Synpunkter från Nicolas Lunabba i Malmö. Nicolas Lunabba är en svensk ungdomsledare och debattör. Han är (2022) verksamhetsansvarig för organisationen Helamalmö som arbetar med att skapa bättre levnadsförhållanden för barn och unga i utsatta områden.
TfK ställde några frågor till Nicolas då han så framgångsrikt har organiserat förebyggande av brott i Malmö.
Vad anser du bör göras för de yngsta i samhället för att förebygga brott?
Se till så att de ungas grundläggande behov är tillgodosedda. Att växa upp i ett så kallat utsatt område utgör i sig en riskfaktor. Att vi har tillåtit så stora delar av vårt samhälle att i hög grad förfalla ekonomiskt och socialt ser vi konsekvenserna av nu. Utöver det behövs akuta insatser för att bryta destruktiva livsstilar hos unga. Inom den organisation jag företräder, Helamalmö, lägger vi mycket fokus på två saker: 1. Skapa nya sammanhang där unga känner gemenskap och blir bekräftade. 2. Rekrytera ledare med socialt patos, som engagerar sig känslomässigt i de unga, bryr sig om dem. Och har resurserna att lägga tid på de.
Hur kan man bäst hantera de ungas situation, de som känner att de misslyckats, t ex inte kommit in på gymnasiet, fast de ville det?
Ge dem en andra chans. Säkerställ att ingen unge hamnar efter. Bygg upp verksamheter anpassade efter just detta behov, se till att dessa platser finns nära de unga, se till så att ledarna har förmågan att knyta an till målgruppen, med målet att de ska känna att de återtar förlusten av kontroll över sina liv.
Hur kan samhället organiseras bättre så att färre känner sig utestängda?
Genom att bekämpa fattigdomen, segregationen, de sociala och ekonomiska orättvisorna. Tyvärr ser det mörkt ut om man tittar på de etablerade partierna i dagens Sverige. Inga har trovärdiga lösningar, och de flesta bedriver (eller vill bedriva) politik som går emot de mest sårbara gruppernas intresse. Den nuvarande regeringen är en fullständig katastrof i det avseendet. Inom Helamalmö har vi dragit den nyktra slutsatsen att vi gör bäst i att etablera sociala infrastrukturer i de så kallade utsatta områdena, alltså parallella samhällsstrukturer, för att ta kontroll över de viktigaste komponenterna i människors liv. Det kan innebära att öppna egna mötesplatser och institutioner, skapa egna jobb, återinföra välfärdsinstanser, samarbeta med aktörer från det etablerade samhället och se till så att resurser utifrån tillfaller de boende, etc. Och vi uppmuntrar fler att göra detsamma.
Vilket ansvar har stat och kommuner i att förebygga brott?
Enkelt uttryckt: Nästan allt ansvar. Om vårt politiska system är värt något så måste vi också ställa krav på våra främsta makthavare att garantera alla människor värdiga levnadsvillkor. Om inte – vad duger då det här systemet till? De med mest makt, resurser, inflytande, pengar, har också störst ansvar att lösa samhällets utmatningar. Det är vårt jobb, inom den ideella sektorn, att utgöra en kritisk röst, vara ansvarsutkrävande.
Hur kan vi underlätta för de som kommer nya till vårt land att integreras?
Att se och behandla dem som likvärdiga medborgare. Säkerställa att deras fri- och rättigheter respekteras och göra allt i vår makt för att de ska ta plats i samhället på deras egna villkor. Integration, för mig, är detsamma som assimilering, det vill säga anpassning. Alltså att de ”utifrån” måste förhålla sig till oss, vi som befinner oss ”innanför”. Det är farligt. Människorna som kommer hit behöver känna att de kan fatta sina egna beslut, etablera det liv de önskar för sig själva och de sina. Precis som alla vi andra.
Har du några idéer om vad man kan göra bäst inom Statens institutionsstyrelses område och kriminalvården?
Tyvärr har jag för dålig koll på det. Generellt, om jag ska säga något, särskilt när det gäller unga förbrytare, tycker jag att vi ofta har ett förlegat, oansvarigt och inhumant sätt att se på och hantera dem. Hela idén om isolering och bestraffning behöver ses över.
Thomas Ekbom
Chefredaktör för Tidskrift för Kriminalvård
Kommentarer är stängda.