rättsväsende krävs mod att omfördela resurser redan i dag. Det är i dessa tidiga, ofta mindre synliga insatser som de mest avgörande brottsförebyggande effekterna finns.

Thomas Ekbom

Chefredaktör