Debatten om kriminalvård, brott och straff är i fokus sedan länge. Inom politiken ropas det efter hårdare straff och fler fängelser. En del vill sänka straffåldern och sätta barn i fängelse.
Retoriken verkar utgå ifrån att det primära är bestraffning, inte återanpassning. En retorik som var vanlig på 1700- och 1800-talets början.
Det är alltså inget nytt som presenteras av de mest konservativa bakåtsträvarna i vårt vackra land, oavsett ideologisk hemvist.

Kung Oskar I (1799-1859) kallades för framtidens man och var en stark röst för ett liberalare samhälle. Han menade att fångvården skulle syfta till återanpassning i stället för bestraffning.

Redan på den tiden började insikten komma att människor som straffas har svårare att anpassa sig till samhällets normer.

Beteendemönstret, att vilja bestraffa, har en lång evolutionär historia som härrör sig från tiden när människans flock riskerades av antisocialt beteende. Gruppen kunde helt enkelt riskera att dö ut.

Inom forskningen har man visat hur gruppen/stammen genom historien straffat individer som brutit mot normerna genom att förvisa dem till utanförskap. Ett exempel är domen till utanförskap där ingen i gruppen fick tala eller ens se på den straffade. Till slut går en sådan individ under och dör.

Att bestraffas har alltså inget med återanpassning att göra. Det är mer ett sätt för dem med makt att bestraffa, att känna tillfredsställelse då hjärnan aktiverar belöning som gör att det känns bra.

Bestraffaren vill ha bort ett upplevt hot och då aktiveras kroppens kamp-flyktsystem. Att vilja låsa in fler har alltså mer med makthavaren att göra.

När kamp-flyktsystemet aktiveras minskar hjärnan det långsiktiga tänkandet och möjlighet till reflektion och tunnelseende inträder med kortsiktig överlevnad som mål.

Kanske är det vad som hänt ett politiskt parti som riskerar att hamna under riksdagsspärren och glömmer bort sin liberala idé. Bestraffning är historiskt sett inte en liberal idé.

Vill man återanpassa människor som begår brott behöver man förstå grunden till vad som gör människan socialt anpassad och väl fungerande i ett samhälle.

Grundläggande är tre tryggheter: Materiell, social och mental trygghet. Dessa är avgörande för balanserade människor.

Frånvaro av materiell trygghet leder ofta till social otrygghet och är för de flesta en för stor utmaning och leder till upplevelsen av bestraffning.

Det handlar inte bara om kriminalitet utan människor som är sjuka och förvägras sjukpenning eller arbetslösa som definieras som lata och tvingas på allsköns aktiviteter som inte har ett dugg med trygghet att göra.

Få unga har en mental styrka som kompenserar de andra två. Det är dessa som brukar kallas ”maskrosbarn”.

I motsats till vad många tror är det dock inte enbart socioekonomiskt utsatta människor som drabbas av denna otrygghet. Den som har materiell trygghet i överflöd kan mycket väl ställas inför sociala och/eller mentala utmaningar och hamna utanför lagens råmärken.

Intressant vore om politiska makthavare kunde svara på om de anser att en 15-åring från en välbärgad familj ska behandlas lika som en 15-åring med föräldrar med socioekonomiska utmaningar?

Att sätta unga hjärnor i en bestraffningsmiljö gör att hjärnan normaliserar bestraffning och minskar chansen till återanpassning.

En annan sak som våra makthavare behöver lära sig mer om är hjärnans utveckling hos unga människor. Hjärnan utvecklas så att säga bakifrån och framåt.

Den del av hjärnan som utvecklas sist är pannloben. Det är i pannloben som planering, förstånd och beslutsfattande sker. Denna del är inte färdigutvecklad förrän i 25-30 årsåldern.

Att sätta ofärdiga hjärnor i fängelse leder till en utveckling vi inte vill ha. Hjärnan bygger nämligen sina strukturer och lär baserat på de signaler hjärnan tar in genom våra sinnen.

Att sätta unga hjärnor i en bestraffningsmiljö gör att hjärnan normaliserar bestraffning och minskar chansen till återanpassning. På detta sätt skapas framtida kostnader av gigantiska mått, för ju fler unga vi sätter i fängelse, desto fler kommer ut som är mycket svårare att återanpassa.

Väljer man att se kriminalitet som ett problem i stället för ett symtom på ett problem är det så lätt att förledas att tro att bestraffning är det rätta.

Vi behöver se hela orsakskedjan för att förstå sammanhanget och ta rätta beslut. Då är det tre avgörande faktorer: Orsak – Problem – Symtom.

–        Orsaken är obalans mellan materiell, social och mental trygghet.
–        Problemet är utanförskap och ökande klyftor.
–        Symtomet är kriminalitet.

Trygghet och säkerhet är inte alls detsamma som många verkar tro. Den som vill känna sig säker har låst sin dörr. Den som är trygg låter dörren vara öppen.

Vill vi minska kriminaliteten räcker det alltså inte att bygga fler fängelser som till slut även de blir överfulla. Istället handlar det om att minska utanförskapet och ökande klyftor genom förbättrad balans mellan materiell, social och mental trygghet.

Jag har hört kloka poliser i tv tala om just vikten av att förebygga. Makthavare verkar inte lyssna på dessa professionella personer som ser den verklighet som unga befinner sig i.

Makthavare skulle säkert hävda att de arbetar för ökad trygghet genom fler poliser med mera. Där vill jag hävda att det är säkerhet de vill skapa, utifrån sina kamp-flyktsystem.

Trygghet och säkerhet är inte alls detsamma som många verkar tro. Den som vill känna sig säker har låst sin dörr. Den som är trygg låter dörren vara öppen.

Henrik Lund

Denna artikel är tidigare publicerad i Magasinet Paragraf

   Henrik Lund är beteendevetare och konsult inom stress- och traumahantering, konflikthantering och ledarskapsutveckling.
Han var 2004 med och grundade den religiöst och partipolitiskt obundna föreningen Sveriges Anställningslösas Landsorganisation, SALO, och är sedan 2007 dess ordförande. SALO har sedan starten hjälpt tusentals personer som hamnat mellan stolarna i samhällssystemet, genom information, rådgivning och som ombud.
Drivkraften är att hjälpa människor till ett bättre liv och att använda kunskapen om människors villkor för att utveckla samhällets funktioner mot en bättre balans mellan arbete, livskvalitet och miljö.