– och vi kan inte flytta ifrån hen!

Tidigare anstaltsdirektören Karl-Henrik Ström reflekterar.

När jag började arbeta i kriminalvården på 1960-talet var taximorden vanliga och de kanske mest uppmärksammade allvarliga brotten. Taximorden hade ökat när det blev allt vanligare att taxibilarna körde omkring med stora oskyddade kontantkassor. Det vanligaste vapnet var yxa eller hammare. Det handlade om lågstatusbrott där en fattig mördar en annan inte fullt så fattig. Numera ser världen och brotten annorlunda ut. Kriminaliteten utvecklar sig helt klart med samhället även om den förstås också riktar sig mot samhället. Det internationella våldet, gängkriminaliteten och terrorn är nu några av de omedelbara hoten. De kan tillfoga vårt samhälle allvarliga skador. De hamnar i första rummet också för vår ångest och oro och ger oss ett gemensamt avståndstagande perspektiv och förhållningssätt till hoten.
Därom råder samstämmighet.

Överträdelserna har flyttat hem till oss på skärmarna eller till det nära grannskapet

Men det finns dessvärre andra former av allvarliga hot mot samhället som blivit alltmer uppenbara. Exempelvis den sviktande tilltron till och lojaliteten med demokratin och samhället. Numera har vi alla (nästan alla) blivit lagöverträdare i rätt nedstigande och medlöpande led från de stora strukturella och finansiella samhälleliga systemen och nedåt.  Det är främst brotten mot våra gemensamma samhällssystem och skattefinansierade ekonomi det handlar om. Allt från den enskildes lilla fusk med vab-blanketten via systematisk överdebitering för privata tjänster till halsbrytande ”legal” skatteplanering och internationell penningtvätt på Caymanöarna eller hos storbankerna o.s.v. Det här är bara en exemplifiering och jag behöver inte förtydliga ytterligare eftersom det är nästan omöjligt för oss alla att inte vara uppdaterade.  Överträdelserna har flyttat hem till oss på skärmarna eller till det nära grannskapet. Dess förgreningar och konsekvenser når oss – nästan alla av oss. Vi är grannar med det som händer. Det som bidrar till att underminera samhällsbygget. 

Det mest allvarliga i sammanhanget är förstås att vi inte startar en aktion även mot den här formen av ”gängkriminalitet”. Vi avstår från det för att inte rubba de spelregler, överenskommelser och acceptans som vi lärt oss leva med, dra nytta av och till viss del förlita oss på. 

Men går grannsämja och moral att förena? Många av oss är involverade i ett finansiellt entreprenörskap där ”moralen” låter sig rent systemmässigt ifrågasättas. All handel med våra gemensamma vårdpengar och skolkoncerner, människors utsatthet, ersättningssystem, vacciner och opinioner osv. Den alltmer uppmärksammade ”arbetslivskriminalitetens” stora svarta mörkertal.  Hur ska man gradera och benämna detta? Är det kriminalitet det handlar om? Fråga de av våra grannar i samhället som blir utsatta för de allvarligaste konsekvenserna. Kostnaden för samhället och de utsatta handlar inte bara om pengar. 

Kriminalitet är ett slitet begrepp med begränsande och traditionellt styrda konnotationer.  Det är i alla händelser ett begrepp som fortsätter att urholka sig självt när samhället utvecklas bortom det traditionella. På den vägen infekteras vi alla rent pandemisk i det rådande kulturmönstret. Det ser inte ut att finnas något vaccin mot detta. Bara en möjlig flockimmunitet som kan byggas av ökad demokratisk insikt och förståelse. I den här otrygga situationen hugger vi intensivt och enögt mot det vi ser som den sk egentliga, klassiska kriminaliteten. Den som vi betryggande identifierar hos den andre – längst från oss själva. Där gömmer vi ansiktet och samvetet. Det är viktigt att inse hur vi övertygar oss själva om kriminaliteten hos den andre. Med så enkla medel hamnar vi själva på den ”rätta sidan ”. 

I synen på den ”nya” kriminaliteten mot samhället och våra gemensamma system så finns också ett reflexmässigt politiskt partsperspektiv som splittrar synfältet och omdömet. Till detta bidrar att vi alla har en större eller mindre trasa med i byken på flera fronter. Vi är alla på ett eller annat sätt ”förmånstagare” eller aktörer eller finansiärer, sympatisörer eller lagstiftare. Sådant är det moderna samhälle som vi skapat.  Att ”rubba våra cirklar” skulle få dramatiska konsekvenser som vi väjer för. Därför odlar vi kollektiva föreställningar och lögner, ”tröstnappar” och gentjänster som nöjaktigt stödjer våra egna intressen i vår till synes gemensamma världsbild. Uppdrag granskning gav oss nyss ytterligare en inblick i riksdagsmännens ”gängkriminalitet” genom deras mycket lönsamma folkbokföringsmanipulationer på skattebetalarnas bekostnad och på bekostnad av allvarligt urholkat förtroende för de förtroendevalda lagstiftarna. I klarspråk handlar det här ytterst om ekonomiskt våld och våld mot samhällets fundamenta. Stora ord, men konsekvenserna är än större.

Finns det någon väg ut ur detta?  Hur gör vi för att stärka samhällets integration och motståndskraft?  De många som har begått brott kommer nämligen att ”finnas kvar”. De kommer att förr eller senare att återvända för att integreras. Hur ser vår beredskap för tolerans, stöd och medagerande ut? Det är trivialt att säga att ett samhälles socialitet och överlevnad är beroende av dess medborgare.  Det gäller till sist vårt eget ansvar och vår förmåga till delaktighet. Det är en ofrånkomlig uppgift.

Det går inte att sälja ut detta avgörande samhällsuppdrag på någon marknad och till något pris

Det finns de som vill gå hårdare fram mot all kriminalitet. De kommer att inse att vi inte har råd med så många anstalter och poliser som det skulle kräva. Och vem kommer att vilja och kunna arbeta på allas vägnar i denna hotade blåljusvärld? Saneringsarbete brukar hamna i lågstatussektorn. Det går inte att sälja ut detta avgörande samhällsuppdrag på någon marknad och till något pris.  Det måste växlas in i en social kostnad vi alla gemensamt måste betala, själva – på golvet. Något annat har vi inte råd med vare sig demokratiskt, etiskt, humanitärt eller ekonomiskt. Vi är definitivt ”våra” grannar. Och från samhället kan vi, våra barn och barnbarn inte flytta. 

Det är lätt att konstatera att vi måste fortsätta att utveckla vårt gemensamma livsrum som vi fortsätter att dela och inte heller kan lämna!  Vi måste vänja oss vid den uppgiften.

Det är dessvärre den svåraste!

Karl-Henrik Ström