Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll
Foto: TfK

Förslag till reform av villkorlig frigivning, del 2

Del 2. Förslag

Genom vårt arbete på ett solidariskt samhälle med en bättre och rättsvisare fördelning av inkomster, bostäder, utbildning, arbetsmiljö och kultur vill vi också bota brister i miljöer och i övrigt förebygga de risker för social missanpassning som utgör en grogrund för kriminalitet” (Prop.1975/76:100) (1). Så formulerade socialdemokratiska regeringen sin syn på kriminalpolitiken år 1975.

Villkorlig frigivning och forskning

Vårt land har idag år 2021 villkorlig frigivning efter 2/3-delar av straffet, men i den kriminalpolitiska debatten har frågan väckts om att genomföra inskränkningar eller avskaffa den villkorliga frigivningen. Faktum är att alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet är för en inskränkning. I ett direktiv från 2016 har justitieminister Morgan Johansson (S) tillsatt en utredning om att kunna använda den villkorliga frigivningen som ett disciplinstraff (2).

Den samtida kriminalpolitiska debatten kring villkorlig frigivning sker utan någon grund i kriminologisk forskning.

Den samtida kriminalpolitiska debatten kring villkorlig frigivning sker utan någon grund i kriminologisk forskning. Inget av riksdagspartierna som förespråkar en inskränkning i den villkorliga frigivningen hämtar något empiriskt stöd för sin sak, utan alla argument är populistiska och influerade av den medeltida och mossiga tanken om att det går att straffa bort samhällsproblem som brottslighet, misskötsamhet i fängelse och återfall i kriminalitet – trots att all kriminologisk forskning och historisk kunskap visar att det inte fungerar (1).

Majoriteten av vårt lands riksdagspartier är numera så hårt drivna i sitt straff- och näpsttänkande, givetvis med syftet att inte framstå som ”soft on crime”, dvs. mjuk mot brottsligheten, att vägen till en moralisk och intellektuell kompromiss är fullständigt otänkbar – det är hårda tag som gäller!

Den allmänpreventiva och repressiva hållningen har redan prövats. Det är en bred och vältrampad väg utan framgång. I ett förslag till ny strafflag 1956 betonades t.ex. att straff och hot om straff knappast kunde minska brottsligheten: ”Det måste emellertid framhållas, att kriminalpolitikens möjligheter att förebygga brott är på många sätt begränsade och att förekomsten av brott icke endast eller ens väsentligen beror av brister i kriminalpolitiken eller dess tillämpning – det är en missuppfattning när många – troligen emedan det kriminalrättsliga ingripandet är den enda samhällsverksamhet som enbart har till uppgift att förebygga brott – synes mena att man genom reformer därav skulle kunna undertrycka all brottslighet eller städse kunna förhindra en ökning av brottens antal. Detta strider mot all erfarenhet” (SOU 1956:55,s28) (1).

Och ändå, trots all forskning och historisk kunskap, är vårt land och en majoritet av våra riksdagspartier, främst företrädda av Sverigedemokraterna och Moderaterna, tillbaka till den tid då straff och repression var de enda alternativen, vilket var innan vi visste bättre – enbart för att det behagar en okvalificerad och fördomsfull opinion eller ett diffust s.k. rättsmedvetande!

Men ok, för att göra saken tydlig, låt oss riva av masken på populisterna, så att det framgår hur vilsna de är, genom att citera en artikel i den franska tidningen La Fraternité, nr 10, från 1842:

”Fängelserna minskar inte kriminaliteten: man kan göra dem större, mångfaldiga dem eller förvandla dem. Proportionen brott och brottslingar förblir stabil eller ökar. Man uppskattar i Frankrike antalet individer som befinner sig i öppen fejd med samhället till 108 000. De repressionsmedel över vilka man förfogar är: Schavotten, skampålen, 3 straffkolonier, 19 centralfängelser, 86 andra fångvårdsanstalter, 362 häkten, 2800 ortshäkten, 2238 arrester i gendarmeriposteringarna. Trots dessa resurser uppträder lasten lika fräckt. Antalet brott minskar inte… antalet återfall snarare ökar än minskar” (3).

Nåväl. Nu när detta är sagt, i del 1 och 2, att allt hårdare straff, repression och fängelse som strafform och institution är dåligt för vårt samhälle, är det dags att presentera förslag till nödvändiga reformer av villkorlig frigivning i syfte att minska återfallen i brott och skadeverkningarna av att sitta fängslad; för att på så sätt även minska antalet brottsoffer.

Förslag till villkorlig frigivning

Nedan följer tre huvudpunkter med åtgärder som är absolut nödvändiga för en framgångsrik reform av villkorlig frigivning ur en strategisk och taktisk synvinkel, kortsiktigt och långsiktigt:

1. Resocialisering av dömda

Vårt lands kriminalpolitiska strategi i kampen mot brottsligheten måste av förnuftsmässiga skäl vara vetenskapligt framtagen, med beprövade insatser för att återanpassa dömda till ett liv utan kriminalitet, vilket endast kan lyckas om vi:

  • avskaffar det kraftigt nedbrytande tidsobestämda frihetsstraffet fängelse på livstid, en barbarisk kvarleva från 1700-talet och i mindre utsträckning än idag använder oss av frihetsberövande påföljder samt ökar utrymmet för böter och kriminalvård i frihet.
  • reserverar de långa frihetsstraffen för de verkligt farliga brottslingarna, anpassar verksamheten på anstalterna efter livet utanför dessa genom t.ex. ökade möjligheter till permission, frigång, vård utom anstalt, elektronisk övervakning m.m. i syfte att minska skadeverkningarna av fängelsestraffet, underlätta återanpassningen till samhället och minska risken för återfall i allvarlig brottslighet.

2. En dynamisk tillämpning av villkorlig frigivning

Inför villkorlig frigivning efter halva, 2/3-delar och eventuellt 3/4-delar av straffet genom att:

  • differentiera dömda så att de som inte utgör ett hot mot samhället, inte är anslutna till ett kriminellt nätverk, bedöms ha låg risk för återfall i allvarlig brottslighet, är behandlingsmotiverade och skötsamma inte ska behöva sitta fängslade i en destruktiv och nedbrytande miljö längre än nödvändigt utan bli föremål för villkorlig frigivning efter halva straffet och kan överföras från anstalt till Frivården för behandling i frihet.
  • inrätta en nämnd som har i uppdrag att besluta om villkorlig frigivning efter halvtid, 2/3 delar och eventuellt 3/4-delar av fängelsestraffet.

3. Begränsning av villkorligt frigivnas umgänge

Dömda som friges villkorligt från anstalter för att fortsätta övervakning i Frivården möts alltför ofta av sina kriminella kamrater utanför fängelsegrindarna – somliga i sina gängattribut! Det är för den villkorligt frigivne liktydigt med att gå rätt in i ny kriminalitet, och ett hån mot samhället och rättsvårdande myndigheter. Sådant mottagande vid fängelsegrinden och antisocialt umgänge måste under övervakningsperioden förhindras genom ny lagstiftning som innebär en kriminalisering för villkorligt frigivna och dömda att umgås med kriminella anslutna till nätverk, tidigare målskamrater och andra som misstänks utgöra en förhöjd risk för återfall i allvarlig brottslighet. Det är av vikt att samhället tydligt markerar att villkorligt frigivna och dömda har ett ansvar för sitt val av umgänge, och är skyldiga att vidta åtgärder som gynnar deras resocialisering. Men de behöver också uppmuntras att bryta med sitt gamla liv och med personer som utgör en förhöjd risk för återfall i allvarlig brottslighet. Av ovanstående skäl bör Frivården ges ökade befogenheter att genom kontroller förhindra riskhöjande socialt umgänge för villkorligt frigivna och dömda, och vid misskötsamhet återkalla den villkorliga frigivningen under övervakningsperioden.

Avslutningsvis känns det angeläget att påpeka, att inkapacitering av brottslingar inte är ett brottsförebyggande arbete, vilket politiska dilettanter inom framför allt Sverigedemokraterna ofta anför ifrån talarstolen i Riksdagen, eftersom brottet redan har ägt rum vid en lagföring. Våra makthavare bör fokusera på att minska det socioekonomiska utanförskapet i problemutsatta områden, en primär drivkraft till brottslighet. 

Följande är självklart för civiliserade människor: det går inte att återanpassa intagna till ett liv i frihet utan brottslighet genom att hålla dem inlåsta så länge som möjligt av straffet.

Jean Valjean

f.d. livstidsdömd

Referenser

1 Tham, Henrik Kriminalpolitik – Brott och straff i Sverige sedan 1965, Norstedts juridik. 2018
2 Andersson, Robert & Nilsson, Roddy Svensk kriminalpolitik. Liber 2017.
3 Foucault, Michel Övervakning och straff – fängelsets födelse Arkiv förlag 2009.

Kommentarer är stängda.